Dom flesta människor tar inte speciellt illa vid sig om man säger ifrån faktiskt. Hur känner du när någon sätter gränser? Det handlar ju inte om att du vill börja köra över någon och att det alltid ska vara på ditt sätt eller hur? Du har all rätt i världen att sätta gränser för vad du vill göra, orkar med och så vidare. En bra vän eller anhörig förstår det.

Nu är det ju svårt ändå eftersom du tycker att det är så jobbigt, det är svårt att peta bort ångesten trots att förnuftet borde få ta mer plats ibland. Men det kanske kan hjälpa lite att tänka på hur du reagerar när andra sätter gränser och fundera över om inte andra fungerar på ett lite liknande vis?

Det största problemet ligger nog hos en själv i det läget och de "fantasier" man har om hur andra ska uppfatta det hela och tänka om en.

Som med det mesta som är svårt så kanske man kan försöka börja smått med det hela, man behöver ju inte smacka upp en lista med 71 nya regler man omedelbart kräver av sin omgivning även om det faktiskt kan kännas så för en själv.

Ett enkelt exempel är kanske att säga; nejtack, jag orkar inte umgås idag/ göra det där, eller säga; jo, men jag vill ha det här si eller så. Nu vet jag ju inte vilken "nivå" du ligger på i din problematik, men det är väl ungefär där jag själv startat. Och det var skitläskigt men inget hände. Ingen reagerade ens, just eftersom det är normalt att folk sätter sådana gränser, men det var en stor vinst för mig själv.

Alla gränsdragningar behöver inte vara uttalade heller, ex om någon tar upp något man inte vill prata om så kan man leverera ett kort svar och sedan ta initiativ till ett annat samtalsämne. Då har man inte sagt rakt ut att man inte vill prata om det, men man har dragit den gränsen och det är viktigt för en själv, det är en bekräftelse av sig själv jämfört med att tvinga sig själv in i ett ämne man inte alls vill prata om.

Jag är medveten om att jag kan sätta gränser i en del situationer medans andra gånger låser det sig totalt. Jag är väl medveten om när det händer.

I går träffade jag min terapeut och jag kom fram till en hel del a-ha-upplevelser gällande mitt sätt mot min man. Jag upplever att han ofta är negativ till att göra saker tillsammans med oss i familjen. Jag har frågat många gånger om han ska med men fått nej 95% av gångerna. Detta har lett till att jag inte längre räknar med honom och heller inte alltid frågar, jag bara går iväg. Detta gör jag med stor sorg i hjärtat då jag vill att våra barn ska få tid med honom också. Men samtidigt vill jag inte bli besviken om och om igen.

Rådet jag fick från terapeuten var att han och jag sätter oss ner och jag rakt på sak frågar vad han vill med oss framöver. Hur han egentligen tänker och vill. Det är inget han pratar om annars. Det känns inte jättelätt det här för mig. Jag är så rädd för att han ska säga något sårande som gör mig besviken ännu en gång.

Ja, jag förstår att det känns skrämmande! Jag tror nog att var och varannan får en knut i magen när de tänker på att ta den typen av samtal. Men samtidigt så tror jag att du har mer att vinna på det hela, kanske kommer ni fram till något konkret så ni kan bygga en lösning kring, eller så får du kanske klarhet i varför han inte vill. Jag hade känt mig tvungen att ta det samtalet, för i en familj så är man inte ensam, eller ska iaf inte vara det och det drabbar ju inte bara dig att han avviker, det drabbar hans barn med.

Ojojoj vad jag känner igen mig! Jag var livrädd för att sätta gränser.

Jag tänker att det viktigaste när man ska börja träna är att vara medveten om att det tar tid att lära sig. Det är inget som man börjar med och så plötsligt kan…

Jag har tränat i många år nu och är ganska duktig men inte nöjd så jag jobbar på.

Ett bra sätt att tänka på är som HannaM skrev, att tänka på hur man själv reagerar när någon annan säger nej. jag blir inte sur när andra säger att de inte vill eller har tid… så varför skulle de bli det?

Det är som att slänga sig ut och våga… oftast så klarar man det bättre än man trodde. Dessutom ska man kallt räkna med att man går på nitar och går i fällor, men de ska man se som lärdomar och så ruska på sig och går vidare.

Lycka till!

Jag har tagit samtalet med min man och han svarade inte direkt som jag hade trott eller hoppats. När det gäller hans beteende så tycker han att det beror på samhället och människorna.

Han gillar inte att vara ute bland folk, han vill inte prata eller umgås med de där ute. Han blir bara stressad och de ger inte honom någonting. Vad är då poängen med att vara ute? Enligt honom hade det inte direkt med mig att göra. Jag blir inte klok på honom!

