gottegrisen!

Jag tror att du måste lära dig att släppa din mask, Det är den som tynger ner dig och dina anhöriga ser mer än du tror, tros att du bär din mask. Så har det i alla fall varit för mig!

Våga öppna dig, det får både dig och dina nära att må bättre.

Tycker det är förskräckligt att kuratorn kan kläcka ur sig en sådan sak!
ALLA har rätt att få hjälp.

Håller tummarna för dig och önskar stor lycka till!
Kraftkram /Bunn

oj, det där kunde lika järna varit jag som skrivit för ca fem år sen… har fått sjuk/aktivitetsersättning nu i ca fem år jag har tagit tiden att hitta mig själv och söka i alla hörn vrår och kanter vad som är fel på mig. Mitt stora lyft var att få ner hela min historia på papper, blev en hel bok. Ingen har läst den förutom jag och jag fyller i saker då och då som ja kanske inte mindes när ja skrev just då… år för år under uppväxt och allt sånt, även om det inte hände nåt särskilt, ja precis allt. Allt som var bra och dåligt. Det gav mig många aha upplevelser och förstålse för den jag är idag!

ett litet tipps bara! Det går att ta sig ur dom värsta kriserna, deppretionerna. Allt är svart idag men tänk imorgon kan solen skina… så futtit det än låter när det inte finns något ljus i tunneln så är det faktiskt sant även om det gäller en vän som sa nåt roligt ett husdjur som gjorde dig glad. vad som!

Det är inget fel att vara sjukskriven, det är mänskligt att må dåligt när allt är skit! och vi är inte mer än människor…

Jag är i ungefär samma sits,borderline fast jag vill leva ,men inte leva det livet jag levt dom senaste 15 årena,men jag vill heller inte dö för det är jag för rädd för.har läkarna sagt rätt ut att dom har gett upp? eller är det så du känner det kankse själv.jag ahr precis som du provat otaliga mediciner o inget hjälper,jag har även avverkat flera kuratorer,psykologer under flera års tid o ändå mår jag så dåligt.Det är jätte svårt att göra sig förstådd,jag vet jag har själv dom problemen och jag bär upp en falsk mask precis som du,för när man väl öppnar munnen så är det ändå ingen som orkar o lyssna.Om du har djupa depressioner så vet jag att det finns ett annat alternativ än just mediciner men det borde ju psykiatrin ha upplyst dig om för länge sen,kankse inget att rekommendera kan ju vara därför dom inget sagt.Kommer inte ens på vad det heter nu heller.Be din kurator om hjälp att få en kontakt med ett personligt ombud,dom kan hjälpa dig i kontakten med psykiatrin igen,att bli hörd och sedd,+ att dom kan hjälpa till med så mycket mera.Jag själv känner mig som ett hopplöst fall,och undrar egentligen vad det är för fel på mig,för om jag inte förstår mig själv vem ska då göra det? Jag lyckas aldrig få ut det som ligger o gror djupt inom mig,men jag brukar skriva när jag mår som sämst,sida upp o sida ner strunt samma hur det ser ut,bara skriva allt som gör ont inombords alla tankar jag har,precis allt.då känner jag att ångesten som är min största bov lättar lite. I dagsläget är det kaos och jag försöker inte o tänka framåt eller bakåt utan bara ta en dag i taget,lättare sagt än gjort,jo jag vet.men jag behöver det om inte ångesten ska äta upp mig inifrån totalt.

Stor kram till dig!

Hoppas du kommer på andra tankar,det finns ingen annan som du och du är värdefull!!

Eva