Det låter inte alls för mig som du är frisk. Har du någon du kan prata med?

#1 Jag förstår att det inte verkar som det… men jag är ju inte deppig eller så. Är det verkligen omöjligt att vara frisk men ändå att man inte vill leva?

Ja då, jag har flera jag kan prata med, men det finns inget att prata om. "Hej, jo, du jag har ett problem.. jag mår bra, men jag gillar inte mig själv och vill avsluta mitt liv.. lever för andra bara" :-S

Alltså, depression är inte den enda sjukdomen som kan leda till självmordstankar. Du skriver ju själv att du har ångest och svårt att somna på kvällarna. Det har inte en fullt frisk människa.

Att inte gilla sig själv helt fullt ut är inte ovanligt men jag tycker inte det låter som ett litet problem som du lätt kan vifta undan. Det låter som du lider av det mer än en normalfrisk människa gör.

Att leva bara för andra är inte en bra grund att stå på, man ska leva för sin egen skull. Man ska vilja det och man har all rätt att få hjälpen att klara av att känna det. Jag tycker du ska försöka leta reda på någon som du kan prata med.

Hur gammal är du?

#3 Ja, jag har ångest och kan inte somna för att jag vet att jag vill avsluta mitt liv, inte för att "ååh jag mår såå dåligt mitt liv är skit!"… utan mer över frågorna kring hur det blir för min omgivning, mina djur till exempel. 

Jag är 18 år, fyller i januari.
Jag erkänner att jag aldrig har varit fullt frisk utan mått dåligt, haft mkt problem och har egentligen fortfarande, men nu mår jag bättre än tidigare och känner mig säker på vad jag vill. Känner m

Jag har pratat med psykolog och varit på psykakuten, det är inte min grejj, jag hör inte hemma där. Jag är inte psyksjuk…. en helt normal, vanlig tjej. Jag pratar mer än gärna med vänner eller min mamma, men som sagt, det vore minst sagt korkat, jag kommer bara bli skickad till psyket. Och då kommer jag däremot inte må bra ens, jag mår ju bra hemma.

Jag håller med Hanna helt. Du beskriver ju även att du är som två personer, en utåt och en innåt, och den innre verkar vara rätt vilsen och trasig som du själv skriver. Det är inte heller friskt.

Jag mår inte heller bra på psyket ^^ Men jag har hittat en psykolog som jag klickar med och det fungerar. Det handlar mycket mer om personkemi mellan patient och behandlare än man kan tro.

Det känns lite som att du försöker rättfärdiga ett självmord med att du är frisk och jag kan säga att jag inte tycker att det går att rättfärdiga. Enligt lagen så får vi inte heller ta livet av oss ju ;) kommer det fram att man har allvarliga suicidtankar faller man ju in under LPT (tvångsvård) om man inte går med på att skriva in sig själv. Samtidigt tycker jag inte att du har ett helt friskt tänkande. Det är inget vi säger för att trycka ner dig, vara jävliga eller så. Ser inte psykisk sjukdom som något nedsättande, fult, skamligt eller vad det nu kan tänkas vara. Shit happens helt enkelt, det är en sjukdom. Det kan ta sig i uttryck på flera olika sätt och man kan känna sig hyfsat ok och ändå ha problem. Been there done that.

Jättekul att höra att du mår bättre än tidigare! Men tillfrisknanden är inte så enkla alla gånger. Givetvis är du mycket friskare idag än tidigare, men lite hänger antagligen kvar och gamla tankemönster är svåra att bryta.

#5 Okej, men är det en sjukdom att inte vilja leva? Varför? Måste alla människor trivas och älska livet/sig själva? Ska man alltså stå ut med smärtan mot dig själv och andra i omgivningen? De vet inte om att jag inte vill plugga, jobba, flytta, utan jag låtasas bara för att göra alla nöjda, och det känns hemskt o ge alla falska hopp. Ljuger bara för mig själv och andra hela tiden! Jag känner mig som världens egoistiska människa.

#6 Nej, det är inte en sjukdom att inte vilja leva. Däremot är det ett av symptomen på en sjukdom ^^

Alla älskar verkligen inte livet alla dagar i veckan men bara för att de har en tung dag/vecka/månad/år så vill de inte ta sitt liv.

Smärtan du känner som gör att du funderar på att avsluta allt är inte normal. Det är normalt att någon gång i sitt liv flyktigt tänka att det vore lättare att dö. Men det är inte normalt när tankarna blir mer än så.

