![[Tovab]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vet inte riktigt om..
..det räknas som ångestsjukdom eller inte.
Men kan iallafall må väldigt, väldigt dåligt. Jag har svårt för att lita på människor. Så jag håller allting inom mig. Känner mig sårbar ifall jag skulle bryta ihop framför nån. Då blir jag en sårbar person, och det vill jag inte vara.
Vet inte riktigt varför. Men allting känns så jobbigt. Får ångest väldigt många gånger om dagen. Har väll egentligen bara några få anledningar till varför jag fortfarande lever. Min vän, Nickis. Sen min alldeles egna ponny Vera. Skulle inte klara av att överge henne. Oavsett vad. För henne gör jag allt. Därför jag står ut. För att se henne varje dag, höra henne gnägga och springa fram till mig i hagen när hon se mig. När jag går fram till henne och hon dyker ner med mulen i min famn och bara står och tröstar. Känns som att hon förstår mig. Min allra, allra bästa vän. Den jag lever för.
Har varit hos soc, BUP och varit hos psykologer. Men vill inte prata eller öppna mig för nån. Dom fattar ändå ingenting, dom sköter bara sitt jobb. Varken mer eller mindre. Så jag slutade att gå hos psykologer efter bara några få gånger, sa ändå ingenting.
Vet inte riktigt varför jag skrev här. Ville nog bara skriva av mig. Svårt att förklara känslan, förstår inte själv varför jag mår såhär.
Jag har levt såhär sålänge, jag kan lika väl fortsätta
Känner igen mig precis i dina ord <3
Vet inte vad jag ska säga är lite mållös att veta att jag inte är ensam <3
Jätte fin ponny <3
Mvh Emma Tange
Så svårt att förklara hur man känner sig när ingen annan ens kan tänka sig det. Vera är mitt stöd i varddagen. Vill inte gå hos nån psykolog som bara sköter sitt jobb. Dom bryr sig egentligen inte.
Tack <3
Ja, Världens finaste. Min skatt. Min Vera :')
Vet du vad du ska göra ? Prata med Vera. Det kanske låter jättelöjligt men det känns riktigt bra efteråt. Berätta hur du känner dig. Öppna dig för henne så du får ut allt. Djur lyssnar bättre än man tror. Vill du inte berätta för någon annan så gör det till henne.Hon dömer dig inte för något. Prata med henne när du rider eller bara går med henne.
Mina katter vet min livshistoria
Medarbetare på Cornish rex iFokus & Flyg iFokus
Brukar faktiskt göra det. Känns jätteskönt efteråt. Känns som att hon verkligen lyssnar på mig..
Som du säger, djur dömmer inte. Vilket känns otroligt skönt!
Vilken fin ponny! Måste va skönt att krama en sådan kompis!
Du verkar ha sorg!? Vet du själv varför?
#5 Ja, tack! Världens bästa kompis :')
Vissa saker få mig att må dåligare än vanligt. Vet inte riktigt varför jag är så nere :/
Du verkar ung?
Jag tror att du saknar en vän!?
Det kan lätt bli en ond cirkel när man är nere, man isolerar sig, är trött, tänker svart och alla andra verkar jätte glada och man tror att de har koll på livet och är jätte lyckliga…men så är det inte.
Jag har också mina djur som vänner men man behöver människor också som man kan spegla sig i och använda som bollplank.
Börja i liten skala, små små doser…t ex att skriva här är ju perfekt!
#7 tja, är ju bara 14 år så :P
En vän saknar jag nog inte. Har några stycken, dom närmsta. Behöver inga fler just nu :)
Jo, känns som att man får ett bra stöd härifrån! :D
Starta ny diskussion