Det är så olika för alla. En del vill ha hjälpen när det är akut och sedan klara sig själva medan andra gärna fortsätter. En fördel med att fortsätta är att man antagligen har lättare att arbeta med sig själv, sina föreställningar och tankar och mönster när man mår bra jämfört med när man mår kasst. Och ibland kan det då vara bra för att förebygga för framtiden.

Men känner du inte längre att det ger dig något att prata med henne så ser jag inte riktigt någon anledning till att fortsätta heller.

Tack för snabbt svar! Det kan ju ha med personkemi att göra också. Jag känner ett visst obehag innan jag går dit men jag brukar vara gladare när jag går därifrån.

Jag kanske ska försöka hitta någon som är mer pratsam än hon. Det känns som om det blir pinsamt tyst och det tycker jag är jättejobbigt. Senast sa hon att hon fick en konstig känsla av mig som hon inte kunde sätta ord på. Vi satt länge och funderade över vad det kunde vara. I dag får hon förklara sig!

Känns det bra att avsluta så gör det. det är ju bara för din skull du går dit. Har du ett behov av att prata senare eller kommer p åatt du saknar det så kan du ju söka en ny kontakt då.

Vi hade ett bra möte igår kväll. Hon ville att jag skulle utvärdera hur jag har upplevt och mått under våra möten. Min sammanfattning var att det har känts obehagligt och jobbigt att gå dit, varje gång! Min summering är väl att jag inte har vågat öppna mig tillräckligt för att tillgodogöra mig det som hon skulle ha kunnat hjälpa mig med. Jag har som en tjock mur som hindrar mig från att släppa in någon för nära.

Jag har även ett stort behov att att kunna kontrollera, styra och strukturera mitt liv. När jag kommer till henne så sitter hon tyst och bara tittar på mig vilket gör att jag direkt har känt att jag måste prestera något och säga bra saker och att mötet ska leda till ett resultat.

Jag har nog missförstått konceptet terapi. Hon tyckte att jag skulle komma åtminstone två gånger till och lova att komma med ett "tomt huvud" utan för mycket tankar. Jag föreslog att jag skulle ligga på golvet nästa gång, blunda och bara slappna av. Det tyckte hon lät bra. Fram till nu har vi suttit i var sin fåtölj och stirrat på varandra vilket jag nu har kommit på är väldigt obehagligt.

Vad skönt det ändå måste vara att ha gjort den utvärderingen med alla de insikterna!

Jag tror inte alls att du missförstått det här med terapi. Som du själv säger så har du ett kontrollbehov och en mur som ska hålla allt och alla på säkert avstånd och du har bara gått hos henne några få månader. Sen kan det även vara så att hennes metod inte är den mest optimala för dig. Min är knäpp tyst i början, tanken är att jag ska få ta upp det som är viktigt för mig för om han börjar med en fråga eller vad som helst så styr han samtalet åt ett håll han valt och det är inte bra, det är det som är viktigt för mig som ska upp. Däremot har jag enorm prestationsångest och blir rätt provocerad av den där hatade tystnaden vilket gör att jag känner obehag och får ännu svårare att ta upp det jag vill ta upp. Väger alla tankar; vilka är "bra" och vilka är "oviktiga" och inte som jag borde - vad vill jag ta upp?

Tycker det låter rätt bra att ha något samtal till, om inte annat för att avsluta terapin på ett bra sätt. Min psykolog tjatar iaf om att just den saken är jätteviktig. Själv vet jag inte men det kanske ligger något i det.

Jo, hon nämnde att avslut behöver få ta åtminstone 2-3 träffar.

Jag känner mig lite orolig för nästa gång. Jag känner ett otroligt starkt motstånd mot att öppna mig. Jag är så van vid att hålla fasaden utåt sedan barndomen, ingen ska få veta vad som egentigen pågår eller hur jag mår inuti. Jag hoppas att hon har någon metod för detta. Jag gillar nog effektivitet och resultat för mycket. Vad kommer fram i min hjärna om jag bara ligger ner och inte gör någonting? Hemma sätter jag gärna på TV´n om jag är ensam och låter de ljuden ta över min tankeverksamhet.

