Det låter inte ett dugg kul. Alls. Jag hoppas verkligen att du får tag på psykmottagningen, kan det vara lättare att gå dit och prata med någon i receptionen och förklara problemet?

misslyckades idag igen… ringde inte upp dom…jag är rädd för att ingen ska ta mig på allvar. jag orkar inte… blir det som förra gången så vet jag inte vad jag gör.

jag har försökt att rycka upp mig och skärpa mig och tänka positiv men det funkar inte. finns det ens något dom kan göra för mig?

ibland känns det som att mina problem är för stora och ingen kommer någonsin att kunna hjälpa mig… sen känns det nästa sekund som att de kommer skratta mig rakt upp i ansiktet när jag berättar för mottagningen är liksom för dem med svåra problem och jag har inga planer på självmord just nu direkt utan jag vill komma igenom skiten. men det känns lite som att hela mitt liv har varit såhär och det blir bara svårare och svårare att tro att det någonsin kommer att bli annolunda.

Att rycka upp sig är liksom inte ett alternativ när man mår dåligt. Det är ju det man inte kan, därför man är där man är. Det är ju knappast frivilligt man mår dåligt. Så att du inte klarar det är itne så konstigt men det betyder inte att ingen kan göra något för dig. Du behövre ju hjälp och stöd att ta dig ur situationen.

Tycker du att det är ett problem (vilket du gör) så är det det. Det är inte för litet för att få hjälp, för du har problem av det. Du mår dåligt. Sen, ja det finns alltid dom som har det värre och är självmordsbenägna och liknande men det gör inte att du inte har rätt att få hjälp.Att man själv tycker att problemen är för små är jättevanligt och dom ska vara vana vid att det är så man känner och kunna hantera det.

Vari ligger det största hindret att kontakta dom? Är det själva telefonen? Är det att inte bli trodd? Att dom asgarvar och säger att du är frisk?

det känns som att livet är mycket nog utan att jag ska träffa eller prata med människor, särskilt människor jag inte känner. det är kontakten i första läget men sen måste jag ju gå dit också… prata med någon jag inte känner… och jag vet att jag inte kan prata om hur jag känner utan att jag bryter ihop totalt och gråter som ett litet barn och det går knappt att få något vettigt ur mig.

jag är rädd för att de ska tro att jag bara är lat och bara hittar på något så jag slipper jobba.

har fått höra att jag bara är lat… att jag inte fattar hur det är att vara vuxen… att jag måste bita ihop för livet är inte lätt…

jag vill ha ett jobb, men samtidigt är jag livrädd för det… och jag vet att de inte sjukskriver unga pga psykiska problem så det är också en grej, att jag kommer tappa kontrollen helt om jag tvingas ut i världen just nu.

det enda sätter jag klarar att jobba är när jag går in på toan typ 1 gång i timmen, gråter och slår mig själv hårt i ansiktet innan jag kan samla mig igen. helst går jag inte till jobbet alls om jag inte är lite påverkad (typ en whiskey innan jag går) och det är verkligen pinsamt att ens erkänna det för så gör man fan inte jag vet…

Du är inte lat, du mår dåligt. Rädslan för att bli bemött så är extremt vanlig men det är bara några få fall med läkare som är idioter som någon blir bemött så. Och då är det läkaren som har fel.

Tanken är ju inte att hjälpen ska bli något ännu mer belastande utan en hjälp för dig. Känner du att du kan klara det själv utan hjälp så är det ju positivt om du också känner att du inte vill ha kontakt med massa folk. Annars, om du känner att du behöver hjälp att ta dig ifrån det tillstånd du är i, dom problem du har så kan det nog vara så att du kanske måste träffa någon.

Det finns en del hjälp över nätet också, jag har ingen erfarenhet av sådant men du kanske kan kolla upp om det skulle vara något som fungerar?

För övrigt så sjukskriver dom visst unga människor. Jag är 24 och har varit sjukskriven i fyra år på grund av psykiska problem.

jag tror jag behöver medicin och terapri eller vad man nu gör med sånna som mig… jag vet inte hur bra det funkar eller om det är önsketänkande att tro att jag kommer bli bra direkt bara jag får medicin. vet iaf att jag inte kan ta mig ur det här själv tyvärr.

tack för hjälpen, känner mig lite bättre nu och imorron ska jag verkligen ringa dom! hoppas det går bra och att de inte avvisar mig…

får jag fråga vad du har för problem?

det är första gången som jag har varit helt ärlig mot någon om mina problem och hittils har jag kännt mig väldigt ensam och trodde verkligen inte att unga vuxna "fick" ha problem eller vad man ska säga… har snarare fått lära mig att det bara är tonåringar och riktiga "psykfall" som sätts i tvångströja som mår dåligt på riktigt och resten är bara lata skattesmitare som vill leva på systemet… riktigt dumt men fastnar det så fastnar det och det känns skönt att inse att det kanske inte va så enkelt trots allt.

Åh nä=) Vi kan också vara sjuka. Tyvärr är inte unga vuxna befriade från psykiskt lidande. Jag har lite av varje. Ångest, nedstämdhet lite borderlinedrag, självskadebeteende och så en adhd-diagnos. Är extremt stresskänslig, kan sätta mig och vråla som en treåring när jag blir stressad, på vä någonstans, något går fel eller för en så simpel sak som att jag är varm när jag kommer in och fastnar i jackärmen så det blir svårt att få den av sig.