Jag känner samma sak ska jag villigt medge. Hur tusan ska jag kunna jobba egentligen? Jag vill ju inte ens. Jag ler, skrattar och alla tror att jag mår bra, men det gör jag inte. Men jag är sjuk, och min sjukdom tar sig i uttryck på det sättet. Jag vet att trots att jag är rädd för att göra allt det där som normalt folk gör så kommer det kännas rätt så naturligt för mig med - när jag väl är frisk. Sen är min väg dit säkert lång och gropig.

Man får vara egoistisk ibland, för emellanåt måste man tänka på sig själv, vad man själv mår bäst av för det är lätt att kuta på och hålla masken uppe för att det väntas utav en. Bara det är en ansträngning i sig när man mår kasst. Normalt folk kan skärpa till sig ibland, men på det stora hela så är de inte uppdelade i två personligheter och bär ingen mask för att förvilla sin omgivning.

#7 Ditt inlägg värmer. Ja inte för att du mår dåligt men för att jag inte känner mig ensam längre… äntligen någon som förstår. Jag vet att det heller inte är normalt. Men jag har aldrig känt mig normal och jag har sociala problem som gör att jag inte passar in.

Jag får se hur jag gör. Hur länge jag orkar fortsätta försöka… får göra mitt bästa och tränga undan de negativa tankarna/känslorna.

Du är aldrig ensam! Det är dessvärre väldigt vanligt att inte känna att man passar in någonstans, speciellt när man är van att bära sin mask bland folk.

Nej, man orkar verkligen inte hur länge som hellst! Men det är ju en av anledningarna till att söka hjälp? Man kan gå på nitar och träffa folk som man inte klickar med men man kan även ha tur och det kan rädda ens liv och ge en livskvalité. Få en att leva och inte bara överleva.

Chippers, du är ju så långt ifrån egoistisk man kan komma! Du  finns på jorden för andras skull. Det är en jävla bedrift om du frågar mig.
Jag känner precis så jag också många gånger, att jag lever för att inte göra mina nära ledsna, och om de bara visste hur mycket jag står ut för deras skull! Hur mycket jag kämpar för deras skull.

Skulle kunna tänka mig att det är något liknande för dig.

Du är INTE egoistisk!

Egoism är om du skulle göra det. Det finns så många människor både som du känner och inte som skulle vara villiga att hjälpa dig.

Jag håller med Aviendha när hon skriver att vilja ta livet av sig är ingen sjukdom men helt klart det STÖRSTA symtomen till en sjukdom.

Du duger precis som du är. När jag läser ser jag emellan raderna att du behöver hjälp. Du har så mycket kärlek för dom runtom dig att inte är klar på detta jordeliv på många herrens år. Du verkar ha mycket runt dig som gör dig glad och som blir glad av dig så jag tycker att du ska prata med en psykiatriker om hur du känner.

Se även i ditt förflutna vad som kan ha hänt, har du blivit mobbad tex eller haft någon i din omgivning som tryckt ner dig??? kanske kan ligga något till grunden. Men känn inte så vännen. Du har så mycket att se fram emot….tänk dig den dagen då du ska få barn och familj…det kan jag säga att det är det bästa som finns. Och det önskar jag dig.

Jag VET att man inte vill höra vissa saker men att ta sitt liv om man mår bra är INTE normalt gumman. Om någon i min närmaste familj skulle ta sitt liv så skulle mitt liv aldrig bli detsamma. Du har så mycket att leva för och du DUGER PRECIS SOM DU ÄR.

Kram till dig

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Men jag är även deprimerad. Det värsta är dock ångesten, och den starka känslan av att inte orka mer, inte vilja leva. När jag tänker på framtiden så ser jag bara en massa jobbiga år framför mig, en massa år då jag kommer må dåligt och försöka stå ut, överleva istället för att leva. Och hur lockande är det att leva då?

Man är inte frisk om man har sådana tankar som du och jag har. Men jag tror man kan få hjälp. Jag har läst om dem som mått väldigt dåligt men nu är glada över att de överlevde, att inget självmordsförsök lyckades. Så jag har lite hopp kvar, jag hoppas på att finna ett sätt att leva för min skulle, att hitta mig själv och att göra det jag vill. Och jag hoppas att du också gör det.