Jag tycker det är bra att ämnet lyfts, för det är otroligt många som lever mer eller mindre efter "syns du inte finns du inte" och det kan ge enorma konsekvenser.

Jag själv har ett enormt bekräftelsebehov, och jag tror att mycket bottnar i att jag inte kan bekräfta mig själv, så jag söker det utifrån istället. Samtidigt som jag givetvis inte tror det som sägs helt när det väl kommer så jag skulle behöva tio gånger så mycket beröm som en vanlig person för att uppnå samma känsla. Destruktivt? Javisst!

Jag har inte hört talas om act förut, men tycker mig känna igen lite av tankarna som det tycks grundas på inom min "vanliga" terapi. Att jag måste lära mig att acceptera mig själv för den jag är och värdera det och bygga utifrån mig själv istället för att jaga slutet på regnbågen. Jag kan ju inte säga att jag lyckats mer än att jag är medveten om problemet men hey, det kommer när det kommer antar jag :)

Hur jobbar du med det i dagsläget? Hur funkar det för dig?

Jag är som du, tror jag, att jag är mycket medveten om att jag har detta beteende som tar otroligt mycket energi periodvis.

Jag försöker stanna upp och känna efter utan att döma den känslan som kommer.

Jag måste också lära mig att inte ta allt på så stort allvar utan kunna lyfta blicken och ibland ta saker med en klackspark, om du förstår. Stanna upp och andas och tänka att det här är inte så allvarligt eller farligt som jag tror. Världen går inte under. Alla kommer inte tycka illa om mig. Jag behöver lära mig att bli arg när jag är arg och visa det för omgivningen. När jag var liten så hade jag inte en chans då alla i min omgivning tog plats och ofta var arga och aggressiva.

Snart har jag gått i terapi i två månader och jag känner ett annat lugn i kroppen. Jag kan till och med ibland känna att allt nu är okej och att jag inte ska behöva träffa terapeuten fler gånger. Senast berättade jag om den känslan och hon bara lyssnade utan att säga något. Jag kände mig klar när 45 minuter hade gått. Jag kan nu fundera över vad vi ska prata om nästa gång. Hon sitter så tyst, eller ja ibland säger hon "ja, jag kan förstå det med tanke på vad du har varit med om".

Just det där med att stanna upp och känna utan att värdera är så svårt tycker jag! Och samma med att ta lite lättare på saker, att inte döma sig själv så hårt. Oj, det suger jag verkligen på!

Ett ex. jag uttryckte mig lite fel så en person missförstod mig, inget allvarligt alls och det hela rättades upp på en gång när jag fick formulera om mig. En sådan sak som ingen fäster en tanke vid alls, det rörde inget viktigt alls men jag kan gräma mig enormt över det. Jag har gjort fel. Knut i magen, ångest, rädsla och hela karusellen drar igång direkt. Samtidigt som jag nu faktiskt ändå kan vara medveten om att det egentligen inte alls är farligt. Inget hemskt har skett och inget onormalt alls egentligen. Men jag dömer mig själv efter helt andra regler än andra. Det är tufft att leva upp till sina egna förväntningar då de är ouppnåeliga, jag misslyckas med andra ord konstant. Med allt ifrån utseende, dialekt, stavning, formulering, gångstil you name it.

Oj, vad skönt det låter att känna det där lugnet. Jag tror att det är svårt att våga ta plats när man lärt sig att inte göra det, och det leder nog till en hel del otrygghet precis som du säger. Haha, det är nog synd om min terapeut, jag blir aldrig klar :P

På onsdag är det dags för nästa session med terapeuten. Jag känner mig fortfarande ganska tom på uppslag. Jag kan ju inte vara klar efter 6 besök hos henne, eller? Jag har grubblat mindre över gamla minnen och annan skit jag bär på men samtidigt så finns det nog saker i huvudet som stoppar mig från att komma vidare. Jo, nu kom jag på en sak. Varje morgon när jag ska klä på mig för att åka till jobbet så blir jag helt handlingsförlamad. Jag har inte en aning. Sen tänker jag att jag faktiskt har jobbat i många år men aldrig gått naken till jobbet. Jag blir så fixerad vid att andra kanske tittar och tycker något om vad jag har på mig. Inte för att någon någonsin har kommenterat men ändå… Skitjobbigt!

