![[JesperAhlkvist]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du är ljus.
Min sanning när det gäller ångest, depressioner eller att gå igenom en livskris är att du börjar bli medveten om dig själv. Du kanske har mått dåligt innan men aldrig reflekterat över varför eller hur det kommer sig att du mår såhär dåligt. Nästan garanterat har det börjat redan i din barndom. Någonting har fått dig att stänga inne dina känslor och det har byggts på under åren för att till slut blivit tvunget att komma ut. Alla känslor kommer förr eller senare börja sippra ut så är det för alla människor, det går bara olika fort för oss. Något som kanske kan vara till tröst är att du absolut inte är ensam. Vi hanterar bara våra känslor olika.
Att börja bli medveten om sig själv och hur mycket skräp man bär inom sig är ett första steg mot din egen gudomlighet eller lycksalighet. Den enda människa som kan göra dig lycklig är du själv och för att nå dit är vi tvungna att bli av med gamla beteenden och mönster. Vi är tvungna att börja rensa ut vårat känslomässiga gift. Det är den enda vägen. Vi kan välja att må dåligt men vi kan också välja att se ljuset i varje känsla. Det viktigaste är att inte trycka undan känslan när den kommer, den är ju du. Du är ju den här personen. Du har ju den här känslan av någon anledning. Din kropp vill visa dig någonting. Det rätta är att låta känslan komma. Säg det högt till dig själv.
-Japp, jag känner dig, kom bara, jag tar emot dig.
Jag låter känsla flöda inom mig. Jag iakttar känslan, jag bevittnar den. Jag tar emot känslan utan att trycka undan den. Jag känner den i magen kanske eller någonannastans. När känslan kommer är du samtidigt oerhört nära kärleken. Du är sårbar i känslan och då är du samtidigt så nära den kraft som genomsyrar varje levande ting här på jorden. Du är rent ljus och dina känslor är ingenting jämfört med denna oerhörda kraft. Du kommer från denna kraft. Allting kommer från denna kraft och ju mer du rensar ut ju mer tillgång får du. Det är inte utifrån du får tillgång utan du får första gången mer tillgång till dig själv. Du börjar inse hur mycket av denna kraft du har inom dig. När du mår som sämst och tårar börjar falla då är det kärleken du känner. Du känner den så starkt inom dig för du har ytterligare blivit av med ett skal av alla ditt instängda skräp. Allting du burit inom dig i så många år börjar äntligen sippra ut. Var kvar i denna underbara känsla för det här är ditt verkliga jag, ditt sanna rätta jag. Du är kärlek. Du är underbar.
Detta var mycket bra skrivet! Det kändes i hela kroppen att det du just beskrivit är sant och ett viktigt ledljus. Känslor är viktiga och måste accepteras men vi glömmer ofta bort det i stundens hetta.
-Japp, jag känner dig, kom bara, jag tar emot dig
Mycket bra!
Tack för att du delade med dig!
Fånga inte dagen släpp den fri!
Att vara modig är inte att vara orädd utan att trots sin rädsla ändå stå kvar!
Tack att du tyckte om det.
Ljus!
#2 Buddistisk och teosofiskt livsfilosofi är vacker så länge du håller det på denna nivån Jesper.
Gräver du vidare kommer du att komma fram till att all sjukdom och smärta är självvald och självförvållad. Allt från tragisk barndom till övergrepp är självåsamkade… Så med tanke på baksidan av detta vackra budskap ställer jag mig skeptisk.
New Age-rörelsen ville ju vända sig från kyrkans strikta regi - men genom denna fanatism ang. självvald sjukdom osv. har de faktiskt backat till värre nivå än Gamla testamentets Moselagar om arvssynden - som ju Jesus upphävde med sitt kärleksbudskap och förlåtandet.
Jag är själv ingen religiös fanatiker på något vis… Bara enormt intresserad kring religion och trosfrågor. Har läst väldigt mycket då jag finner detta otroligt intressant och fashinerande.
Var och en blir salig på¨sin tro… Men jag tycker man ska få baksidan av ett budskap också - inte bara framsidan. Har sett flera bli förtvivlade… Många som är sökare ang. tro mår i slutänden till och med sämre när de kommer fram till innebörden av allt…
Personligen hade jag en lycklig barndom. Allt var faktiskt bra och jag bar inte en massa elände inom mig… Jag råkade bara ärva genetiken som finns i min släkt. Jag blev bipolär i mina övre tonår.
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Jag friar hellre än fäller. Har bara lite svårt för det här med att sätta stämplar på allt.
Jag anser mig inte tillhöra någon av dom nämnda kategorierna.
Men du vet kanske bättre, det låter intressent med bipolär. Känns det tryggt att kunna kalla sig själv så?
Funkar det för dig är det ju jätte bra. Jag tror på förmågan att själv kunna skapa mitt liv. Att sätta sig själv i ett fack och bestämma att man har dåliga gener ger en känsla av något definitivt, detta utesluter möjligheten att utvecklas.
Ja det kan vara tryggt att stanna där resten av livet men föga utvecklande. Det här med att vi alla har annsvar för våra egna liv och val även på ett djupare plan skänker mig makt att påverka mitt eget liv och vilken riktning det tar. Ett stort ansvar kan tyckas men att bara sitta maktlös och tro att man bara drabbas av allsköns skit är inte bättre.
Vilka människor du träffat som du säger mår sämre kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte vet något om deras situation. Jag tror också att vi tar efter negativa beteenden vi lärt oss av våra föräldrar och att vi följer deras mönster. Dessa mönster gör vi klokt i att bryta.
Att börja uppleva Världen med nya öppna ögon och inte som vi fått lära oss.
Du skriver att du inte är en religös fanatiker, det skulle vara intressant att läsa din definition på en sådan då du påstår att det är bäst för mig att stanna där jag är.
#4 Jag menade inte "stanna där du är" som att stanna i depression eller liknande. Bara stanna i din lycka över ljuset du funnit… Att varna, av omtanke… För det låter som om du är inne på teosofi… Och det kan vara hårt att gå från din lycka till hårdheten som också finns där. Jag menade absolut inget illa.
Att få en diagnos som Bipolär och därmed medicin var en räddnig för mig. Jag vilar inte i något tyck synd om mig land… Jag går inte omkring och är min sjukdom. Jag är inget maktlöst vrak…
Jag har man och 3 barn, är högutbildad, har ett bra jobb… Jag har ett innehållsrikt liv och ingen anledning att varken gömma mig bakom en diagnos eller förneka den. Jag är jag - jag är inte min sjukdom. Livet har för mycket fint att erbjuda… Du verkar ha lika mycket fördomar mot psykisk sjukdom som jag kanske har mot fanatsik tro…
Hoppas din vandring i ljus och lycka ska fortgå - ärligt. Jag menade inget illa… Har bara sett för mycket tok när folk spårar iväg för långt i religösa grubblerier eller extas… Ted Gärdestad är ett exempel.
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
du ger verkligen hopp, med den här texten, i hopp om att fortsätta leva. skit bra skrivet! good job verkligen. checka gärna mina inlägg…
Starta ny diskussion