Jag har fått en bättre relation till min man, vet inte om du minns vad jag skrev om tidigare. Vi pratar om allt och honom kan jag berätta för vad som snurrar runt i mitt huvud. Han lyssnar bra och kommer med bra reflektioner.

Intressant att höra om att du också känner prestationsångest. Hur brukar era möten sluta? Känner du att du har öppnat dig och kanske att du mår bättre när du går?

Är det någon typ av psykodynamisk terapi du gått i?

Jo, ränderna går sällan ur.. Jag har gått i ett år nu ganska precist hos nuvarande psykolog (har några år på nacken från andra) och han konstaterade i somras att jag först då började smått att släppa in honom. Egentligen vill jag ju, jag vill ha ett resultat men jag tror inte ens att jag vet hur man ska göra.

Jo, jag minns det och det är kul att höra att det förbättrats!

Förr eller senare pratar vi ju, även om det händer rätt ofta att jag tar den enkla vägen och bara kallpratar oss igenom det hela bara för att slippa samtidigt som jag är enormt frustrerad över att jag slösar värdefull tid och bara skjuter på det jobbiga. Om jag väl får ur mig något viktigt så är ofta en timme för kort tid eftersom det tar mig så lång tid att börja prata. Har jag tur så har jag en effektiv prattid på 40-45 min. Och då måste jag ändå "värma upp" så jag kommer liksom inte riktigt igång så att jag vågar ta upp saker förän tiden nästan är ute.

Ska jag vara ärlig är det extremt sällan jag mår bra när jag går därifrån. Endera är jag likgiltig eller så har jag mer eller mindre ångest. Jag tror att jag och min psykolog ofta pratar olika språk och att jag på ett halvt omedvetet plan känner mig värdelös och förminskad av hans kommentarer. Egentligen menar han bara att förklara psykologiska processer men i förlängningen får jag det till att vad jag än någonsin tar mig för så gör jag fel. Reagerar fel. Tänker fel. Vilket inte är upplyftande. Har jag öppnat mig på riktigt så har jag väl ångest för den sakens skull. Jag öppnar inte. Punkt. Gör jag det blir jag sårbar och det är livsfarligt och därför är det nästan som att jag ser det som negativt om jag gör det. Känslorna och logiken är inte sams :P

Nu låter det här bara trist men det märkliga är att om vi har ett uppehåll så saknar jag samtalen på något vänster. Jag känner att jag behöver dem. Kanske känner jag som jag gör för att det faktiskt rör upp en hel del inom mig? Jag är nog inte van det, har bara haft ostrukturerade samtal innan där jag varken känt till eller från. Bara prata av har inte gett mig något.

Min terapeut är psykoterapeut och hon inriktar sig mycket på ett relationellt perspektiv med objektrelationsteori, anknytningsteori, självpsykologi och affektfokuserad psykoterapi. Så står det på hennes hemsida.

Jag är mästare på kallprat. Jag har till och med sagt till henne att jag hellre skulle sitta på ett café över en kopp kaffe med henne och småprata än att sitta i terapirummet. Hon förstod hur jag kände.

Vi har bara 45 minuter på oss per gång och de sista 5 minuterna är jag riktigt varm i kläderna och igång men då säger hon att det är dags att avrunda för dagen. Frustrerande! Hon tycker inte att det blir bra med längre pass eller dubbla pass. Jag vill inte heller slösa värdefull tid. Jag vill så gärna att det ska bli bra och att jag ska känna mig mer harmonisk och "förlöst" från gammalt bagage.

För mig är det jättefarligt att visa mig svag, sårbar och i behov av hjälp av andra. Jag tar alltid mycket ansvar för allt och frågar aldrig andra om hjälp. Jag fixar allt själv vilket är tungt i längden.

Än så länge längtar jag inte till henne, tvärt om. Är det värt dessa jobbiga känslor? Kommer det att bli bättre? Kommer jag att kunna öppna mig? Kanske har det gått för kort tid, som du säger.