Nej, du ska inte alls behöva leva resten av ditt liv på detta sätt! Du har kommit till insikt med hur du hanterar din omgivning, bara det är ett enormt steg! Först nu kan du börja nysta, plocka och vara nyfiken på alternativ till detta. Kanske kan det vara så att du alltid kommer ha "suget" efter att fortsätta som du gör, men jag tror att du i sinom tid kommer hitta andra vägar som fungerar för dig.

Jag upplever att det är ett rätt vanligt fenomen det där, att undvika känslor åt alla håll. En försvarsmekanism misstänker jag. Smärta gör för ont, men glädje är jobbig den med för det påvisar andra saker och gör oss påminda om att vi kan falla. Det är enklare att leva i grådasket i väggrenen till livet när man har för mycket runt sig att hantera. Sen när man gör det så blir det ju lätt som du säger, att man upplever stress för att man ska försöka bibehålla sin neutrala plats utanför vågorna och så faller det på av sig självt.

Det är helt naturligt att inte vilja prata om saker som berör, som innebär att vi måste stanna upp, tänka efter och känna efter. Det kan göra ont och det är vi programerade att sky. Men du har kommit till insikt, du har vågat stanna upp och tänka. Jag tycker att det är för mycket begärt att du varje sekund av varje möte ska orka göra detta. Men att du gör det, att du börjar är en framgång i sig och det går att öva upp den förmågan och i takt med det så kanske saker och ting faller på plats på ett annat sätt.

Exakt! Du beskriver det så bra! Grådasket är min skyddszon som skyddar mig mot omvärlden. När andra är glada och skrattar så sitter jag bara och betraktar dem. Om någon gör illa sig så vet jag inte hur jag ska trösta, min terapeut sa att det troligtvis beror på att jag själv inte blev tröstad som liten. Det är något man förhoppningsvis får lära sig.

Jag nämnde detta för min man som direkt tog upp exemplet att jag gärna hellre sitter vid TV´n och zappar än pratar om djupare saker med honom. Jag flyr in i fantasivärlden där jag inte behöver ta ställning eller känna krav från andra. Det är skönt och avslappnande med TV eller att gå på bio.

Jag vill komma ur mitt skal men det känns jättejobbigt att ta det klivet. Jag vet inte var jag ska börja nysta.

Jag kan ju bara tala utifrån mig själv och jag säger absolut inte att vi är likadana eller fungerar likadant; men för mig kommer det och går. När jag mår bättre så vågar jag mig ur grådasket mer och mer samtidigt som jag även dras in i det när jag mår sämre. Det tog mig ett litet tag att inse varför det kunde variera så. Att ibland bara spela den roll som var jag, så som folk vill uppfatta en och att jag ibland inte spelade utan var den rollen fullt ut, av egen vilja och lust. Trots att jag är ruskigt medveten om vad jag gör, varför och hur det påverkar mig så är det svårt att stå emot, att inte bara skjuta undan känslorna eller att inte ens ta in dem, men i viss utsträckning kan jag nu göra det. Inte alltid och inte i alla situationer men jag ser att jag kliver framåt och det känns bra. Sakta men säkert du vet.

Min tro är att man kan träna upp många, om inte rentav de flesta förmågor. Ex så kan man ju förbättra sin empati, sitt självförtroende osv, så varför skulle man inte kunna träna upp sig i att våga känna? Eller veta hur man ska trösta? Just det där med att trösta tycker jag är skitsvårt rent ut sagt. Jag känner mig riktigt obekväm, jag vet inte alls hur jag ska hantera det hela. Hur gör man egentligen? Men jag tror att man kan lära sig ett sätt att hantera det på som känns okej för en.

Jadu, om det bara fanns en tråd som det stod "börja dra här" på och att den ledde till slutet och lösningen så hade det vart fint. Samtidigt skulle jag säga att det är en såndär sak som faller på av sig själv sålänge man orkar möta det, vara uppmärksam och ge det tid och tålamod. Visst får man bli arg, ledsen och rasande över att det inte går! Det är känslor det med ;) Men sen tar man nya tag och en vacker dag så ser man förhoppningsvis att man gör framsteg. Jag ser "börja dra här"-tråden som den du huggit ett bra tag i när du kom till insikten med det hela :)

Man ska inte underskatta insikten i sin problematik! Lite som att ha ett mörklagt hus. Du vet inte om det är fel på ledningarna, vart lysknappen finns, om lampan ens är ikopplad eller om det ens finns ström lett fram till huset. Med insikten kan du iaf begränsa det hela till att det ex var fel på transformatorn. Sen är nästa steg hur man ska lösa det problemet, men det stora är avklarat: lokaliseringen :) Jag och mina metaforer :P