Jag fick panikångest sommaren 2010. Jag hade ju ingen aning då om att det var panikångest. Jag vaknade upp med fruktansvärd dödsångest mitt i natten. Jag var ensam i vårt sommarhus dit jag hade åkt för att tänka till. Jag vaknade upp i ett rum som jag inte kände igen. Och mitt hjärta hade slutat att slå. Jag var död och skrek ut min ångest över det. Det var fruktansvärda känslor av overklighet som kom i våg efter våg. Jag fick därefter som ett brev på posten förväntansångest. Det orsakar att jag mitt i vardagen tror att jag är nära döden. Jag håller på att kvävas, jag håller på att få stroke, hjärtattack, anerysm allt som gör att jag kommer att dö inom en sekund. Och trots att jag intellektuellt förstår att det här bara är dumheter så hjälper det inte. Jag har turen att kunna gå till en riktigt bra terapeut för att förstå varför det här har hänt men framför allt hur jag skall hantera delar av det här. Jag skulle gärna vilja diskutera saker som hjälper oss att hantera vår panikångest.

Själv har jag upptäckt att mina anfall ofta föregås av en känsla av att inte kunna andas. Det handlar ju om vi med panikångest ofta under lång tid till följd av lågintensiva stressreaktioner börjat överandas. Överandningen är ur evolutionär synpunkt bra í farliga och akuta situationer när vi behöver vara alerta. Men genom  överandning under lång tid så får vi för låga nivåer av koldioxid i blodet vilket får till följd vi får lufthunger när de redan låga nivåerna påverkas genom tex en mer akut stressreaktion. Metoderna kan variera men det bästa är att andas så långsamt som det bara går, andas i fyrkant eller någon annan metod. Själv är jag säker på att jag skall dö varje gång det händer och klarar därför inga metoder så jag kupar istället händerna framför munnen och återanvänder koldioxiden i min utandningsluft. Det resulterar rätt omedelbart i att lufthungern försvinner och att jag får kraft att hantera panikångestanfallet eller förväntansångesten.