Ledsen, sårad, arg, trött på....
Blir så, vet inte hur jag ska börja… men har ganska nylingen fått diagnosen biopolär typ 2 samt ADD, har sen innat vettat att jag har dysleksi (nämner de då jag vet att jag har problem med stavningen hoppas på översende med den).
Men har under de senaste åren varit sjukskriven för depretioner av och till har även större del av tiden ättit antidepp först Zoloft sen fluoxetin.
Hm vet blir långrandig… är väl ADD…
men har väl fått höra ett antal gånger av kompisar bekanta osv att jag enbart vill ha en utredning för att jag ska slippa jobba samt att jag vill ha medeciner.. att jag är lat inte tar tag i saker osv… men de har ingen anning om hur de är att vara "mig" må som mig osv.. skulle inte önska min värsta fiende att ha ångest inte kunna sova inte få nåt gjort ja må skitt helt enkelt..
Till saken hör att jag har två barn 17 år som har en diagnos autismliknade tillstånd sen en son som är 7 år han har ingen diagnos än men många tror att han har ADHD. Sen har jag inget som de så vackert heter enligt soc inget socialt nätverk, speciellt runt min dotter som inte haft någon kontakt med sin pappa, sonen träffar sin pappa, men de är inte regelbundet beror på hur han jobbar osv. sen dog mnna föräldrar när jag var liten så har inte de stödet heller… är väl rätt ensam…
Men de jag ville var väl framför allt att få ur mig lite sen undrar jag om de är andra som har stött på mycke fördommar om att man är lat och fejkar..
Fick höra igår att tänk du är två barns mamma sluta upp att skyll på alla bokstavskompinationer bara för att du inte vill jobba och vill ha mediciner, ta tag i ditt liv sluta att vara lat och tyck synd om dig själv, då försökte jag förklara att jag har ju sökt hjälp och att de är ett sätt att ta tag i minna problem sen att då kan jag få hjälp..
Men de var bara skittsnack att de var ett sätt att slippa ta ansvar och att jag inte tar hand om minna barn osv…
Känner mig just nu så uppgiven då jag redan innan mår dåligt över just de att jag inte får saker gjort jag är sjukskriven glömmer saker är inte en bra mamma osv..
är de nån annan som råkat ut för dessa fördommar?? samt hur ska man hantera de??
Ha en toppen lördag!!
/Loulou
Jag har också stött på sådana fördomar,
Det är från folk som inte har en aning om vad det innebär att vara själsligt sjuk. Jag har panikångest sen 18 år tillbaks med depressioner med jämna mellanrum. Jag måste berätta att en gång för några år sedan mötte jag en gammal barndomskamrat och det blev givetvis tal om vad man gör osv nu för tiden. Förklarade hur min situation är att jag inte vågar gå utanför mitt hem om inte min man eller min stödperson är med och att jag har "pension".
Gissa om jag blev chockad när hon gratulerade mig till att ha pension och frågade hur lyckades du få det och fortsatte babbla på vad skönt att slippa jobba mm.
Behöver jag tala om att vi inte har någon kontakt.
Ibland önskar man att alla skulle få en liten släng av ångest så de
skulle kunna sätta sig in i situationen.
Jag är ju dessutom extra känslig för elaka kommentarer
men man får träna på att inte ta åt sig av andras uttalande.
Jag blir så irriterad varje gång jag får höra talas om den där okunniga inställningen! Ingen skulle säga "sluta gnälla, spring klart ditt marathon" till en som just brutit foten.
Det känns när man får höra sådant och jag önskar att du kunde ruska det av dig det lika enkelt som om det vore lite damm men så enkelt är det ju tyvärr inte. Är det några som du ändå har kontakt med så printa ut info om dina diagnoser eller maila detta till dem så kan de läsa i lugn och ro och lära sig ett och annat på kuppen och förstå att det inte r något du hittar på för att det är "kul", för att du är "lat" eller annat. Det är ett erkänt problem som många lider av och det ger vissa svårigheter.
Paulina

Det där ordet bara.. att man bara gnäller, att det bara är att ta tag i det.. åh det får mig fullständigt galen. Den inställningen är så… nej jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig. Trångsynta är vad folk är.
At tman är lat och kan om man "bara" vill är nog det absolut vanligaste vi med adhd och add får höra men så är det inte. Man kan lära sig att minimera sina svårigheter och man kan få hjälp av medicin men faktum kvartstår, man har ett funktionshinder och precis som det låter är det något som hindrar funktionen.
#2 jag mailade över lite info om mina diagnoser, får se vad jag får för svar!
ja och de är ju ingen som skulle säga till en med halfluss att du vill bara ha medecin… att man fejkar…
är väl också känslig för att folk inte tror mig då jag ganska nylingen fick min diagonos och har mått dåligt länge och kämpat för att få reda på vad de beror på, så då orkar man inte hela tiden förklara och försvara sig för omgivningen, trodde jag vare färdig med de då jag fått en diagnos!
men som sagt de är svårt att ändra på folks inställning, så de är nog bättre att inte ha de som ändå inte tror på en eller förstår en kvar i sitt liv för jag behöver inte höra såntr utan vill ju nu komma vidare ochg må bra 
/Loulou
Klart man är känslig inför det! Nu har ju inte jag add/adhd men jag tror att folk generellt vill bli trodda och tagna på allvar. Att inte bli det är ju en sorts kränkning, och när det gäler et område där man faktiskt inte kan påverka det är det ju bara mer frustrerande.
Tycker du resonerar vettigt: varför omge sig med människor som snarare gör en illa än ger en något? Man är värd mer än så och varför låta andras trångsynthet förhindra dig från att komma vidare som sagt :)
Paulina