Varje kväll är annorlunda. Tröttheten tar ibland över och jag önskar att det kunde vara så varje natt..

Och nu till "problemet": Jag har nästan alltid tyckt om att titta på skräckfilmer, jag gillade den läskgia känslan man fick efteråt. Men jag kunde aldrig sova på kvällarna, utan gick till mina föräldrar för jag var trygg där, kunde somna tryggt.
Jag slutade aldrig att titta på skräck, utan jag utsatte mig själv för en ständig rädsla om o om igen. För varje natt så ökade rädslan med en nivå, drömmarna blev bara värre. Kunde te x drömma att all el försvann o jag satt o skrek medans jag försökte tända lampan. När jag då vakna så hade ja sån panik att ja inte  vågade tända utan skrek efter mamma.

Efter några dagar så vågade jag inte sova ensam, så jag sov alltid hos min lillasyster på en obekvän madrass. Hon hade tv:n på och en liten lampa, och jag somnade nog direkt varje kväll under dom månaderna jag sov där. Mina föräldrar blev ju allt mer oroliga när jag inte vågade sova ensam o att ja vaknade på natten o skrek efter mamma för jag va livrädd.

Det är 2 speciella filmer, the grudge och one missed call som spökar hos mig. Eftersom 2 läskiga tjejer är huvudpersonerna. Dom har skrämt mig så jag lider utav det. På kvällarna kunde jag ligga o tänka på dom fast jag verkligen försökte att inte göra det. Och tänkte jag på något roligt som hänt så kommer dom o förstör allt. Det ledde till att när jag halvsov så såg jag bilder på dom strömmande mot mig, dom satt i  mitt rum oså. När jag vakna av det så kunde jag ju självklart inte somna om utan jag grät mig alltid till sömns och hade marddrömmar, vaknade kanske runt 3 på natten, somnar om efter nån timma o drömmar en marddröm igen.

Nu har jag flyttat till min pojkvän och vi har tv i sovrummet, det dåliga är att om tv:n är på så kan inte han sova, men jag kan o tvärtom. I början så visste han inte om min rädsla. Så när jag frågade honom om vi kunde sätta på tv:n eller tända en lampa för jag va livrädd, så förstod inte han allvaret i det utan sa åt mig att försöka tänka på annat o försöka sova o slappna av. Det ledde till att jag började stor gråta för rädslan tog över. Eller när vi bråkat så stod vi på övervåningen i ljuset o det va mörkt bakom mig o han låg i soffan, han sa till mig "dom ser dig men du ser inte dom" tror jag det va.. Just när han sa så så fick jag en konstig känsla i hela kroppen o brast ut i gråt. Innan ja ens hunnit tänka. Jag fick ju sån panik att jag skrek. Han har ju nu förstått allvaret i det hela och försöker hjälpa mig så gott det går.

Att ens gå att lägga sig är en marddröm, fast jag älskar att sova. Jag vill kunna gå och lägga mig o känna mig glad, inte rädd :( Jag känner mig inte trygg nånstans längre. Jag vill kunna göra det! Men att prata med någon om det finns inte ens i tanken. ALDRIG att jag gör det. Jag känner att det inte kommer hjälpa min rädsla på nått sätt.

Kan tillägga att jag inte har sett en skräckfilm på över 2 år och rädslan sitter fortfarande kvar…

Jag vill verkligen må bra =(