Hur länge kan detta pågå? Du skriver "bra länge", vad innebär det? Minuter, timmar, dagar???

#1 Det vet jag inte riktigt, som sagt, inget direkt tidsbegrepp. Det är alltid olika. Ibland dagar, ibland timmar

Jag var som i en bubbla när jag hade min psykos. Jag hörde vad mina föräldrar sa, men jag svarade typ 5 minuter senare.

Du kanske bör prata med en psykolog/kurator om detta?

Bästa häslningar

Ambrosia

Jo uscha.. Jag ska snart på samtalsterapi ju, borde ta upp det då.. Nu när jag nyligen börjat få hjälp! :) Vad kan dom göra åt det isf?

Har liknande ibland, där jag inte inser att det är på riktigt på nåt sätt, att ingenting illa kan hända, att jag inte är i nuet, som om jag drömmer på nåt sätt, fast jag är medveten om att jag är vaken

Jo eller hur, man liksom är väl medveten om det, men det bara.. Gah det är så svårt att förklara. Jag har det så just nu, jag ser inte allt riktigt.. Som om att jag drömmer, inte medveten om tiden

Usch, det är så jobbigt :( Hoppas du kommr ur det snart!

låter jobbigt vännen

hoppas du kommer ur det kram

Personer med epilepsi, fram för allt barn kan stirra ut i tomma intet och vara liksom bortkopplad. Det har ngt med hjärnaktiviteten att göra.

Jag har inte epilepsi men älskar detta tillstånd, det blir liksom meditation,  men jag märker att det stör folk, de blir nervösa.

Sedan har jag en stark frånvarandekänsla, som en bubbla, eller så är jag själv  på en annan nivå, när jag är deprimerad och har mycket panikångest.

Detta kan pågå olika starkt i månader och det blir mest påtagligt när jag umgås med andra människor för då måste jag tvinga mig att vara kontaktbar. Helst vill jag bara sitte på en stubbe i skogen eller på en sten vid havet och bara flyta ut, det är så skönt!

Anledningen är väl för att kropp och själ vill ha återhämtning, pallar inte mer helt enkelt och vad vet jag detta kanske är psykos?

Ja hoppas jag med!

#9 Precis! Man kan bara sitta och stirra ur länge som helst, och jag kan iaf välja vilket ställe som känns bäst att stirra på och skulle jag titta bort börjar jag må dåligt..

Så är det oxå för mig, kan pågå väldigt länge men olika starkt. Det går att få kontakt med mig men jag minns inte mycket av vad som händer alls. Händer hela tiden att jag måste fråga vad som nyss hände, för jag har inge blekaste aning om vad.

Jadu, jag tycker det är hemskt, jag kan inte alls vara mig själv liksom.. Uscha..

Jag känner absolut igen mig, men upplever det inte obehagligt, för jag behöver "stänga av" mig själv ibland.

# 11

Jag tycker det är jätte skönt att stänga av mig, men problemet är att det inte funkar i längden.

Jag kom precis på en bok som jag skulle köpa som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Har någon läst den?

Känner ni båda att det känns som om att ni typ drömmer?