Jag skulle behöva söka nytt jobb men jag tror inte tillräckligt mycket på mig själv för att kunna sitta och sälja in det jag kan bidra med. Min man tycker att jag borde bli chef efter 15 år i yrket men där tar det totalstopp. Jag skulle bli avslöjad direkt som en bluff, tror jag. Jag har inget behov av att styra och bestämma över andra.

Jag kan också vara hård mot mig själv när det gäller saker jag säger. Jag kan gå länge och älta något som andra redan har glömt. Innan jag säger något så har orden snurrat några varv i huvudet. Jag är alltid noga med att tänka igenom hur det jag kommer att säga kommer att landa i mottagarens huvud och hur det kommer att tolkas. Helt sjukt! Som om jag kunde veta allt om hur andra tycker och tänker.

Om du är klar eller inte är ju något ni får komma fram till gemensamt faktiskt. Och skulle ni avsluta och du skulle känna ett behov av att ta upp det igen så går ju alltid det att ordna på ett eller annat sätt. Lyft frågan och diskutera den med din terapeut :)

Well, alla passar verkligen inte i chefspositioner eftersom alla inte är den typen av person. Och då spelar det ju ingen roll om man suttit 15år i yrket eller 5månader. Min filosofi är att var och en ska vara där de trivs och passar bäst, både för egen och andras skull.

Jag tror att det kan vara en typ av kontroll; att försöka att fixa allt ända fram till ev. tolkning hos mottagaren. Men egentligen så kan man ju bara säga det man tänkte, och blir det missförstånd får man kanske förlita sig på att de påtalas så man kan förklara sig poch rätta till allt. Precis som alla andra :)

Om jag ska vara ärlig så är jag nog bara rädd för våra möten. Jag oroar mig för vad som ska komma fram. Om jag kanske ska börja gråta, vilket jag gjorde en del i början. När vi pratade om mina barn och hur jag försöker skydda dem från allt som jag var med om som liten. Jag mår dåligt av höga röster och ilska, något som min man är bra på att bjuda på. Han har så lätt för att visa precis vad han känner och det får mig att må dåligt. Det har jag sagt till honom också men han säger att han måste vara ärlig mot sig själv, "den enda person som han är tvungen att leva med och inte kan lämna". Otroligt!

Så det finns nog en del att jobba med gällande vår relation och våra olikheter. Mina rädslor. Jag är inte rädd för att han ska lämna oss, han är nog mer beroende av oss än vad jag är av honom, på flera plan. Han får sluta tjata på mig om vad jag ska göra med mitt liv och min karriär. Ja, detta är en fråga jag ska ta upp med terapeuten.

Ja, varför skulle det inte kunna vara så? När man sätter ord på saker så man själv hör dem, då kan man även reagera på dem på ett annat sätt än när de snurrar i tankar, abstrakt och halvt utom räckhåll. Och sen sårbarheten i att låta någon annan höra det. Jo, det är nog något man kan vara rädd för. Jag vet att jag kan vara.

Det där med ilska och höga röster känner jag igen! Även om jag vet att det inte alls är riktat mot mig på något sätt (säg att killen har problem med en sak, något gått sönder eller så) så blir det lite "system overload" för min del. Jag mår dåligt och kan inte alla gånger hantera situationen, så jag gråter i panik. Helt irrationellt men ja, så fungerar jag.

Hm, det var en underlig respons från din karl. Visst, i slutändan så måste man alltid sätta sig själv först och man bör inte undertrycka vem man är till den grad att det påverkar en negativt - agree! Men, det är ju inte heller vad som begärs av honom som jag ser det. Han kan försöka dämpa det hela lite, för att skona dig. Samtidigt som du försöker jobba på att kunna hantera det. Kompromisser kallas de och måste till i en relation. Min kille är lyckligtvis sparsam med sina utbrott och hanterar dem ofta på andra sätt än att skrika i ilska men det som hjälper mig mest är ändå att han visar en förståelse och respekterar hur det blir för mig i det hela.

