Det tar tid. Det är väl den bistra sanningen. Man vaknar inte bara en dag och så är all ångest bortblåst.

Att din pojkvän blir besviken om du misslyckas, är det något han sagt till dig eller tror du att det är så? För om han säger så så tycker jag han har fel prioriteringar. Att du mår bra är ju det viktigaste. Skola och annat kan man ju ta igen senare.

Vad gör du hos psykologen? Är det samtalsstöd eller någon spciell terapi ni jobbar med? Har du provat medicinering? Finns det något du vill försöka som du inte provat ännu?

Sådär lite utanför så kan jag ju säga att min man stått ut med mig (psykfall minst sagt) i över åtta år.

Han har gjort det väldigt klart för mig många gånger att om jag skulle lyckas sabba skolan så skulle det kännas för honom som om jag ger upp coh att han då inte vet om han stannar :( Han är orolig att jag inte ska få någon framtid och att jag ska bli en "soffpotatis som lever på soc och skiter i allt". Han har lite speciella syner på det mesta och psykisk ohälsa har för honom bara varit fjanterier förut. Men han har blivit mer och mer medveteten om att jag faktiskt är sjuk och börjat visa mer och mer medkänsla och mindre "ååh det är väl bara att du tar dig i kragen och gör det!" Jag har förut tänkt att äh, skolan vill jag lägga ner tid på när jag vet att jag klarar det och kan prestera så mycket som jag vet att jag kan om jag är frisk ist för att få ig i hälften av alla kurser MEN nu är jag 20 år i höst och går återigen i ettan på gymnasiet pga att det inte fungerat innan. Sista chansen att studera gratis "/

Än så länge så är det samtalsstöd men det ska väl bli KBT snart. Har gått till öppen psyk i ett och ett halvt år men bara bollats till den ena och den andra och nu har jag äääntligen hamnat hos en underbar psykolog som faktiskt lyssnar och hjälper mig som det får betalt för att göra. JJag äter Cymbalta just nu men läakren krånlgar med det för han har glömt att skriva ut nya, skulle fått nya i onsdags men har ännu inte fått ngr -.-