Jag är en 22-årig tjej bosatt i Stockholm. Har väl aldrig mått riktigt hundra, alltid känt att något varit fel och jag har periodvis mått riktigt dåligt. Jag har varit hos olika psykologer och läkare, men har inte upplevt att någon förstått sig på mig - förrän nu. Nu har jag hittat en jättebra psykolog som jobbar med blandade metoder (inte bara KBT för det har inte haft någon som helst positiv effekt på mig) och han har även konstaterat att jag lider av PTSD. Jag har själv tänkt den tanken eftersom jag var med om en svårare brännskada när jag var 1 år och därefter en väldigt drastisk ridolycka när jag var 13.

Det känns skönt att ha fått en förklaring till min enorma sjukhusskräck, ambulansfobi och rädsla för att vara/bli allvarligt sjuk.

Utöver min rädsla för allt som har med sjukvården att göra lider jag även av katastroftankar. Jag plågas av en inre övertygelse av att allt som betyder någonting för mig kommer gå åt helvete. Jag kommer köra på den och den tentan, jag kommer inte få ihop pengarna till drömutbildningen, min karriär kommer gå åt helvete, tjejen jag tycker om kommer inte vilja ha mig osv osv.

För det mesta är det "bara" sjukdomsfruktan och katastroftankarna som gnager i mig, men vissa perioder är verkligen allting fel känns det som. Nu t.ex. är jag inne i en period där jag är konstant trött, jag orkar inte med det jag ska, jag gråter, jag fryser, jag sitter i soffan och stirrar framför mig, jag vrider mig av smärta i själen, osv osv.

Samtidigt känner jag mig ofta ensam. Jag har ju vänner men vårt umgänge blir oftast väldigt ensidigt. Vi äter middag hemma hos varandra, går på poesikvällar och ser på film. Detta är jätteroligt, men jag saknar att ha någon att göra fler saker med, gå ut och släppa loss på nån klubb, ta en fika på stan osv. De vänner jag har är inte så intresserade av just de sakerna.

Sedan kan jag sakna någon som precis som jag är karriärsdriven och målinriktad, någon som man kan peppa sig själv tillsammans med. För mig är karriär en jättestor del av mitt liv, för mina vänner betyder det ingenting och det gör att jag kan känna mig ensam. När jag har mina katastroftankar och tvivlar så starkt så finns där ingen som förstår.

Sedan är det ju min ekonomi. Jag lever på studielån och med mina psykologkostnader på 2000 varje månad så går det inte ihop. Samtidigt vet jag att jag måste gå till psykologen, annars stryps jag långsamt… Mina föräldrar har inga pengar och jag känner mig som en parasit som aldrig får pengarna att räcka, samtidigt som jag vet att det ju är en omöjlighet att få det att gå ihop… Att välja landstingets psykiatri är inget alternativ, jag har aldrig mått så dåligt som när jag hade med dem att göra. Visserligen i ett annat landsting men ändå.

Fan… allt är bara så jävla jobbigt just nu.