Det kommer när det kommer. Ta det bara lugnt. Medicinen kan säkert göra det bättre om den ger effekt men jag tror inte den löser hela problemet. Det är sällan man blir helt "frisk" och klarar precis allt man kunde och orkade innan bara för att man äter mediciner. Det brukar vara bra med någon typ av samtalskontakt. Någon form av terapi.

Säger som Hanna medicinen tar inte bort allt,man får jobba med sig själv,och det kankse inte blir samma som innan,men med god samtals kontakt i ngon form så ska du se att du kommer o må bättre på sikt.

Kram

Ja det hoppas jag att jag kommer att göra, ska få träffa en kurator, sjukgymnast och arbetsterapeut. Läkaren har skickat remisser så hoppas på¨tid snart. Vill orka umgås och ha trevligt igen:)

Det är bra att sträva mot det :) och man kan ju ta det sakta men säkert, när man väl börjar våga så ger det ju så mycket så det kan ge mer kraft till att fortsätta :)

Ja precis så tänker jag och hoppas att det blir. Blir bara så besviken när jag märker att jag inte riktigt fixar att gå på stan bland alla människor i affärerna. Har iofs bara ätit 20 mg citalopram i 2 veckor nu på fredag. Tack för de stöttande orden iallafall! Kram

Är ny här och vet inte riktigt ännu hur allt funkar. Vill ändå kommentera ditt inlägg. Känner igen mig själv. Kan inte förstå hur jag från att ha varit en jätteaktiv kvinna med ett krävande jobb har förvandlats till att vara en skygg typ som i stort sätt håller till hemma. Har diagnosen utmattningsdepression med panikanfall. Det är dessa panikanfall som skrämmer vettet ur mig, och så kommer depressionen som ett brev på posten. Har medicin och går på samtal, men tappar hoppet om att bli hjälpt då morgonångesten slår klorna i mig.

Jag har oxå utmattningsdepression med ångest. Man orkar ju inte göra någonting känns det som. På senare eftermiddagen och kvällen så blir jag piggare men man vill ju fungera hela dagen. Jag började ta min citalopram på kvällen istället för på morgonen fr.o.m. igår för jag tänkte att ångesten på dagen skulle bli bättre då. Men hade ändå ångest i morse och tog då en sobril men känner mig fortfarande nere och orkeslös. Vet inte om det kanske är för att kroppen inte har ställt in sig på att få tabletten på morgonen, kanske behöver testa det ett tag först innan man märker skillnad. Hur länge har du ätit medicin? Vilken är det du äter? Kram

Äter Seroxat 0,20 mg 1 tablett (den har jag haft i 10 år). Lugnande har jag Xanor  0,25 mg (av dem tar jag 1 1/2 på morgonen och förmiddagen). Har innan jag insjuknade för över en månad sedan tagit bara 1/2 varje morgon (xanor). För den egentliga depressionen har jag nu Doxal 25 mg/ 6 tabletter om dagen (två till natten, annars uppdelat morron, förmiddag eftermiddag, kväll). Blev jättebesviken då jag insjuknade pånytt, trodde ju faktiskt att jag sku klara mig, då jag varit frisk i elva år……….

Ja man blir så besviken när det händer igen. Jag har aldrig behövt äta medicin förut men drabbades av panikångest för ca. 10 år sen men fixade upp det utan då. Nu bara svimmade jag helt plötsligt och läkaren tror att det beror på psykisk stress, har haft mycket runt mig och känt att det har varit tungt ett tag så detta var väl ett sätt för min kropp att sätta stopp. Men trodde aldrig det skulle vara så här jobbigt att ta sig tillbaka, har iofs bara ätit citalopram i 3 veckor imorgon. Började med 10mg 1:a veckan och sen 20, har såna biverkningar så det är tungt, tänkte de skulle gå över snart. Undrar hur lång tid det tar? Har aldrig hört talas om Doxal, vad är det för sorts medicin? Funkar den bra?

Det är en av de gamla medicinerna, vet inte om den bara finns i Finland. Dom andra gångerna har den hjälpt mig tillbaka, men nu har jag ätit den i 2 1/2 vecka och tycker att jag inte ser nå resultat. Seroxat tycks ju inte hjälpa heller, men psykiatern ville inte byta ut den. Jag provade en gång Anafranil, där blev biverkningarna så tuffa att den togs bort (ökad ångest) efter en vecka. Håll ut bara, skulle nog tro att dina biverkningar ger efter snart.

Ja jag hoppas att de gör det för nu börjar det bli allt för påfrestande att må så här största delen av dagen. Läkaren ska ringa imorgon så jag ska fråga lite saker men jag vill inte byta medicin heller för jag orkar inte få nya svåra biverkningar igen. Sen är det ju så oxå att det kan ta 4-6 veckor innan man märker nån förbättring. Jag måste ju säga att lite bättre har det nog blivit förutom ångesten och depressionen, orkeslösheten och tröttheten. Det är inte lika kraftigt längre men fortfarande jobbigt och så skulle jag vilja klara mig utan sobril men det kommer väl hoppas jag.

Det som jag upplever som värst just nu är att jag har sån ångest då jag vaknar. Hela dagen blir förstörd av den. Det är också samma sak om jag slumrar till mitt på dagen (kan inte sova helt) jag vaknar med en våg av ångest inom mig. Har inte fått nåt svar av min läkare varför det är så. Undrar om nån annan har upplevt detsamma?

Jag har också vågor av ångest då jag slumrar till mitt på dagen,vet helelr inte varför,men otäckt är det så att man ibland knappt vågar lägga sig + otäcka mardrömmar på dagen.Jag undrar om det vi med över krav på oss själva som dukar under med utmattning och stress,jag har ju alltid föröskt att överkompensera mina fel o bristr i hela mitt liv genom at bli ännu duktigare.Nu förösker jag bara o vara utan några krav alls då jag braka ihop fullständigt för 6v sen.Inte helt lätt måste jag säga,måste påminna mig varje dag och flera ggr om dagen då tankarna far iväg om hur duktig jag vill vara(prestations ångest)

Kan ju höra till depressionen, att man inte slappnar av, vet inte. Jag har så pass mycket ålder redan att jag inte ställer krav på mig, tycker jag. Egentligen började min ångest redan som liten flicka men då förstod ingen vad jag fattades. Längtar till mina friska år här emellan, men nu just känns mitt "vanliga liv" väldigt långt borta.

jag undrar om det kan bero på att jag är så frustrerad över att jag är så sliten och inte orkar hålla på lika mycket nu som innan så det är därför som jag känner ångest och depression. Tycker det är jobbigt att inte orka träffa folk och göra saker med barnen (dåligt samvete). Vill så gärna att tabletterna ska hjälpa nu och att jag ska få komma till kurator och sjukgymnast. Vill må bra till sommaren! Känns ju som jag aldrig kommer bli normal igen.

Känner igen det där med dåligt samvete, det hade jag då barnen bodde hemma förra gången jag var sjuk. Nu har jag dåligt samvete för att jag inte orkar med barnbarnen. Tror dock att vi småningom har krafterna tillbaka…hoppas jag!

Ja det får vi allt hoppas!! Vi får stötta varandra här så gott det går så ordnar det sig förhoppningsvis. Hoppet är det sista som sviker heter det ju.