
Rehabmöte
Sjukskriven sedan knappt två veckor, och redan ska chefen ha in mig på rehabmöte.
Ska vara där om en timme. Fackomud ska delta, och jag har bett min man vara med, för jag är SÅ rädd att tappa kontrollen helt.
Min ångestnivå är nu så hög att jag skakar. Ingen attack, "bara" konstant hög ångest. :(
Väntar på att fk ska ringa tillbaka (plats 3oo-nånting i kön), behöver veta var i rehabiliteringskedjan jag befinner mig. Måtte de nu ringa innan jag ska iväg!
Återkommer med presentation av mig själv, så snart jag kan. Behövde bara skriva av mig det värsta nu innan jag kör…
Tack för du läser.
*skak*

Uch sånt där är jobbigt, hur gick det?
Usch ja! Sådant kan verkligen trigga ångesten rejält. Men det låter bra att du har stöd vid din sida!
Även jag är nyfiken på hur det gick :)
Paulina

Å, det gick inget vidare…
Som väl var kunde jag gråt, och när man gråter kommer inte paniken, så så långt var ju allt bra.
Tyvärr så var chefen på en helt annan planet, missförstod det mesta och var allmänt frånvarande. :(
Efteråt fick jag höra av en kollega att han tror att min man (en av världens mjukaste män) kontrollerar och ev. slår mig. För att han var med som stöd!
Nej, fy bubblan! Sådana möten vill jag inte vara med om igen!
Personalsekreteraren verkade iaf till slut förstå hur det är med mig, och vi kom överens om att inte träffas igen förrän i maj.

Uah det lät väl inte jättekul. Skönt att det är över då och lång tid till nästa gång.
Nej vad trist att du upplevde det så! :(
Tur att personalsekreteraren verkade mer förstående iaf. Jadu, kanske är din chef en väldigt oförstående människa som söker en förklaring som han själv kan förstå? Vad vet jag, men det är riktigt jobbigt att höra sådana teorier.
Kram
Paulina

Det är precis så jag tolkar det. Tror att han har svårt att tänka sig att man kan må så dåligt utan att det är någons "fel"…
Ja, många vill ha en orsak, vad som hellst. Det ger kanske en förklaring, något att knyta an till och en hint om hur man ska förhålla sig till det hela. Men uppenbara "fel" finns inte alltid, vilket jag upplever är svårhanterat. Dels för egen del men för.. ja, i princip alla närstående.
Tyvärr vet jag inte vad man ska göra åt saken.
Paulina

Nej, det är svårt det där. När ens älskade undrar hur de kan hjälpa, och man själv inte har en aning.
Att sprida kunskap om psykiska problem och sjukdomar, och att dela med sig av sina erfarenheter är väl ett bra steg på vägen iaf.
Ja verkligen. Och man önskar så att man faktiskt kunde ge dem något konkret, om inte annat för att underlätta för dem.
Ja. Jag håller med dig! Om kunskapen ökade så skulle säkerligen förståelsen det med. Och det skulle kanske kunna lindra någons ångest/skam etc såpass att den personen kunde bli bättre. Och det skulle vara så mycket värt!
Paulina