Hittade hit idag och känner att jag behöver skriva av mig lite. Mår otroligt dåligt just nu och har känt så här i några veckor. Jag har gett upp, orkar inget och helst av allt skulle jag vilja krypa ner i sängen och bara ligga kvar där i några veckor. Ta en paus från livet.

Jag är en sån person som alltid oroar mig för allt, och sån har jag nog alltid varit men tidigare hade jag ändå en livsglädje och framtidsplaner. Nu försöker jag bara stå ut, och jag vet inte hur länge till jag klarar.

Har läst mycket den senaste tiden om ångest och olika sjukdomar och vissa saker passar in på mig. Men jag är rädd för sjukdomar överlag och särskilt för psykiska problem. Jag vill inte vara sjuk. Jag orkar inte vara sjuk.

Jag har en del tvångstankar och det har jag haft i alla fall de senaste 3-4 åren. Det handlar om oro att lämna lägenheten, att något hemskt ska hända när jag inte hemma (ex. att det ska börja brinna). Det kom ett tag efter att jag flyttade hemifrån, så det har säkert samband med det. Måste bl.a. kontrollera spisen flera gånger och känna på ytterdörren. Det är inte alltid mina tvångstankar känns som ett stort problem men när jag mår dåligt på annat sätt blir även tvångstankarna värre.

Jag har en stor oro över framtiden. Över vad jag vill göra med mitt liv. Jag pluggar just nu på universitet, har läst snart 4 år på en 5-årig utbildning och vet inte alls om det är det här jag vill göra i framtiden. Just nu känns det som att jag kan tänka mig allt förutom att jobba inom det jag pluggar. Å andra sidan litar jag inte riktigt på mig själv då jag inte känner glädje inför något just nu. Har funderat mycket på framtiden den senaste tiden och jag tror att de här tankarna har bidragit väldigt mycket till att jag mår så dåligt nu. Just nu ångrar jag att jag började plugga. Jag började för att komma bort från det jobb jag hade då (i butik, inget jag trivdes särskilt bra med) och för att jag ville studera, jag saknade skolan och ville mest bara läsa för läsandets skull. Nu mår jag dåligt över mina stora studieskulder och över att jag inte kommer ha råd att plugga till något annat om jag någon dag kommer på vad mitt drömyrke är. Tidigare har jag känt att det inte spelar någon roll att jag samlar på mig en stor studieskuld efter studierna förhoppningsvis leder till ett intressant och välbetalt jobb. Men nu känns det inte alls som att det kommer leda till något jag tycker är intressant. Usch, att jag inte kunde inse det tidigare.

Har funderat på om jag ska försöka söka jobb, för att komma bort från studierna ett tag. Men jag är så slut just nu så jag vet inte om det är någon bra lösning (kanske är helt omöjligt att få jobb ändå, är ju knappast den enda arbetssökande). Fast kanske att jag ändå skulle må bättre av att ta en paus från just studierna? Jag hoppas det i alla fall.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med mitt inlägg, men det känns bra att få skriva av sig. Jag inser att jag måste förändra något i mitt liv för att må bättre. Men just nu när allt känns så otroligt jobbigt är det svårt. Orkar inget förutom att gå i skolan, och egentligen orkar jag inte det heller men det känns inte som ett alternativ att bara stanna hemma. Helgerna går åt till att må dåligt över att det snart är måndag igen. Över att livet bara rullar på utan att jag kan njuta av det eller vara riktigt närvarande.