Jag vet vad du tänker. Jag tänker samma sak. Det är svårt att självdiagnosera Social fobi. Fast just nu känner jag mig ärligt talat lost och vill bara ha nåra åsikter av er.

Jo. Jag klarar inte riktigt sociala situationer. Att kliva på en buss är omöjligt. Jag får en tyngd över bröstet, börjar svettas, blir nervös, rodnar. Så jag åker inte buss. Alls. Det är omöjligt att åka buss själv. Har aldrig gort det. Klarar av att åka buss om jag åker med någon annan, om jag inte behöver gå in först. Jag är ändå inte bekväm, men om syster eller liknande kliver på framför mig blir det lite som ett skydd och jag kan åka.

Är så rädd att göra något fel. Får ångest av att tänka på det.

Samma är det när jag ska gå in i ett rum fyllt med människor. Det är det värsta jag vet (så jag ser alltid till att komma först om det är liknande situationer. Om jag inte kan undvika dem, alltså). Och att prata inför folk, också. Jag vägrade säga ett ord när vi skulle läsa upp uppsatser högt i klassen. Kunde.. bara inte. Har prestations ångest också, om det hör hit.

Om vi någon gång har sovmorgon så tittar jag vad alla andra klasser har vid den tiden jag ska gå igenom skolan - så att alla är inne på lektion och inte kan se mig när jag går förbi. Och om det är någon som har en lätt rast där emellan så går jag inte på min lektion, inte tills skolan är tom. Inte tills ingen är där. Skippar lektioner för det. Har liksom.. mina mönster. Har taktiker för nästan allt, hur jag ska göra saker. Undvika, etc.

Blir sådär om jag ska gå på resturang. Och kan inte, absolut inte, bara gå över golvet på tex mcdonalds för att hämta ketchup eller liknande.

Och nu har det gått så långt att jag bara struntar i att gå alls. Jag gick inte på min bal, på grund av min irrationella rädsla att folk ska titta på mig och döma mig / att jag ska göra nått fel eller göra bort mig. Fick sån ångest när jag tänkte på det, så gick helt enkelt inte.

Hela sista skolveckan bestod av aktiviteter som turneringar etc. Jag skippade varenda dag. För igen, att jag inte vill göra bort mig.

Så med andra ord har jag komplett isolerat mig från sociala aktiviteter. Har inga vänner heller, så det blir inte några sociala aktiviteter annars heller. Jag liksom bara.. Isolerar mig i mitt rum. 

Börjar gymnasiet nästa månad, och ni kan inte ana vilken ångest jag har över det. Måste gå in i rätt byggnad, måste hitta vars jag ska gå, och uppropet, herregud. Ni vet inte hur många gånger jag övervägt att inte gå gymnasiet alls. för varje dag som går känns det jobbigare, för jag vet att snart börjar det. och jag måste på något sätt gå igenom de där dörrarna.

Men hursomhelst. Jag berättade för mina föräldrar att jag trodde jag kunde ha social fobi, berättade om mina rädslor, men de tyckte bara att jag var pjåskig och skulle "sluta svamla nu".

Så det var slut på den diskussionen. Vet inte vad jag själv tror, längre… Läste lite om Social Fobi och kände att jo, det stämmer det här. Men kanske bara är agnostiker?

Är det vanlig.. blyghet, tror ni? Jag vet inte längre, iallafall. Vet bara att jag mår otroligt dåligt och jag inte orkar vara så jobbig när det kommer till sånt där.

Tack på förhand.