Jag har varit fri från ångest ett tag men nu har det alltså satt igång igen.

För två månader sedan fick jag veta att jag klarade antagningsintervjun och att jag därmed kom in på min drömutbildning. Jag blev själaglad och började söka stipendier för fullt eftersom utbildningen är avgiftsbelagd och CSN sponsrar alla andra utbildningar på den skolan men alltså inte min av nån dum jävla anledning. Nu har det gått två månader och jag har fortfarande inte blivit beviljad något stipendium. Visserligen är det fortfarande tre månader kvar till utbildningsstart och jag har många, många fonder kvar att söka ur så det borde inte vara några problem. Men katastroftänkare som jag är så tänker jag förstås att "tänk om jag inte får ihop pengarna och inte kan påbörja den här utbildningen som jag drömt om sååååå länge". Jag skulle dö om det blev så, jag kommer gräva ner mig…

Sedan har jag börjat oroa mig över min boendesituation, eller snarare min framtida boendesituation. Just nu bor jag i en underbar lägenhet i ett område där jag lyckats få många underbara vänner och jag stormtrivs verkligen här. Kontraktet är ett andrahandskontrakt och förstahandshyresgästen ska troligtvis inte flytta tillbaka hit så kanske får jag ta över kontraktet. Men, då kommer ju kruxet med mina betalningsanmärkningar. Det är inte så att jag har slarvat med ekonomin utan jag sommarjobbade förra sommaren på ett ställe där jag inte fick jobba lika mycket som utlovat och där jag inte hade fått någon som helst information om deras konstiga lönesystem. Dessutom hände det två gånger att den ansvariga inte skickade in mina tidrapporter i tid, varpå jag fick min lön alldeles för sent och inte kunde betala mina räkningar. Någon att låna pengar av hade jag inte heller. Följden av allt detta blev således att jag inte kunde betala alla räkningar och de gick till kronofogden.
Senare på hösten började jag på ett nytt jobb som jag först var jätteglad över men som jag sedan inte alls trivdes på och jag gick in i väggen efter två veckor. Jag kände mig värdelös, blev deprimerad och började gå hos en psykolog. Samtidigt låg jag ju fortfarande back med ekonomin efter sommaren och fler räkningar gick till fogden. Och med betalningsanmärkningar är det inte lätt att få teckna förstahandskontrakt.
Trots att det är ett andrahandskontrakt så har jag tills vidare-kontrakt med tre månaders uppsägningstid åt båda håll på den här lägenheten, men nu har jag börjat tänka katastroftankar vilket innebär att jag varje dag är livrädd för att bli uppsagd. Varje brev, varje telefonsamtal tror jag ska vara från förstahandshyresgästen som ska meddela att jag måste flytta om tre månader. Jag är fullständigt livrädd för att tvingas offra katter, möbler och bli inneboende nånstans. Då dör jag hellre. Typ.

På sista tiden har jag även dragit på mig en kraftig rädsla för att bli knäpp och göra något fullständigt galet, elakt och farligt som att göra illa någon. Jag är rädd att jag ska bli galen och att jag håller på att utveckla psykopati. Detta har lett till tvångstankar av olika slag. Idag t.ex. var jag och handlade och fick då för mig att jag var tvungen att ta just DET paketet blåbärssoppa, annars riskerade jag att mörda mina katter…

Jag har gått hos hur många psykologer och läkare som helst, ätit medicin och gått i terapi, men inget av detta hjälper ett dugg mot mina katastroftankar. Det enda som hjälper är att umgås med mina vänner och att spela teater, då skingrar jag tankarna, men oftast kommer dessa jävla tankar tillbaka igen när jag blir ensam.

Konsekvenserna av katastroftankarna blir, förutom att jag mår dåligt, att jag inte kan koncentrera mig på att plugga, skriva eller annat som behöver göras. Det enda jag kan koncentrera mig på helt och fullt är teatern, att glömma allt elände och bli någon annan i en annan värld och på en annan plats…

Huh… jag ser bara hur allt kommer rasa och gå åt helvete för mig i framtiden…