Detta kanske är lite luddigt, men jag ska försöka göra det kort och förståeligt:P

Jag har haft anorexia från och till i fem år, gått och går på behandling, och jag har missbrukat alkohol och endel droger och alltid blivit tillsammans med "dåliga" killar, men förra året vid denna tiden träffade jag en kille som var jättebra, verkligen helt perfekt på alla sätt, och han kämpade och höll på och tillslut fattade jag hur bra han var och vi började träffas. Jag släppte dock aldrig riktigt in honom och var aldrig "där" hel hjärtat, jag försökte men gamla vanor är svåra att bryta, och efter ett halvår tröttnade han och träffade en annan tjej.

Och jag kan inte glömma honom. Från den dagen han kom så kändes han självklar. Och jag vet ju att det inte är så konstigt att han tröttnade när jag aldrig gav något tillbaka eller tog emot något utan att kämpa emot.

Men jag tror inte att jag saknar honom egentligen, utan att jag saknar tiden och känslan av att han kämpade åt mig, att allt skulle ordna sig osv,

låter inte det rimligt?