Jag förstår inte varför så många partners tycks ha så höga krav på den andre i relationen. Vad den ska göra och inte ska göra, hur den ska hantera sitt jobb, hur den ska löneförhandla osv. Kanske är det något eget de försöker projicera? Jag är iaf så glad att jag inte känner den pressen, det som jag vill och det som jag tror att jag skulle må bra av är det jag får stöd i med. Oavsett annat. Jag skulle bli helt knäckt om det var på ett annat sätt, om jag blev hintad att jag inte kommit så långt i livet, att jag skulle valt annorlunda, kämpat hårdare etc.

Din kille låter ju underbar i din beskrivning! Min man vet mycket väl hur jag känner det men han kör på som vanligt ändå. Han vet att jag går i terapi och han kan ge mig gliringar ibland, "se till att terapeuten bättrar på din självkänsla så att du kan börja söka chefstjänster". Jag tror att det handlar om projicering, som du säger. Jag brukar svara honom att varför blir inte han chef själv om det nu ska vara så fantastiskt. Nä, han vill bli hemmaman och blir försörjd av mig! Vet inte hur mycket han menar allvar.

Det här med ilska. Det är som om jag tar på mig skulden för allt som händer. När jag var liten blev jag piskad med elsladd även för saker som jag inte hade gjort, vi var tre barn och alla blev piskade för minsta lilla som gick vår styvfar emot. Om vi bullrade för mycket, om vi hade stökat till… vi var mellan 5 och 10 år gamla då. Jag vet att han hade haft en tuff barndom själv med mycket våld och visste väl inget annat sätt att hantera saker på. Jag har träffat honom en gång i vuxen ålder och upptäckte då att han nu är ett helt huvud kortare än jag! En ynklig liten man! I mina drömmar på natten så har jag hämnats på honom på olika sätt! Jag vet att allt detta har satt djupa spår i mig än i dag som vuxen. På många olika plan. Självkänslan, tilliten till andra.

Jo, min kille är en klippa, men givetvis har även han sina brister som jag kan gnälla lös över, men när det kommer till förståelse och respekt och mitt mående så plockar han flera guldstjärnor :)

Oh my! Jag hade nog flippat helt på gliringarna efter ett tag, så respektlöst! Har du försökt att lugnt och sansat konfrontera honom med detta? Fråga vad han menar med det, för det känns jobbigt att höra och du vet ju inte exakt vad han vill ha sagt med dem heller.

Jag kan mycket väl tänka mig att du belastar dig själv för allt som händer, det är otroligt vanligt och ännu mer troligt blir det ju när man tar i beaktande hur du hade det under din uppväxt. Det gör verkligen ont i mig att höra hur du blev behandlad, jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan göra så mot någon. Absolut inte mot barn, och sina egna? Det är ju bara.. vidrigt. Och jo, det måste ha satt massor med spår, både medvetna och omedvetna om jag får gissa, annat vore konstigt. Hämnddrömmar förstår jag att du har! Och jag ser det som rätt sunt ändå att ha dem, du har blivit utsatt för något kränkande, hemskt och smärtsamt av den som borde stå för trygghet och kärlek. Att du drömmer om hämnd leder mig till tanken att du helt klart inte ser det som okej. Även fast du har tagit skada och säkerligen fått ett annat skuldtänkande av det så vet du och käner du längst inne att det bannemig inte var okej! Och det är friskt i min värld, för tyvärr är det ju inte ovanligt med förträngning eller att man själv tar på sig skulden för vad som hände, att föräldern i detta fallet inte hade något annat val och därför inte kan skuldbeläggas.

Jag skulle aldrig slå mina barn! Jag har fått räkna till 10 och lämna rummet flera gånger men jag har aldrig daskat eller slagit dem. Det bestämde jag redan för många år sedan innan jag skaffade barn. Jag är även arg på min mamma som måste ha sett och vetat vad han gjorde! Hon har aldrig pratat om det och hon är sån som inte vill prata om det förflutna, hon vill bara sopa under mattan och rusa vidare i livet. Vi umgås inte direkt kan jag säga.

Min man har sina bra perioder och sina dåliga perioder. Det märks väldigt tydligt när han känner sig nere när något inte har gått som han vill. Det går ut över andra. I övrigt är han trygg och pålitlig. Ibland kan jag tänka att han varken super eller slår mig eller barnen och då kan det inte vara så illa… du hör mina referensramar! Är han den bästa jag kan få? Finns det bättre män där ute? Ibland kan jag fantisera om en mjukare mer hänsynsfull person att leva med.

