Måste skriva av mig...
Hej allihopa!
Är ny på sajten, sökte på ångest och hamnade här på Google, känner att det lättar lite om jag så här ganska anonymt kan skriva av mig lite.
Har haft ångest med mera sedan tidig tonår, minns tydligt när jag var 9 år och blev ovän med några kompisar hur jag började isolera mig och har gjort så mer eller mindre sen dess.
Mitt liv har liksom aldrig tagit fart sen dess, jag har gjort massa saker, har träffa några underbara människor, men ändå återvänder jag konstant till samma ställe, där jag är just nu, då jag bara känner att jag inte vill eller orkar nånting, sen känner jag skuld för detta å det värsta…
Men nu går jag handlingarna i förväg, i grunden känner jag ångest inför allt, att ta stegen ut ur lägenheten, ringa ett samtal med mera kräver mkt planering, men det syns oftast inte utåt, jag får nån sorts jävlar anamma i mig när jag måste "vara normal" inför alla och gömmer mina bekymmer och mina problem och är till lags, detta har jag ärvt av min mamma och mormor och ännu längre tillbaka, min pappa har massa diagnoser som han struntar i och istället super bort, vi har ingen kontakt sedan många år, mamma vill ha kontakt hela tiden men det är mest för att hon vill lätta sitt samvete och prata av sig sin skit, det får jag eller min bror ta, oftast jag, så har det varit sen man var liten.
Har en underbart förstående med mesig sambo som inte mycket kan göra, går och pratar en gång i veckan, det hjälper men jag är otålig och rastlös, medcinen är kass men jag mår bättre med än utan den och Stesolid får jag ju inte pga benzo och att jag "varit dum nog" att säga att jag sparar dom i en påse som en sista utväg, ifall det skulle bli alltför jävligt.
Jag klagar känner jag, vet inte annat, det ger bara ännu mera ångest och jag får åter igen utvärdera min existens som känns helt obefogad allt som oftast…
Jag bara rabblar men det känns iaf skönt att skriva av sig lite… hoppas möta några här som känner samma eller vill utväxla tankar och känslor.
/T
Ingen som har något att säga alls? :(
Hej, välkommen och visst känns det bra att ha någonstans att skriva av sig. Så här på sommaren är aktiviteten inte jättehög härinne tyvärr.
Det här med att gömma sina problem och spela teater är ju alltför vanligt. Man vill inte oroa andra, man orkar inte visa att man är "svag".. Tyvärr hjälper det ju inte direkt i det långt loppet, oftast blir man bara mer trasig eftersom det tar så enormt på krafterna att låtsas sådär.
Låter inte som någon rolig historia, får du bara stesolid som medicin? du skulle ju behöva nånting ångestdämpande som inte är ett benso prepararat som man faktist inte kan ta varje dag.
Visst är det jobbigt och skit att gå ut, men försök i korta steg, idag ska jag gå dit och tillbaka osv. till slut kanske du klarar av att ta dig ut ur lägenheten.
Och att ringa din mor ger jag dig bara rådet "gör det" jag ignorerade min mor när hon ringde mig och när hon gick bort så saknar jag hennes jobbiga samtal om det ena och det andra varenda dag.
Hoppas allt går bra för dig.
Tror att anlendningen till att inte du fått så många svar är först att det är svårt att svara på ditt inlägg samt att det är ganska långt:) jag som är bokälskare har inga problem med "noveller" men folk som är deppis brukar sällan läsa långa inlägg.:)
Jag känner igen mig i din ångest och lider lite av samma problem som du så vet vad du pratar om även fast jag inte har någon sambo för tillfället som kan stötta en, men min syster och far gör ett underbart jobb:)
Hoppas allt ordnar sig, och ta ett allvarligt snack med din läkare alternativt byt läkare.
Thobbe du går och pratar med nån en gång i veckan, eller fattade jag fel? Ta upp detta med dina mediciner nästa gång för du behöver ha hjälp.
Det finns många läkemedel som inte är benzo och ja, det är inte så bra att samla dom i påse för att ta till nån dag.
Hoppas verkligen det ordnar sig på bästa sätt för dig. Ang. att ta kontakt med din mamma så är jag kluven. Ibland är det bäst att klippa banden och ibland inte.
Men du kanske har tagit upp det i dina samtal? Om inte så gör det och få din behandlares syn på det hela.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Starta ny diskussion