Hejsan. Jag blev diagnoserad med selektiv mutism när jag var fyra år gammal.
Jag förstod då inte riktigt varför jag inte pratade som alla andra runt om mig, jag ville men kom liksom inge ord. Idag pratar jag men har fortfarande väldiga problem med både det ena och det andra, mitt minna från det att jag var elva och bakåt är väldigt oklart. Jag har panikångestattacker, ångestattacker och även blivit diagnoserad med social fobi och posttraumtisk stress. Funderar på om allt detta kanske hänger ihop, det ena kanske liksom har avlöst det andra.

För mig släppte själva "stumheten" när jag blev tvungen att flytta till ett annat län och byta skola och miljö helt och hållet, vi flyttade 17 mil bort. Då var jag 11. "Stumheten" släppte helt och hållet när jag var 13-14 år då jag pratade med de personer från hemlänet som jag fortfarande hade kontakt med. Idag har jag allra helst på seare tid, fått svårare och svårare för det ena och det andra och de har börjat påverka mina vänrelationer och min relation till min pojvän "/ Vi har inte varit tillsammans så länge och jag har lite svårt för att lita på "nytt" folk men han har väldigt svårt för att förstå detta. Han tror nog inte riktigt på det här att man ibland nästan tappar kontrollen över sig själv och sitt psyke. Enligt honom är det inte svårare än vad man gör det till. Men man kan vilja något så starkt men inte riktigt klara av att konfrontera det helt utan vidare. Man måste hitta det sättet som fungerar bäst för en och det har jag inte riktigt gjort än.

Det jag vill komma till iaf är att jag skulle vilja få höra andras upplevelser med dessa syndrom och lite hur ni konfronterat dem om ni gjort det ännu. Även hur ni har förklarat för nära och kära runt om er. Börjar bli lite smått desperat då jag inte riktigt vet hur eller vart ja ska vända mig och jag inte vill förlora min partner pga min kassa förmåga att förklara saker…

//Lolli

Lite osäker på vilken grupp detta bör läggas i "/