Just nu låter det ju som en depression, sömnsvårigheter, aptitlöshet, koncentrationssvårigheter allt sånt är vanliga tecken på depression.

Vilken typ av hjälp har du erbjudits hos psykologerna? Varför har du slutat? För att du inte vill bekymra dom med din "skit" eller är det något annat? Att behandlignen känns märklig, inte passar?

Alltså oftast får jag höra att jag måste få in rutiner och tider för att släppa tankarna … jag hinner gå tre-fyra gånger innan jag själv känner att jag inte orkar komma dit och besvära dom .. de känns som om att dem jämt förväntar sig att jag ska ta framsteg. Har hört att de är bara byta och fortsätta att gå för en psykolog ska inte få mig att känna så men hur många gånger orkar jag egentligen byta ? Känns aldrig som jag hittar den "rätta". Ibland har jag bara slutat för att jag själv känner mig så värdelös som mår dåligt och att de är löjligt att bara tycka synd om mig själv så biter jag bara ihop och drar på leende istället ..

Nej alltså.. rätt psykolog är ungefär som rätt medicin. Man måste prova sig fram och ibland ge det lite mer tid än man kanske tänkt sig.

Att det är löjligt att tycka synd om sig själv är ju inte ovanligt, däremot rätt fel. Jag tycker absolut man ska få tycka synd om sig. Mår man inte bra så gör man inte och visst, en del småskavanker kanske man kan leva med och hantera själv men när det blir som du beskriver ovan så är det inte småskit längre. Livet påverkas ju väldigt och då kanske man behöver hjälp.

Har du provat medicinering? Är du positivt inställd till det?

Bestämde mig för att ge det en chans till åtminstonde, ska träffa en ny redan imorgon. Peppar mig själv för att dyka upp på mötet … tanken av att gå dit gör mig nervös, tänk om jag bli besviken och inte vill gå dit mer … Ska de gå ett år igen tills jag samlat mod. Känns bara så jobbigt men försöker att inte ha några större förväntningar.

ibland känns de bara som att mina "problem" inte är tillräckligt stora och att jag borde sluta vara löjlig .. bara resa på sig och göra de folk förväntar sig av en och vara alla till lags. Känns bara jobbigt denna gång att spela, känns verkligen som att jag tvingar mig själv …

Nej faktiskt inte, är nog mer att min familj varit väldigt skeptiskt till de och bett mig tagit avstånd. Så de har väl mest blivit att jag gått vaken i någon vecka, dunkar ryggen i väggen och sliter i håret tills kroppen bara lägger av. Jag är varken eller för jag vet knappt något om medicinering för de här typ …

Bra att ge det en ny chans. Visst kan du bli besviken men lova dig själv att gå dit två gånger i alla fall? Då får personen ifråga en andra chans, ibland blir det ju bara fel första gången.

Självklart är problemen stora nog, du lider ju av dom, inte sant? Du kan ju faktiskt fråga om medicinering? Det är många som upplever hjälp från det. Finns ju lite olika sorter, långtidsverkande och mer akut ångestdämpande eller piller för att sova bättre.. ja det är ju något du kan diskutera med den du träffar. Om du skulle vilja prova alltså.

Ja det ska jag göra, lovar mig själv två gånger. Det är precis som du säger det kan ju bara bli fel första gången.

Ja de gör jag ju men dom kanske inte tycker de, känns som att jag är rädd för att den psykologen jag träffar skulle tycka att de inte kan vara så farligt, och då skulle jag ju bara bli knäckt. Ja jag kan ju ta upp det med personen jag träffar imorn och höra mig för bara. Kanske skulle underlätta en hel del.

Förrresten, tack för dina svar. Känner mig faktiskt lite mer peppad för morgondagen.

Då önskar jag dig stooort lycka till!!