Jag har diagnostiserats som svår PTSD, med tillhörande ångestsjukdomar samt Dissociativ Identitetsstörning.

Jag lider olika varje dag.
Jag går i psykoanalytisk terapi hos en manlig (!) terapeut som är 63 år, har pluggat i USA många år och är expert inom ämnet.

Jag är på en psykotisk mottagning då jag feldiagnostiserades som nittonåring som schizofren.
Jag går kvar efter många år pga min underbara terapeut som jag haft i flera år nu.
Jag var aldrig schizofren, jag var dissociativ.

Jag äter ett flertal mediciner som ska underlätta, varje gång jag trappar ner eller byter så hamnar jag inneliggandes på psyk, vilket jag verkligen skyr.

Jag har legat inlagd sammanlagt ett helt år av mitt liv, vilket jag faktiskt har ångest över.

Jag är i mitten av 20-årsåldern och har gått i terapi från 12-årsåldern men då pga all cancer i familjen.
Då visste ingen. Då förträngde jag.
Jag berättade aldrig.

När jag var nitton kom flashbacksen. När jag var nitton började delarna av mitt minne vakna i form av olika delpersonligheter och därmed sågs jag av allmänpsyk som schizofren då de inte hade bättre koll på mina symptom. jag blev förstörd, arg, ledsen och livrädd.

Nu skräms jag inte längre, jag skäms inte längre. jag lever. jag är inget offer, jag är en överlevare.

jag blev utsatt för psykisk misshandel i 16 år, fysiska övergrepp i 13 år och jag förträngde allt.

Idag minns jag mer och mer.

många försöker säga mig att det inte är lönt att rota bakåt att enda vägen är att gå vidare.

Men gå vidare ifrån vad? jag måste ju minnas så jag kan bearbeta.
Jag måste bearbeta så jag kan gå vidare.
Jag måste rota bakåt för att kunna se framåt.

/Lindansare