Återfall av tvångstankar
Hejsan. Är ny här men själv drabbad av tvångstankar sedan 13 års ålder (är 17 just nu). Ville bara ha lite tips om hur jag ska göra för att må bättre och klara av vardagen för mina tvångstankar är väldigt jobbiga just nu och denna natt har jag inte mått särskilt bra, har haft djup ångest och konstiga drömmar.
Har varit symptomfri nu i ett halvår efter att ha gått till psykolog en gång i veckan under mitt första år på gymnasiet och det var då jag fick diagnosen OCD, fast en mild variant enligt de på mottagningen.
Känns väldigt jobbigt och jag trodde att jag hade löst mina bekymmer efter att jag slutade att gå till psykologen, men nu är de tillbaka igen fast starkare än förut och inte ur samma innehåll som förut.
Då hade jag bara en jobbig tvångstanke och den handlade om att jag skulle skada någon i min familj med ett vasst föremål, en kökskniv och det kändes verkligen hemskt att gång på gång ha en sådan tanke i huvudet.
Men när jag gick till psykologen försvann den successivt och jag mådde bättre och bättre. Men ändå kan jag inte påstå att den var helt borta, därför att den fanns där hela tiden men den var ej påfrestande för mig själv.
Nu är det andra saker och första tanken som satte sig i mitt huvud var om jag var homosexuell eller trans, vilket jag tvivlade på ett tag och var riktigt jobbigt. Den släppte senare då jag försökte acceptera den som psykologen tidigare hade sagt till mig under min tid hos honom.
När den försvann var det åter dags för ny skit att ställa in sig och nu handlade det om jag var psykiskt sjuk och hallucinerade, vilket gjort att jag mått sämre och sämre för varje dag. Brukar alltid vara värst när man lägger sig, speciellt när inte flickvännen sover över för då lindras inte min ångest särskilt mycket. Då känner jag mig ensam.
Jag känner mig inte särskilt munter till att acceptera en sådan tanke, för jag tycker den är allmänt läskig även om jag haft den tidigare, fast i svagare variant när min första tvångstanke om att skada någon i min närhet kom upp. Menar då att min huvudtvångstanke var att skada någon men när jag tänkte "Nej, jag vill skada min pappa. Jag måste vara psykiskt sjuk."
Och då började energi dras på denna tvångstanke och jag tvivlade ett tag och det var också jobbigt. Numera är den ju förstärkt och man mår inte särskilt bra just nu. Önskar bara att den kunde försvinna och att jag kunde få ett normalt liv, som att njuta av sommarledigheten när jag ändå kan.
Jag har bara tvångstankar, inga tvångshandlingar. Hur ska jag göra för att tackla dessa problem? De suger verkligen livsglädjen ur en och man blir nedstämd med inget humör eller lust för att göra något kul i livet..
Hoppas att någon kan svara här, har ingen lust att prata med mina föräldrar eller syster.. men har pratat med min flickvän och hon är stöttande, men eftesom hon inte förstår vad tvångssyndrom är för något blir det ofta bara fel. Känns skit att utsätta sin flickvän för sådant här, därför att det känns som om det är jag som är orsaken till allt lidande.
Allt ont kommer ju ifrån mig och min korkade hjärna, som omedelbart efter att en tvångstanke avlösts så ska den ersättas med en annan. Det är som om hjärnan försöker leta fram problem och vill att jag ska må dåligt.
Tack för att ni läste. Ville bara få ut detta till någon som också är drabbad och få slippa känna en känsla av ensamhet.
Hur är det, har du någon form av kontakt med psykiatrin nu? Har du provat någon medicin? Just tvångstankar är jag förskonad från så jag har inte jättemycket bra tips på hur ma nska handskas med dom men jag hoppas att någon annan kan ge dig bra tips för det där verkar inte alls kul att leva med.
Styrkekram!
![[YlvaP]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag har tvångshandlingar. Jag har "problem" med fett. I ansiktet, i håret och händerna. Kan diska saker hur länge som helst för att få bort känslan av fett och samma sak med ansiktstvätt. Tvättar håret dagligen mot varannan var tredje dag.
Äter Risperidal och jag tycker det funkar bra. Fick sluta med dom i februari till förmån för en annan medicin och dessa handlingar återkom och blev lika jobbiga som innan så jag bad psykiatrikern att återinsätta den medicinen.
Jag har/har haft tvångstankar och även handlingar. Småsaker som att jag t ex måste skölja ur flaskan eller glaset 3 gånger innan jag kan använda den/det, att jag måste lämna lite i glaset när jag druckit något att jag inte kan dricka vatten som stått framme i mer än två-tre timmar o s v… Jag vet inte vart det kommer ifrån, men jag har försökt bryta dessa vanor själv! Som att skölja 4 ggr istället för 3 eller tvinga mig att dricka vatten som stått framme och ALLT i glaset! Det går sådär, första gången jag sköljde ett glas ,er än 3 ggr var hos min pojkvän och jag fick riktig ångest när jag både sköljde 4 ggr och drack ur hela glaset. Samma gång!
Som tur var hade jag killen med mig som stöttade mig. Låter skit töntigt men jag får ångest av det. Jag har aldrig sett det som ett problem, förrän jag kom på mig själv att alltid göra sama sak om och om igen. Inte ens nu tycker jag att det är ett problem. Men det kanske det är?
Jag har i alla fall försökt bryta mina "vanor" och då och då så går det faktiskt bra!
Åh vad jag kände igen mig i ditt inlägg.
Det tips jag känner har fungerat bäst för mig (som jag fått av en KBT-terapeut är att tänka:ja, kanske det och acceptera tvångstanken. Försök inte hitta ursäkter, bortförklaringar eller försvara dig själv mot dem, utan acceptera att dina tankar är en möjlighet. Självklart kommer ju paniken då, men då slipper man fly från tankarna hela tiden. Det är helt omöjligt att fly från dem och en panikattack då och då är bättre än tvångstankarna skulle jag vilja påstå.
Tänk också på andningen för att lugna ner dig om du får panik av dina tankar. Koncentrera dig på andningen innan du börjar hyperventilera. Då tycker jag det ofta är försent att lugna sig.
Hej!
Det du skriver är exakt likadant som jag känner! Jag har levt med det cirka 3 - 4 år med mellanrum där jag har mått bra! Jag har även gått hos en psykolog/psykoterapi, och precis som du sagt blivit av med tvångstankar efter samtal!
Men om jag även får ge lite tips på hur jag gör få att må bättre - det är att meditera/slappna av! Även läsa böcker om självkkänsla. Jag försöker också även hela tiden se det positiva i det - och om jag ska vara helt ärlig så har dessa tankarna fått in mig på en mer positiv bana. Dvs hur jag tänker och vem jag vill vara osv. Men självklart trillar jag också tillbaka till tankarna och låter dem ta över mig för mycket, och det känns som man är tillbaka på ruta ett - men jag mår i alla fall aldrig lika dåligt som jag gjorde första gången - vilket jag bara ser som positivt!
Sen tror jag det är väldigt bra om man hittar en outlet till alla dessa tankar - det kan vara att prata om det, som funkar bäst för mig! Det kan vara att göra musik av det - allt som är kreativt! Försök att göra något vacket av det hela - tex musik! Då kan du på något sätt tacka den hemska tanken - vilket kanske gör den mindre skrämmande?
Starta ny diskussion