Behovsmedicin
Jag skäms för att ta mina behovsmediciner. Får känslan av att jag måste redovisa varje gång jag tar och hur stor mängd, annars räknas jag som missbrukare.
Jag fick mina första ångestattacker som 7åring men hade inga mediciner alls förrän jag blev 23.
I början av medicinering fick jag äta ganska hög dos av behovsmedicin för jag var riktigt dålig. Men jag blev bättre och kunde sluta med dom helt.
Nu ca 8-9 år senare har jag fått börja med dom igen och jag känner mig så fruktansvärt svag. Jag vill egentligen inte ta dom men måste för att inte hamna långt ner igen. Får lite dåligt samvete efter jag tagit dom…
Nån som känner igen sig?
"Den som går sina egna vägar behöver ingen karta"
Nu har jag väl egentligen inga behovsmediciner så känna igen mig i just den situationen är svårt. Däremot sånna saker som att behöva gå ut från rum med folk, att börja hyperventilera bland okända.. allt sånt är ju inte direkt kul och man känner sig svag. Men egentligen. Om man bara kunde se det som vilken sjukdom som helst. Jag menar, om du hade vbh-medicin för pollenallergi skulle det förmodligen inte kännas alls pinsamt om du tog dom, du skulle nog inte känna dig svag. Och egentligen, vad är skillnaden? Mår man dåligt så gör man. Det är bara på olika sätt.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Så som du beskriver om allergimedicin har jag aldrig tänkt på det förut… Det känns bättre och låter bättre. Det värsta är att de medicinerna klassar inte som "narkotikapreparat".
För inte så längesen var det med på nyheterna om nån läkare som skrivit ut massor å då nämnde de att det var narkotika klassade mediciner. Känns ju inte direkt lättare när de framhäver det så…
Men tack för ditt svar! Jag kommer försöka tänka så i fortsättningen.
"Den som går sina egna vägar behöver ingen karta"
Jo visst, det är väl kanske lite olika preparat men det är ju vad du behöver? Hade det funnits allergimedicin som var narkotikaklassad (vilkt det kanske gör? är inte så bevandrad där) så hade det förmodligen inte varit så att dom som hade behövt den hade skämts över det ändå.
Det som är så dumt är ju att man gärna skäms över psykiskt dåligt mående fast det egentligen är som vilken sjukdom som helst.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag håller fullständigt med dig! Jag hoppas jag kan ändra mina tankar om det här. Det äter nästan upp mig.
Tack för dina ord!
"Den som går sina egna vägar behöver ingen karta"
Jag hoppas det också. Att skämmas över och ha jobbigt med medicinerna som ska hjälpa en gör ju inte att man mår bättre direkt.
Starta ny diskussion