Jag tog upp hans umgänge med barnen, att barnen mest bara ser honom sitta vid datorn eller komma hem trött och sur från jobbet. Jag ställde frågan; "hur vill du att dina barn ska känna dig?" Vill han inte att de ska känna hela honom och se fler sidor? Den frågan tog han med sig och jag får väl ta upp det igen med honom senare.

Jovisst påverkas man av sin omgivning, men samtidigt så blir dteinte bättre än man gör det som man brukar säga, och i vissa fall kan och bör man kanske göra uppoffringar för andra, iaf som förälder och partner kan jag ju tycka ^^

Förhoppningsvis så sådde du ett frö där med frågan om barnen! Det var modigt och starkt gjort av dig dessutom!

Jag känner att jag måste ta ställning till hur jag vill leva resten av mitt liv. Vill jag ha en man som sitter hemma och kurar? Jag tror inte att han lider av någon fobi eller annat utan mest högmod, han syn på sig själv och sin position i samhället styr hans syn på världen, suck! Han känner sig nog ganska liten egentligen.

Det känns som om jag har valt den knepigaste männsikan på denna jord att leva med. Vad är det egentligen från min barndom som jag försöker bearbeta genom att leva med honom? Galet!

Ja, han borde kunna göra uppoffringar ibland, vilket jag också har sagt till honom. Men han säger då att han måste vara sig själv trogen och inte göra sånt som andra säger åt honom. Han har faktiskt ett jobb som han fungerar i men med mycket tydliga regler och instruktioner om vad han ska göra.

Får se vad han säger om barnen. Jag vet att han går på skolavslutningen i alla fall.

Hotlippz, så duktig och modig du är!

Och vilken viktig insikt du kommit till, för det handlar ju om ditt liv och hur du vill ha det. Det finns många varianter man kan leva ihop på, man kan vara särbos så att man får sitt eget och får rå sig själv men träffas när man känner för det. Man kan fortsätta vara sambos men vara medveten om att man har helt olika önskemål om man själv känner att det fungerar.

Det viktigaste är att man inte lever på ett sätt man inte är tillfredsställd med. Där man går runt och känner sig missnöjd, osedd, ensam eller liknande. För är det så får man fundera på om det är kärlek man lever i.

Min bild av äkta kärlek är att den alltid har högsta prioritet i ett förhållande. Kärleken till varandra kommer alltid först!

Sedan tror jag att vi alla är väldigt knepiga att leva ihop med, liksom vi alla bär med oss en barndom som styr våra val och känslor i viss mån. Men en del av det är faktiskt att ta sig loss från relationer som kanske inte är de val vi skulle ha gjort utan de där barndomsupplevelserna.

Så, du har många funderingar nu att processa.

Ta hand om dig och ha det bra!

Jag fortsätter att försöka ha samtal med min man men det jag ofta upplever är att jag inte kan sätta ord på det jag känner. Jag vill uttrycka något så att han ska förstå men det känns som om vi lever på olika planeter (hört det förr???)

Nästa gång jag ska träffa min terapeut ska vi prata om att just sätta ord på känslor. Vad är det jag känner egentligen? Jättesvårt! Samtidigt vill hon att vi ska prata om min del i det som sker. Hur bidrar jag till situationen. Det är också jobbigt för det vi kommer fram till visar hur uppgiven och ledsen jag är inuti, jag har slutat räkna med min man i många situationer. Jag går förbi honom. Det kan ju i sin tur påverka hans sätt mot mig. En ond spiral.

Det kanske är parterapi vi ska ge oss in i till hösten. Men jag kan ändå känna att min enskilda terapi har minskat antalet ångestattacker som jag har haft. Jag har verkligen behövt någon att prata med som inte dömer allt jag säger utan bara lyssnar och uppmuntrar.

#10 Det är jättesvårt att sätta ord på det man känner. Och framför allt så är det svårt att hitta kommunikation där båda förstår varandra. Eftersom man är uppvuxen med helt olika bakgrunder har man oftast helt olika referensramar och det gör att man förstår inte varandra helt enkelt.

Bara att sitta och prata om innebörden av olika ord brukar visa detta ganska enkelt.

Det är himla tufft att bli medveten om den egna delen i dåliga relationer. Men man får försöka tänka att man aldrig skapat en dålig relation medvetet, det är något som blivit av gamla vanor och mönster man inte varit medveten om.

Att inte säga ifrån och tillåta saker är ju oxå en del av att problem får fortsätta finnas och kanske öka i mängd. Så gjorde jag under en herrans massa år, tillät att jag blev illa behandlad och mer och mer osynlig, istället för att sätta ner foten och säga nej, så här vill jag inte ha det.

Det är bra att du går i egen terapi, det hjälper en när man är vilsen och det är vi alla lite till mans emellanåt.

Du är på väg så bara jobba på!