Måste bara skriva av mig
Har så mycket jag går och tänker på, men kan inte säga det till folk som vet vem jag är. så tänkte bara skriva av mig. förstår om folk inte har någon lust att svara, måste bara känna att jag fått de utskrivet liksom.
Okej…
vet inte vart jag ska börja.
Jag har alltid haft skuldkänslor. Alltså, alla har skuldkänslor. Men jag har förstått att jag har de mer än de flesta, för många bara suckar åt mig när jag får panik och bara "förlåtförlåtförlåtförlåt". Alla bara "men skärp dig." och då skäms jag ännu mer. Alltså det är inte bara av saker jag gjort. Utan om någon annan gör något så får jag också skuldkänslor.
Sen en sak som jag har skuldkänslor är att en nära släkting till mig dog nästan för några år sen, h*n lever nu men jag vet att h*n fortfarande mår dåligt över de som hände. Och jag brukar alltid tänka "Tänk ifall jag hade varit med" (jag hade möjlighet att göra en sak tillsammans med h*n den dagen men tog inte möjligheten) Det gör så sjukt ont att veta att jag hade kunnat förhindra det från att hända.
Sen har jag börjat skada mig själv, innan var de bara små rispor, men nu är det lite djupare. Alltså, inte jättedjupt, men djupare. Sen har jag ångest om kvällarna. Tror att jag kommer bli mördad. Och så försöker jag lugna mig och spela ett spel och tänker t ex "om jag får 5000 poäng eller mer så kommer jag överleva natten" men oftast klarar jag de inte, och då ligger jag med ännu mer panik. Sen låter det hemma hos mig eftersom jag bor på ett rätt gammalt ställe, så jag måste tända och kolla runt i hela mitt rum ungefär 20-40 gånger, annars kan jag inte sova. Alltså tar de flera timmar för mig att somna pga, panikkänslorna. Och att jag har massa ångest pga dålig självkänsla och saker som händer runtom mig så ligger jag och tänker på de också, och allt blir bara en röra i mitt huvud, ganska ofta gråter jag mig till söms.
Sen har jag ett stort behov av att bli bekräftad.
Förut tjatade alla om att jag borde gå upp i vikt, och då gjorde jag det. Men nu säger ingen något mer om att jag är smal, och nu känner jag mig sjukt tjock och har börjat äta mycket mindre i hopp om att bli smal. Jag försöker svälta mig själv, men sen äter jag för jag är en sån gottegris och då kan jag gå med ångest och tänka att jag säkert kommer gå upp ännu mer och bli tjock. Jag vet ju att jag inte är tjock på riktigt, men det känns så. Jag vill vara smalast. Det finns ingen jag kan prata med, rädd för att folk ska tycka jag är knäpp. Pratade med skolsyster om en av sakerna (skuldkänslorna), hon sa att jag borde prata med kuratorn eller BUP. Men jag vill inte att föräldrarna ska veta hur jag mår, rädd att dom ska bli besvikna. Mina föräldrar har alltid stöttat mig och varit snälla mot mig, så vill inte svika dom.
En gång tänkte jag seriöst ta tabletter och begå självmord. Hann ta 1 tablett innan folk kom hem och då kunde jag ju inte fortsätta. Dom hade märkt vad jag höll på med (då jag var i köket)
Alltså, jag vet ju att inget av de där är särskilt allvarligt, folk har de värre och så. Men. Ändå. Det är jobbigt.
För det första. Visst, folk har det värre men det gör inte att du inte har det jobbigt. Jag menar ska man se det så så skulle man aldrig få tycka att något var tungt eller tufft. För jag lovar, det finns alltid någon som har det värre.
Sen undrar jag, är inte alls insatt i hur det fungerar men måste skolkuratorn kontakta dina föräldrar? Kan man inte prata med henne "anonymt"? Jag vet att dom måste kontakta föräldrar om det är något allvarligt som att man är självmordsbenägen och sånt.
Sen tror jag inte dina föräldrar blir besvikna. Inte alls. Ibland kan dom ha svårt att veta hur dom ska agera bara men dom är dina föräldrar och dom älskar dig, oavsett om du mår bra eller dåligt.
Jag vet inte… Ska fråga skolsyster om de… BUP vet jag iaf att då måste föräldrarna veta… Tack att du svarade, förresten. Känns som om folk kanske bryr sig, lite, trots allt…
Låter som en bra ide att fråga henne vad det är som gäller. Jag har också hört om flera som träffat väldigt bra kuratorer på ungdomsmottagningen så du kan ju fråga om hon vet vad som gäller där också. Med att ringa föräldrar och så.
Sen vet jag hur hemskt det känns att visa sig så "misslyckad" inför sina föräldrar, som om man sviker dom men när jag till slut gjorde det så blev det rätt bra ändå. Min mamma tillexempel är ledig en eftermiddag i veckan bara så vi kan träffas och göra saker så jag inte bara blir sittande hemma. Så som jag sa, dom kommer inte bli besvikna. Men, jag vet hur det känns.
Känns skönt att veta att jag inte är ensam. Kram.
#4 Vad bra. Jag håller tummarna för att du hittar någon bra att prata med.
Kollat med skolsystern och hon sa att man inte behöver berätta för föräldrarna om man talar med kuratorn, så ska testa hur de känns att prata med kuratorn. Lite hopp nu iaf.
Åh, vad skönt. Då hoppas jag att kuratorn är en vettig person!
Hoppas jag också! Har rätt svårt att prata med folk i verkligheten, tycker de är jobbigt. Så förhoppningsvis är hon en av de få jag klarar av att tala med.
Starta ny diskussion