Utmattnings depression

Jag lider av kronisk värk pga multipla skador och är sjukpensionerad sedan -03. pga av mina skador och förtidspensionen så drabbades jag givetvis av ekonomiska problem, tvingades flytta ifrån min gård efter att ha tvingats sälja mina hästar, flyttade in i min lilla sommarstuga utan el el rinnande vatten och renoverade upp den så sakta, för två och ett halvt år sedan var stugan äntligen färdig och elen var indragen, livet kändes skapligt trots min svåra värk..

Men sen kom nästa svåra nederlag, den 23:e februari för två år sedan kom jag hem från stan och min stuga stod i ljusan lågor… där inne fanns 40års samlade minnen samt min älskade hund Ronja och min papegoja Jäsper samt en del andra djur.. I 6 veckor bodde jag i en utbod på tomten på fyra kvadrat utan fönster, utanför dörren låg den askhög som varit mitt hem..

Det visade sej att jag knappt hade någon försäkring alls på lösöret, förlorade över 300000kr förutom minnena och djuren.. 35 tusen skulle jag få ut.. En kväll två veckor efter branden så kommer min flickvän ut och berättar att vi skall ha barn.. där sitter jag på golvet och äger ingenting utom en trasig kropp, skulder och dom kläderna jag hade på kroppen..

Vi lyckades få tag på en lägenhet och få ihop ett hem någotsånär vilket inte är lätt för 35 tusen.. den 26;e okt -09 föddes min son.. Jack! En under bar liten kille men han fvar ett kolikbarn.. efter tre månaders kolik utan mycket sömn så släppte äntligen koliken. I januari i år började jag somna i tid och otid, kunde bara inte hålla mej vaken, när jag somnade så var jag mer medvetslös än sovandes och det gick inte att väcka mej.. Detta ledde till att jag sökte vård. Diagnosen blev svår utmattningsdepression.. Som att detta inte skulle vara nog så gick jag och min flickvän isär och jag flyttade tillbaka till min nu återuppbyggda stuga och trodde att jag nu med hjälp av kurator samt psykofarmaka snart skulle vara på G igen.. men det är jag inte… Jag har ingen som hells energi, ingen lust.. ingen ork.. Min enda dröm är att få lämna detta livet av värk, ekonomiska problem å missär.. men det går ju inte.. Jag har ju en fantastisk alldeles underbar liten idag 14 månaders son att tänka på…

Nu till min fundering, finns det nån mer här som har samma diagnos? Kommer jag någonsin att få tillbaka min energi? Eller får jag nöja mej med detta livet som orkeslös.. Kan man bli frisk från detta? Nu i mellandagarna har jag återigen hamnat i en lång tung sömn.. bara varit vaken ett par tim. under tre dygn.. Nu e jag för stunden hyfsat ok å kan hålla mej vaken dagen igenom, men jag får fortfarande nästan ingenting gjort.. jag orkar inte ens göra sådant jag älskar och tycker är roligt…

Blev en lång historia… sorry..

lillaisa

2010-12-30 00:38

Hej!

Du är inte ensam, kan jag säga dig. Jag har alltid pushat på mig själv för hårt, vad det än gäller, samtidigt som jag kämpat med min ångest och depression. För snart ett och ett halvt år sedan slutade jag fungera, jag var trött och yr och kunde inte koncentrera mig, vilket dessutom utlöste panikångest eftersom jag inte förstod vad som hände med mig.

Efter många undersökningar fick jag i alla fall veta att det var "utbränd" jag var. Så medicin skrevs ut och tack och hej, krya på dig var det ungefär. Då jag är såpass ung för en sådan diagnos finns det inga resurser, ingen rehabilitering eller hjälp att bli frisk. Så jag gick hemma i drygt ett halvår, tittade på TV och sov hela våren 2010. Jag läste även matte, svenska och engelska eftersom de var de enda ämnena jag behövde för att sedan ta mig in på gymnasiet (går i nian nu). När sedan hösten kom bestämdes det att man behöver 12 ämnen för att ta sig in, och utan att lära av mina misstag försökte jag klara av ytterligare 9 ämnen. Jag märkte efter bara någon månad att det var mer än jag klarade av, men fortsatte pressa mig själv hårdare och hårdare, samtidigt som jag grät på kvällarna över att jag aldrig blev frisk.

För några veckor sedan blev jag sjukskriven igen. Fan, var min första tanke. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk från det här. Men när jag tänker tillbaka, så inser jag hur mycket piggare jag blivit. Visst, jag sover fortfarande 2-3 timmar om dagen men jag orkar faktiskt en del också. Visserligen är jag otroligt ledsen över allt jag går miste om, men samtidigt har jag faktiskt börjat få hopp om att det går att bli frisk, även om det är en lång process. Jag kommer inte kunna börja gymnasiet samtidigt som resten av min årskull, och kommer inte börja träna konståkning igen på kanske flera år till, men jag kommer bli frisk till slut och det kommer du med.

Jag är långt ifrån frisk nu, men på bättringsvägen och det ger mig styrka. Mitt råd är att hitta bästa sättet för dig att vila, och det behöver inte vara sova eller ligga ner, det kan vara en lugn promenad, ett bad, att läsa en bok, vad som helst. Det tar lång tid att bli frisk och det är svårt att acceptera, men en dag kommer du vakna och titta tillbaka på hur du mår nu, och så kommer du faktiskt se skillnad!

Du har det mest fantastiska i världen att leva för - en son. Låt den motivationen hjälpa dig att ta hand om dig själv och fokusera på att bli frisk. Har du kontakt med läkare, psykolog eller liknande? Får du pengar från försäkringskassan? Det har du rätt till.

Hoppas mina ord kunde ge dig lite hopp i alla fall (för det finns, jag lovar dig!).

/Isa