Ja, ikväll blir det tema "maken" hos terapeuten känner jag!

Jo, det är fullt naturligt att bli riktigt irriterad på sina små, men att slå? Nej, det övergår mitt förstånd. Men fyy, din mamma fanns alltså med i bilden utan att ingripa :( Hur går man ens vidare ifrån det?

Jag tror det är normalt att ibland drömma om något bättre, även när det kommer till ens kärlek. Vart skulle människorasen befinna sig om ingen hade velat ha bättre boende, bättre mat, bättre skydd osv? Visst, alla har sina kassa stunder men samtidigt känner jag att man kan ändra på sitt sätt att hantera motgångar så de inte går ut över andra. Jag vet att jag har gjort det. Förr så var jag tvungen att skapa ett större kaos än det jag upplevde, något som distraherade, något som gick att "ta på" för det kaos som fanns inom mig var/är ju så.. abstrakt. I mitt fall så skadade det dock en hel del, inte bara de omkring mig utan även mig själv, jag mådde ju inte bra av att hålla på så men visste inte hur jag skulle kunna göra annars. Med det inte sagt att det är så för din man, men kanske mår han inte heller bra av att det går ut över andra? Kanske är det något man isf kan jobba med? Jag tror nämligen inte att det bara är "vi sjuka" som ibland kan behöva jobba med oss själva, var och varannan skulle nog behöva det. Psykisk sjukdom eller inte.

Ett tema värt att ta upp tycker jag att det låter som. Hoppas det går bra!

Ja, igår var jag hos terapeuten. Hon ställde en rak fråga om vad jag nu kände att jag behövde hjälp med då hon kände av det som jag känner av att jag har börjat förlikas med det förflutna och verkar lugnare. Då ledde jag in samtalet på min man och hur vi har det.

Han är knepig att leva med då han i mångt och mycket går sin egen väg trots att han har familj. När jag försöker prata med honom så hänvisar han gärna till teorier eller forskning som han då tycker är sanningen. Jag får ofta en artikel eller en bok i handen när vi diskuterar något. Jag säger att jag vill veta vad han tycker och känner men då blir han stött och tycker att jag är o-akademisk i mitt resonemang. Hur når jag fram till en sådan person?

Terapeuten ville att vi under nästa möte skulle prata om att sätta gränser. Hon tycker att jag borde bli bättre på det gentemot min man. Visst kan jag hålla med om det. Jag är rädd för att sätta gränser mot andra och vad det kan resultera i för konsekvenser. Åter igen min rädsla. Jag ska fundera på detta.

Jadu, när man spelar på så olika nivåer så kan det vara riktigt svårt ^^ Jag har inga råd att ge riktigt. Man kan ju alltid använda artiklar och böcker till att styrka det man själv vill ha, det finns ju artiklar av forskare i det mesta när det kommer till relationer. En menar att det är nyttigt för en man att ha älskarinnor utöver sin fru ex. Men det är inte sant förän det känns okej för båda parter som jag ser det. Ett extremt exempel, men bara för att visa på att det går att fixa fram sådant "underlag" på det allra mesta.

Hur känner du inför hans approach? Du säger att han blir stött, vet han om hur du ser på det? Jag skulle bli stött av att bli hanterad så iaf då jag anser att även om logik har en given plats i relationer så har känslor, tankar, respekt och längtan en mycket större. Jag skulle dock kunna ta till din mans metod om jag ville köra över min kille då min akademiska nivå är avsevärt större än hans och därigenom skulle jag ha ett övertag. Speciellt om han dessutom hade svårt att sätta gränser och stå upp för sig själv.

Jag tycker att det är ett bra steg att prata om att sätta gränser. Bara för att man pratar om det så behöver det per automatik betyda att du går hem från terapin och sätter upp 114 regler och därmed basta ;) Men det är att plantera ett litet frö så att säga. Och att kunna ta upp, vändra och vrida på dina rädslor ikring det hela. En vacker dag kanske du vågar sätta upp en gräns utan att det känns skitjobbigt, och det skulle kunna vara riktigt värdefullt.