Vågar inte gå utanför dörren!
Sedan jag blev arbetslös i april och inte haft några fasta rutiner har jag allt mer börjat hålla mig hemma. Jag flyttade för 1 1/2 år sedan och har ännu inga vänner där jag nu bor, jag har bara min man och några släktingar.
När jag får färre skäl till att gå ut och träffa folk blir jag allt mer rädd för det, jag börjar dra mig undan -och min sociala fobi blir ännu värre. En ond cirkel. Jag vågar inte söka jobb (vilket skulle hjälpa mig ur min isolering). När jag går till mataffären springer jag dit och tillbaka så snabbt som möjligt för att slippa möta grannar osv.
Helst undviker jag att gå utanför dörrn så långt det bara går. Idag har jag tid hos min psykoterapeut -men jag vågar inte gå dit!!! Det är bra när jag är hos terapeuten, det som ger mig ångest är att ta mig dit och tillbaka.
Vad ska jag göra? Jag äter redan en massa mediciner och går i terapi sedan många år. Är det någon som har tips på hur jag hanterar detta?
Hej!
Jag har inte själv ångest eller liknande, men har jobbat mkt med sådant och andra personliga och själsliga problem som människor kan ha. Jag jobbar per telefon men är inte uppkopplad hela tiden. Det verkar som om du har fastnat i en s.k. ond cirkel.
Om du vill kan du gå in på min hemsida och läsa klientberättelser under särskild flik, där de flesta handlar om healingen, även om jag bland flikarna man klickar på i vänstra kolumnen, kallar det behandling med personlig utveckling/själsligt helande.
http://praktikaspholm.dinstudio.se
Hjärtligt välkommen med dina ev. frågor! Fråga kostar inget!
Hälsningar, Lena Aspholm! 
Det verkar ju som du ska byta medicin och kanske
terapeut också eller köra med internet behandling istället.
Blir man inte bättre inom någon tid måste man ju pröva
andra alternativ…
Stå på dig! Du har ju "folk" hemma så be någon hänga med ibland på detta svåra.
Har du möjlighet att få hjälp att ta dig dit? Alltså till psykologen? Något som kan göra det lättare som någon som följer med dig eller sjuktaxi eller ja rent av hembesök i början tills du orkat jobba på rädslan?
Tack för era svar! :-)
Jo, min man brukar följa/skjutsa mig till psykoterapeuten när jag inte orkar. Igår tog jag en taxi dit till slut. Men jag har ju det här problemet oavsett vart jag ska. Det är jobbigt att ha ständig rädsla för att träffa andra människor. I perioder är jag helt bra, det är när jag blir deprimerad som jag får social fobi.
Jag har testat olika terapier, och många olika mediciner. Den medicin som jag tar nu, Voxra, är den som funkat bäst. Jag önskar att den blivit godkänd i Sverige för 15 år sedan så hade jag sluppit en massa onödigt lidande (den blev godkänd i februari).
Vad skönt att du har hittat en medicin som fungerar hyffsat.
Kan du försöka utsätta dig för din rädsla i små små steg? Alltså börja med att ja verklgien gå utanför dörren. Sen in. Ha det som mål, att varje dag i veckan (eller en dag eller varannan, beroende på hur svårt det känns), när det börjar kännas ok kanske du kan ta ett varv runt huset eller gå ut och sitta framför huset en liten stund. Välj då en enkel tidpunkt på dagen när det dels är lite folk och du känner dig i bästa möjliga form. Tillexempel när du är minst trött och minst hungrig och om du alltid har högre ångest på fm eller kanske kväll s undvik dom tiderna. Sen kan du uttöka allt eftersom det börjar kännas ok att göra småsaker. Kanske ta promenad tillsammans med din man. Åka bil förbi ställen du tycker är jobbiga att besööka, osv. Alltså utmana rädslan i små små portioner. Så små att du har stor chans att klara av det. Varje gång du lyckas kommer du bli lite lite starkare!
Nu låter det ju som om det vore jättelätt när jag säger det men det kräver ju att man jobbar hårt och bakslag kommer ju alltid men men lite kämpande så kan det absolut bli bättre!
Jag känner igen mig i din beskrivning.Jag går knappt ut genom dörren heller.Allt börja med när jag bröt ihop fullständigt i våras och jag fick fel medicin som jag uttrycker det som.Min social fobi har blivit värre än vad den någonsin varit.Jag får tvinga mig iväg på stan och ut,jag vet att det är det som är bäst för mig,nu ska jag föröska att hitta något att sysselsätta mig med igen om dagarna.
Alla behöver vi en dos av andra människor omkring oss i lagom dos.
Håller helt med #5, det handlar om att inte isolera sig mer utan att utsätta sig i små doser för det som känns jobbigt, om och om igen. Det känns skit just då men jag lovar, man blir avtrubbad till sist och så kan man steg för steg ta sig vidare.
Sen så handlar det om - för mig iaf - att lära sig hur jag själv fungerar och ifrågasätta mitt tänkande och handlande. Vad är det egentligen jag är så rädd för? Dör jag om jag måste säga hej till grannen i trappen? Spelar det egentligen någon roll om han fick se mig osminkad i fulaste mysbyxorna? :-)
Själv funkar jag så att även om hjärnan vet att saker inte är farliga så reagerar kroppen som om jag stod inför något riktigt hemskt; jag svettas, får orolig mage, hjärtklappning, tror att jag ska svimma osv. När jag väl hade lärt mig att känna igen symptomen så kändes det bättre. Nu vet jag att ok, kroppen är helt uppstressad för att jag måste ringa ett telefonsamtal till någon jag inte känner, men det är helt okej och det går över sen. Och efteråt kommer jag att känna mig sååå himla stolt.
Starta ny diskussion