Jag vet inte precis om det hör till. Men jag ville skriva av mig lite. Visste annars inte vars.

Jag är 15 år. Jag går i 8an. Jag har i princip sabbat hela 8an fram tills nu. Jag försöker kämpa på, så bra jag bara kan. Men mina tankar är kvar ibland.

Jag har haft stora familjeproblem sedan mina föräldrar skiljde sig när jag var 3-4 år. Jag såg min far slå min mor framför ögonen på mig en gång. Hörde hans arga röst. Då var jag vara 3 år gammal, men jag minns det som igår.

Jag och min 6 år äldre syster flyttade in till mamma i en lägenhet inne i stan. Det var ett helvete mellan min mor & far. Pappa hade träffat en kvinna som ogillade mig & min syster starkt. Hon gjorde vad hon än kunde för att hålla oss borta från pappa. Pappa gjorde samtidigt vad han kunde för att förstöra för mamma. Göra hennes liv till ett helvete. - Mamma träffade en man. Dom flyttade tillsammans med mig och min syster till helsingborg. Väldigt långt, för mig som vuxit upp i Luleå.

- Jag hann på 6års innan vi flyttade till hbg. Jag vart mobbad.
Började 1an i hbg. Vi flyttade tillbaka till Luleå efter halva 3an. Hela den tiden vart jag mobbad.
Väl tillbaka i Luleå gick jag halva 3an, fram till 6an. Hela den tiden, mobbad, kränkt, hade äldre tjejer efter mig som puttade mig in i dörrar, tog så hårt i mina armar att jag fick blåmärken. Samtidigt under denhär tiden så bodde min far tillsammans med hans fru och mina två lådsassyskon, 2 yngre bröder, som jag älskar och ser som mina riktiga bröder. Jag hade knappt någon kontakt med min far. Jag sov aldrig där, det var som inte mitt "hem". - Inte för att jag inte kände eller ville det, utan.. Jag var bara inte välkommen på det sättet. Hade stora gräl med pappa då jag var arg & ledsen och skrek på honom att jag ville att han skulle bry sig om mig.

Jag började 7an. Jag började lägga det med pappa bakom mig. Jag träffade en kille, som jag vart så kär i. Han var 2 år äldre än mig. Jag hade blivit så kränkt och förnedrad och illa behandlad tidigare, så jag vågade knappt träffa honom. Han gillade mig också, och ville träffa mig, men jag vågade inte. Jag var rädd att jag inte skulle duga som jag var. Tillslut, hela vårterminen hade gått och jag fick sommarlov. Det räckte till 8 juni, då jag smsade till honom att jag älskade honom, och jag ville göra något åt mitt dåliga beteende, jag ville inte vara rädd mer. Det enda jag fick som svar var att han inte ville mer. - Ändå hade jag försökt gå igenom sena sommarkvällar då han var ute och drack och höll på med andra tjejer. Det knäckte mig.

Jag slutade äta. Jag slutade sova. Jag vart som en kropp utan själ. Alla säger att jag hade den dödaste blick de någonsin sett. En tjej som en gång var så glad, energisk, och omhändertagande, var nu en flicka med stora svarta ringar under ögonen, blek hy, jättemager, stora problem med huvudvärk, magvärk, illamående.. humörsvängningar ifrån att vara arg och att gråta ögonen ur sig. Jag började göra illa mig själv. Jag skar mig, väldigt många gånger. Har skurit på hela vänstra överhanden så många gånger att det knappt syns några ärr - för att det är så mycket ärr. Underarmen på översidan, utsidan av låret, vristerna..

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med min nedstämdhet och ilska. Slutade alltid med att jag skar mig, eller att jag skar mig och slog in knogar för att jag slog så hårt jag kunde i väggar.

Jag sov inte på 2 veckor på raken en gång. Jag svimmade flera gånger inne på toaletten, slagit huvudet i toalettstolen.

Jag stängde in mig på mitt rum och vägrade prata med någon, förutom med vissa, via msn. Mer klarade jag inte av. Jag pratade inte med min mamma på flera dagar, fast hon stod framför mig och grät för att han var så orolig, jag bara stirrade in i väggen.

Jag började mer och mer förstå att något var riktigt fel. Jag hade inte varit mig själv på 7 månader då. Så lång tid tog det innan jag bad mamma hjälpa mig, att säga hjälp. "Snälla hjälp mig få bort dom här demonerna, mamma, jag klarar inte av det något mer".

Innan det hade jag självmordstankar större delen av min vakna tid. Jag har även försökt ta livet av mig.

Jag började gå till en psykolog.

- Jag vart arg på mamma därefter. Varför vet jag inte. Jag var jätteelak mot henne och jag flyttade in hos pappa. Jag vägrade hälsa på hos mamma. Först nu fattar jag ju att hon är den som verkligen brytt sig om mig och min syster hela våra liv.

Min syster vart även misshandlad psykiskt och fysiskt av sin pojkvän. Det tog hårt på min familj. - Inte minst mig.

Jag fick medicin. Det blev bättre. Jag började nu må bra. Tills jag insåg att jag vart ganska illa behandlad av min pappa. och hur mycket jag hade sumpat av allt i skolan. Jag skolkade hela tiden, för att jag grät hela tiden. Ville inte visa mig så. Kände ingen ork till något.

Jag flyttade hem till mamma igen. och har nu bott här igen några månader. Sedan i Januari, faktiskt.

Jag har nu en fantastisk pojkvän som bryr sig om mig otroligt mycket. Han är underbar.

Mamma gör sitt bästa för mig och min skola..

och jag försöker kämpa på. Jag har nu bytt skola för att få ett helt nytt liv.

Det enda som tynger mig nu är gräl med min pappa. Jag tycker inte att han bryr sig. och då menar jag det.. han gör inte det. Han visar inte det iallafall.

Jag gör verkligen mitt bästa nu.

Men jag har idag som sagt stora problem med min far. Som dessutom sagt bort kontakten helt med min syster. Jag har en del ångestproblem och fobier.

Det var en väldigt kort berättelse om mitt liv..

Tack om du ens orkade läsa allt.

Jag lever nu i princip för mina råttor.

Dom får mig att orka… Då jag inte orkar med mänsklig närvaro.

Kram / Rebeccah.