Jag känner igen mig!!! Kunde varit mina egna ord. Bra att du skriver. Jag skriver mycket och ofta vilket hjälper mig att få perspektiv och till viss del avlastning!

Kanske du kan visa boken för din samtalskontakt för att på ett enklare sätt starta ett samtal!?

Välkommen hit!!

Värme

Jag har väl tur med terapeut, eller ja samtalskontakt för han förväntar sig inte att jag ska prata helt självmant. Det är ok om iv är tysta, han ställer frågor när jag har svårt att säga något.

Jag har på kort tid hittat en del böcker som beskriver det jag känner. En bok som jag precis har avslutat heter "Casanovas kvinna" och handlar om att leva med en sexmissbrukare som medberoende. Jag är en typisk medberoende som mest lever för andra människor och ser till att de ska må bra, och i samma veva helt glömmer bort mig själv.

Jag har svårt att känna saker. Jag är varken glad eller ledsen, humöret är väldigt utplanat och jag är ungefär likadan hela tiden.

Min terapeut vill att jag ska minnas saker från min barndom. Visst gör jag det men hur ska jag vara säker på att det är mitt minne och inte något som andra har berättat för mig? Hur vet man det? Sen vill hon att jag ska försöka förnimma hur jag kände mig då. Det känns väldigt svårt, jag vill mest bara rusa vidare i mina? minnen och kommer på fler och fler incidenter men inte känslor. Jag stängde nog av för att överleva och orka gå vidare. Min mamma har varit gift 4 gånger, den första mannen var min biologiska pappa. Hon har snabbt hittat en ny gubbe så fort de har skilt sig, nya "pappor" med sina regler och sitt sätt att uppfostra oss barn. Vi flyttade mycket och jag fick byta skola. Började om flera gånger. Ingen trygghet, ingen fast punkt, ingen närvarande mamma som såg oss barn och våra behov. Påminner mycket om boken "Aldrig som hon" av Lotta Thorsén. Ett osynligt barn som försöker få sin mammas uppmärksamhet genom att vara duktig och snäll men får ingenting för det. Stor igenkänningsfaktor för mig!

Jag ska komma igång och skriva ner det som snurrar och surrar i huvudet på mig. Hur jag ska komma i kontakt med mina känslor är svårare att ta tag i. Jag vill bara rusa vidare i livet och inte gräva så djupt, jag inbillar mig att jag inte minns. Kanske hypnos skulle hjälpa? Har sett det på TV.

Jag känner inge mig en hel del, Hadde specielt en manig terapeft som var så att ha satt mycket tyst och iaktog.. jag vart jättenervös och tystnade och kände mig inte alls bekväm. MItt råd är att täna ut vad du ka ngöra oh sen att berätta för terapeftern och säga att tex att du vill att denna stälelr mer frågor och sånt.

Funkade för mig med vissa, adra har jag bytit bort.

jag känner igen mig. Jag har gått till en psykolog elr vad det va ;) Och jag har jätte svårt för att prata om jobbiga saker. Helst så håller jag det inom mig själv och då mår jag ännu dåligare.

*tacka vet jag djuren*

Kram

Min psykolog är tyst i början i väntan på att jag ska börja prata och jo, det är sjukt jobbigt! Prestationsångest är bara förnamnet på det hela, speciellt när jag i princip blir "blank" när jag går igenom psykiatrins dörrar. Meningen med detta från hans sida är att han vill låta mig starta samtalet utifrån vad som är viktigt för mig, det är så lätt att man leder samtalet till något annat annars. Och terapin ska utgå från mig och mina prioriteringar. Jag har pratat en hel del om detta med honom, att jag tycker att det är skitjobbigt men det hela bottnar i mig själv i slutändan. Jag får inte vara utifrån mig själv.

Sen det där med minnen, vi kan nog aldrig vara helt säkra på att våra minnen är helt våra egna. Hjärnan är en makalös sak som undermedvetet kan infoga små saker som inte hände eller ta bort sådana småsaker, justera din egen upplevelse utifrån vad du hört och vad du har för åsikter, tankar, känslor osv. Men egentligen är det inte relevant heller, du behandlar dem som minnen och då är de med och formar dig och påverkar dig. Så försök att bara hänga med, fokusera inte så mycket på om de är dina eller återberättade minnen, du har ju tankar och känslor ikring dem oavsett vad de är.

Ja, det är mycket enklare att hissa skygglapparna och bara springa på, förtränga allt som gör ont, och det fungerar. Ett tag. Resultatet blir ofta att man inte kan glänta på locket alls. Pandoras ask du vet. Samtidigt som den kan innehålla svaret, nyckeln som kan ge en livets svängningar tillbaka, för när man kämpar bort de onda sakerna under lång tid så brukar det gå ut över de positiva med och till slut är det mesta rätt jämngrått.

Du är rätt "ny" med din terapeut än så det är rätt naturligt att inte känna full tillit vid det här stadiet. Jag gör inte det heller trots att jag gått i 10 månader nu, men samtidigt så har jag släppt många tunga saker som jag inte gjort någon annan stans tidigare. Tillit byggs upp, sakta men säkert, och jag hoppas att du för varje gång med din terapeut känner att du kan lita aningen, aningen mer på henne än innan.

Tack #6/Paulina för dina reflektioner. Jag ska träffa terapeuten ikväll och har en del funderingar och slutsatser som jag vill gå igenom med henne.

En stor detalj i mitt liv som jag har börjat fundera över är min relation till min man som jag har varit tillsammans med i drygt 20 år, vi träffades unga. Han behandlar mig som ett barn, han har principer och regler som hela familjen ska följa. Han vet bäst vad som är bäst för oss andra. Han kommer med ganska plumpa kommentarer om både min vikt, att jag börjar bli gråhårig (Vilket jag inte tycker) och annat i vardagen. Jag kan undra varför jag har valt att leva med honom? Ibland kan jag tro att jag har honom för att bearbeta något från min uppväxt? Han har sina humörsvägningar med glada perioder (då han är lätt att tycka om) och strängare perioder. Han är inte våldsam och har inga missbruksproblem, kanske snarare problem med självkänslan och behöver då trycka ner andra för att höja sig själv.