Du ska inte bli avvisad, blir du det har dom gjort fel. Du har all rätt att få hjälp ifrån dom. Medicinering brukar i mer eller mindre alla fall erbjudas så det tror jag nog du kan få. Ibland hittar man rätt direkt, ibland får man prova några olika sorter innan man får en sort som passar. Sen beror det lite på vem man träffar vad som erbjuds mer, en del sysslar mycket med kbt, en del psykoterapi, andra rena stödsamtal och ja.. det finns en uppsjö av behandlingsmetoder. Håller tummarna för att du hittar något som passar dig och din problematik.

så kan jag också vara… något går fel och då brister allt trots att det i andras ögon var en småsak.

men jag ringde äntligen idag och de ska ringa upp… det va riktigt svårt och såklart jag tappade kontrollen och bröt ihop på telefon, usch… men nu är det iaf gjort. är så spänd nu att jag inte vet vad jag ska göra men hoppas allt löser sig snart så jag slipper det här.

tack för all hjälp!! jag tror inte att jag hade kunnat ringa dem utan ditt stöd.

ska berätta hur det går också.

Åh, vad härligt att höra att du vågade ringa!! Grattis eller vad man ska säga. Jättebra jobbat. Nu är det första (och oftast svåraste) steget taget. Sa dom något om när dom skulle ringa upp?

det skulle inte ta lång tid sa dom… men nu har det gått nästan två veckor och ingen har ringt upp…

det känns värre än något jag trodde skulle hända. jag är inte ens värd att ringa upp liksom, mina problem är inte illa nog antar jag.

ska gå och hälla ut all min sprit nu för jag ska fan inte dricka igen vad som än händer.

Nej, inte sprit… Det är bra tänkt. Att dom inte hört av sig beror allra troligast inte på att dina probem är stora nog. Utan på att psykvården (tyvärr) både är överbelastad och väldigt ofta förvirrad. Man kan behöva ringa och påminna för det händer alltför ofta i mina ögon att dom glömmer saker. Jag gjorde en utredning för ett par år sedan och väntetiden blev lång eftersom dom liksom missade mina papper…

var hos psykologen i fredags nu och det va faktiskt rätt bra. det tog alltså nästan två månader innan jag fick en tid. ska gå till psykologen en gång i veckan och hon verkar förstå.

men jag vet ändå inte vad jag ska göra. jag kan inte få något bidrag oavsett vad som händer för jag har inte hunnit jobba i 6 månader i sträck och då får man inte ett skit. sen har jag en pojkvän som jobbar och därför får jag ingenting från arbetsförmedlingen heller och jag kan inte vara sjukskriven för det skulle inte vara någon skillnad mot hur jag lever just nu. alltså bara hemma utan hjälp och med noll inkomst. som en parasit på min pojkvän.

den senaste månaden har jag lycktas få två jobb och förlora samma jobb. det är pinsamt eftersom jag verkligen försöker och kämpar med att först få jobben och sen försöka behålla dom också. men det går inte och jag vet inte varför.

förhållandet med min pojkvän ser inte ut som att det kommer att hålla eftersom han försöjer oss båda och vi har max 2000 kronor kvar att leva på när vi har betalat vår hyra och våra räkningar. det är för mycket för att vi ska kunna få socialbidrag sa kommunen när jag ringde och frågade. han måste jobba två jobb för att vi ska kunna ha vår hund och vår lägenhet och jag klarar inte av att se honom jobba så här mycket.

sen för att jag är så stressad över vår ekonomi så är jag korkad och säljer mina saker… men inte för att kunna köpa mat utan pengarna går till sprit och droger nu… och jag vet att det är fel och jag känner mig vidrig som kan göra så mot min pojkvän och min hund… men det är bara lätt att säga så i när jag sitter såhär och redan har hunnit dricka lite och har hunnit lugna ner mig lite. så dumt för destå mindre pengar vi har destå mer super och knarkar jag. har ingenting kvar att sälja snart förutom min dator…

så inga pengar och ingen möjlighet till någon sorts bidrag… men jag kan inte behålla ett jobb och knappt hålla ihop mitt förhållande… jag som brukade vara skötsam har förvandlats till en alkholist och knarkare och jag ser ingen utväg nu. det handlar alltid om pengar i slutet och det känns som att jag borde ta livet av mig nu. så att min pojkvän slipper alla ekonomiska problem som blir pga mig och slipper se mig förfalla på det här sättet. jag brukade ha bra betyg, hade extrajobb vid sidan av skolan, sportade och tävlade i flera olika sporter, jag höll på med välgörenhet och älskade mitt liv… nu finns inget kvar…

det dumma är att jag vill inte ens dö men det känns inte som att jag får chansen att leva längre. ska ge det en chans men jag ser ingen utväg längre.

finns det verkligen ingen möjlighet till att få ekonomisk ersättning för mig?? jag vill inte ha någon välgörenhet i ett år eller mer utan bara stöttning på vägen så jag kanske kan börja ta medicin för mina problem och få terapi samtidigt som jag kan sluta stressas över ekonomin.

ledsen för ett så långt inlägg… jag vet bara inte vad jag ska göra längre…

Det är kanske inte lätt att få plats men ett behandlingshm låter inte dumt egentlgien. Dels behöver du då inte parasitera på din pojkvän, dels har du alkohol och drogproblem som behöver tas om hand om dels har du ett dåligt psykiskt mående. Nu kan jag inget alls om sådant så jag vet inte hur det fungerar och om du skulle kunna vara någon som ligger inom målgruppen eller hur man ska säga.

Annars, rent ekonomiskt är det väl så krasst att ja.. du måste leva på honom eller så får ni flytta isär och ha skild ekonomi, då är du berättigad bidrag från soc (förutsatt att du inte har sparade pengar). Sen är det ju också så att pengar från soc måste redovisas och under inga omständigheter får gå till alkohol eller andra droger.