Ehm.. Jag förstår din reaktion! Tyvärr ligger så mycket ansvar på en själv, oavsett om man har problem som kan förhindra en till att ta det ansvaret eller ej men man kan ju tycka att de som jobbar med det hela borde ha den lilla insikten och kosta på sig ett endaste litet samtal bara för att kolla så att allt stämmer, om det blivit några missförstånd ang. vem som skulle höra av sig eller liknande.

Nu har jag inte en aning om hur det fungerar vid behandling av ätstörningar men jag skulle kännt mig riktigt förödmjukad om det skedde mig i min terapi.

Du kan ju alltid vända dig till patientnämnden. De är fristående och har till uppgift att hålla koll på vad som är ok och inte och föra patienters talan om de har blivit felbehandlade eller kasst bemötta.

Okej, tack, ska nog skicka iväg ett mail dit.. Det är ju inte okej att dom beter sig så, tycker jag i alla fall.

Instämmer med vad Paulina i #1 skriver.

Ofta väger också sjukvården in tidigare behandlingsförsök/avhopp, och gör en sammanlagt bedömning av viljan/förmågan att delta i behandling.

Det är enorma köer inom psykiatrin, därför måste de göra en prioritering, de som sjukvården bedömer inte vill/kan delta i behandling avslutas för att de ska kunna ta in en ny patient istället.

Jag ser många saker i ditt inlägg som skulle ge sjukvården mer "vatten på sin kvarn" för att ta beslutet om att avsluta din behandling. Utan att låta elak (hoppas du inte uppfattar det som elakt) så om man bara läser de ord du skrivit skulle jag inte heller få uppfattningen om att du just nu är upplagt för behandling och villig att kämpa.

#3.

Tyvärr tog jag ändå ganska illa upp av ditt inlägg.

Förra gången jag blev behandlad för samma sak satt jag två timmar, två dagar i veckan i ett och ett halvt år, och sen hade jag hållt en tillräckligt hög vikt tillräcklingt länge och då lät dom mig sluta, jag var under 18 och behandlingen var itne frivillig.

Jag förstår inte hur du kan säga att du inte tror att jag inte är villig att kämpa. Ingen vill leva med ätstörningar.

Detta är nog inte rätt forum för mig.

#4. Jag har varit i ungefär samma situation som dig, att inte haft motivering, dåligt deltagande osv., och därför blivit avslutad. Gång på gång, tills jag för ett par år sedan verkligen fick motivation och viljan att kämpa.

Jag har tagit ditt inlägg i #0 och fetmarkerar de stycken som jag syftar på;

För fyra år sedan gick jag på behandling på östra, anorexi bulimi, och det tyckte jag var rätt så värdelöst, och jag tror att jag i slutet mer gick upp i vikt för att slippa åka dit och få vara ifred med min kropp.

För ett år sedan insåg jag att jag inte riktigt funkade längre, jag började svimma, umgicks inte med någon och ja, det var liksom tillbaka. så jag sökte hjälp. gick till vårdcentralen och fick en remiss till anorexi bulimi.

För ca ett halvår sedan "började" jag på behandlingen, fick göra ett test, och sen skulle jag bli hjälpt och botad, så att säga.

Jag vet mycket väl att det mesta ligger hos mig själv, men den hjälpen jag har fått, även denna gången av samma behandlare, är för mig mycket värdelös. Vi har mest suttit och pratat om oviktiga saker, hon har bett mig skriva upp vad jag äter, och även om det fick mig att äta mindre och känna mig dålig och klart påverkade mig negativt, varför ska jag föra matdagbok i över en månad? hon visste efter en vecka hur jag åt. så sa hon att jag skulle fortsätta. Och det var för 3 veckor sedan.

Jag har precis fått nytt jobb och skulle ringa henne måndag för tre veckor sedan, och boka nya tider som passade mitt schema, men det har jag inte gjort.  Jag har helt enkelt inte hört av mig alls, även om vi bestämde att jag skulle göra det. Det är ett faktum. Att det sen är pga ångest, orkeslöshet och andra saker som hon borde vara mycket väl medveten om jag har verkar inte spela någon roll.

På två platser nämner du att du tycker att den hjälp du fått är värdelös, både då och nu. Och tro mig, sjukvården är duktig på att känna av sådant, om patienten tycker att de får hjälp som verkligen hjälper, eller om de upplever att patienten tycker att det mer eller mindre är värdelöst = mindre motiverad att delta i behandlingen.

Men även om vården anser att man inte är engagerad och att man av den anledningen bör avslutas för att lämna plats vidare - borde det inte finnas en dialog om det hela?

Patienten ska ju vara delaktig i sin behandling, en mycket viktig punkt för patientens välbefinnande och känsla av att det kan ge något, och det kan ju vara så enkelt att vården missuppfattar sin patient eller att det finns små justeringar som behövs för att patienten ska känna sig trygg/tycka att det ger något men att den inte vågar ta upp det själv, eller ens tänkt på det.

I min terapi har vi avstämning/utvärdering en gång i halvåret där vi går igenom vad som känns bra och vad som inte gör, vad vi kan ändra, hur vi ska kunna gå vidare etc. Min psykolog har även lyft frågan spontant då han ansett att det behövdes och det är jag glad för eftersom jag inte själv klarar av att ta upp det, det ligger för nära delar av min problematik.

Det kan ju vara så att man inte är motiverad att jobba på det sättet vården tidigare har erbjudit men ändå vill söka sig dit i förhoppning om att man tillsammans ska kunna hitta en lösning där man känner att det ger något och att det är rätt sätt för en själv att hantera sina problem.  Det som jag erbjuds just nu är inget jag får ut något av, utom då samtalskontakt, att få prata av mig, men jag försöker hitta vägar och behandlingsmetoder som kan hjälpa mig och som fungerar för mig.