
Önskar han inte räddade mitt liv.
För ca 7 år sedan försökte jag ta mitt liv. Men en bekant räddade mitt liv.
Jag kan räkna på fingrarna de få gånger jag varit tacksam över det. Jag har tackat honom, självklart. Men inte helhjärtat. Jag önskar så att han inte vore där den kvällen.
Jag hade då sluppit den här världen. Jag hade inte suttit här, 7 år senare och fortfarande vilja ta mitt liv. Jag orkar inte.
Jag vill inte!
*Kram*!
Har du någon att prata med? Läkarkontakt? Psykologkontakt?
Vad det än var som fick dig att vilja avsluta ditt liv så är det ofta inget som bara går över sådär ändå, och det tar ofta väldigt lång tid för att bli frisk. Det fins andra utvägar. Det är bara det att sjukdomen gör en blind för alla andra alternativ..
Paulina

Tack för dina ord.
Jag har både läkar-kontakt, terapeutkontakt och ät-team-kontakt :P Plus att jag äter mediciner också.
Har även testat ECT förra året. Ingen hit.
Känns som att man testat allt, men ingenting hjälper. Suck.
Ajaj, då var det värre :S
Hur tycker du att din hjälp fungerar? Fast å andra sidan så är du väl redan medveten om att du har rätt att byta terapeut och att det finns flertalet behandlingar/medicineringar att testa..
Det viktigaste är ibland att på något sätt leta fram styrkan i att fortsätta. Att orka kämpa på, att orka slita för att bli bättre. Mycket lättare sagt än gjort, jag vet. Är själv där, men på något vis lyckas man ändå sätta den ena foten framför den andra, stapplande, vinglande, men ändock så fortsätter man..
Paulina

Jo jag vet att det bara är att byta terapeut om man vill. det har jag gjort många gånger i mitt liv. Denna dam har jag bara pratat med ett år, så jag tänker ge henne mer tid.
Jag har testat många mediciner. Och med "många" menar jag;
Fluoxetin
Zyprexa
Citalopram
Venlafaxin
Atarax
Lergigan
Cymbalta
Mirtazapin
Seroquel
Och sen de som jag äter just nu; Lithionit och Cipralex.
Jag hatar att bekräfta för folk att jag är ett hopplöst fall, för jag sätter då personen i fråga i en jobbig situation. Vad ska du säga nu liksom? Men du behöver inte säga nåt. Jag vet att jag är hopplös.
Ville liksom bara skriva av mig, inte ha hjälp. Jag vet att det inte finns någon längre.
Ja men precis, på nåt sätt så finns man fortfarande till. man vaknar varenda morgon och har dagarna framför sig, preciis som alla andra människor. Det är rätt sjukt att är på det viset, så gärna som man vill härifrån liksom.
Det är tungt!
Tja, jag kan medge att det hade vart enklare för min del om du aldrig vart i kontakt med psyk, jag kunde råda dig att gå dit och om tre veckor så konstaterade du att du börjar må bättre :P
Men de enkla vägarna är inte alltid realistiska heller. Skriv av dig, skriv så tangenterna flyger om det hjälper det minsta. Det är vad vi finns till för.
Nu är ju jag en sådandär hopplös jäkel som vägrar acceptera att hopplöa fall finns. Men det är väl mest för egen självbevarelsebedrift..
Om man ser det som såhär, vi är biologiskt sett inpräntade med en stark vilja att leva, ända sedan vi var encelliga små prylar som skumpade runt i urvattnet för miljarder miljoner år sedan. Hade inte den extremt starka viljan att leva funnits så hade vi inte levt. Säkerligen fanns det vissa organismer som inte var lika hårt präntade på detta som andra, och dessa selekterades således ut. Inte konstigt då att vi fortsätter sätta foten framför den andra, precis som alla väntar sig av oss, utanatt vi egentligen vill det själv, för det är den starkaste driften vi har. Det är livet självt.
Men nog f*n kan det vara tungtrampat för det!
Paulina
det jag tänker på när jag läser ditt inlägg vad har mer gjorts förutom att proppa dig full med mediciner?
vad är orsaken till att du mår dåligt ifrån början? är det saker som man kan reda ut med samtalskontakt kanske
jag har oxå svårt att köpa de där med hopplösa fall men mycket beror nog på hur sjukvården hanterar det hela och hur mycket man själv orkar kämpa
själv tror jag att föddes med en sån där blykula i rumpan som finns hos vissa leksaker oavsett hur jävla hårt man än slår på mig så studsar jag tillbaka jag fattar det inte ens själv hur tusan det funkar
kanske är det nåt att bearbeta tillsammans med en samtalskontakt dina tankar och försöka att vända dom till att jo men jag överlevde faktiskt så det finns nog en mening till varför jag ska fortsätta livet
jag hoppas du mår bättre snart och
ber om ursäkt för om jag svamlar klockan är mycket o jag är jättetrött
Har du prövat att "ändra" ditt liv? Tex flytta ut till landet eller in till stan? Flytta utomlands?