Usch och fy och stöttekram till dig. Det är inte roligt när man upplever sånt här. Har du någon kontakt med psykiatrin? Någon att prata med?

Puuh jag lider med dig!

Jag hatar också när andra människor ser när jag får panikattacker men var inte för hård mot dig själv, jag hade inte dömt ut dig om jag hade varit på spårvagnen!

Har haft sådan otur inom psykriatrin…bollat mig hit och dit så tappat förtroendet för dem :(

Vart har du vänt dig?

Vilka har bollat dig?

Jag vet precis hur du känner eftersom jag också brukar också få panikångest attacker i perioder. Oftast är det så att man tror att folk märker mer än vad de egentligen gör. Och egentligen….vad gör det om man ser lite blek ut?

Jag tycker att du ska vända dig till en riktigt bra KBT-terapeut (kognitiv beteende terapi). Det känns som om panikattacken kommer från en klar himmel och som du inte kan påverka det MEN det kan du! Det är faktiskt du som sätter igång och underhåller panikattacken. En normal panikkänsla i en helt fel situation, du känner som att du flyr från ett lejon fast du inte är i en farlig situation. Det finns sätt att jobba med det här jag lovar! Jag har själv gått i KBT-terapi.

Psykiatrin kan vara rent fördjävlig, jag vet. Jag själv har gått i privat KBT, det kostar en del men det är det värt tycker jag. Man får ju många hemläxor att göra och sen ses man nån gång ibland och går igenom läxor och stöttas i sin "träning".

Lycka till och kämpa på!

Fick vågor idag av panikångest på ett arbetsplatsmöte som jag gång på gång lyckades hålla i schack.

Det är som ett vild djur vill ut.

Det är nästan som scenskräck fastän det inte är jag som pratar. Jag känner mig ofta utsatt i folkgrupper, vet inte varför?

Och det är väl det som är så jobbigt ich svårt med ångest, att just inte förstå varför, för då kan man inte acceptera det heller…