Kan panikångesten bli...
Så förtvivlat bottenlöst hjälplös skrämmande?
Har haft panikångest i 18 år med mer och mer depression de sista åren, säkert pga frustrationen att det inte blir bra. Förr va det mest förväntansångest och kunde må vettigt åtminstone hemma och ute när min man va med. Men nu sen i Maj förra året mår jag så skrämmande dåligt och grubblar så mkt och skrämmer upp mig att det inte "bara" kan vara panikångest, depression och social fobi. Blir livrädd att det är något allvarligare med mig. Har ni andra så okontrollerad ångest att ni verkligen tappar fotfästet totalt?Har redan nu haft skräck ett bra tag för nästa sommar då man får lite mer press på sig. Har helt plötsligt börjat gilla hösten när det är ok att bara vara hemma.
Det händer att det blir så ja. Jag har väl turen att jag har andningshål mellan dom värre tillfällena när jag bara har den molande vardagsångesten och är deppig. När livet bara är allmänt kasst och jag hatar det men ändå, tja är människa på något vis i alla fall.
Vilken typ av hjälp och stöd får du?
Har precis som du mått dåligt väldigt länge ca 21 år.Det börja med Panikångest..dom senaste årena har bara blivit värre,grubblar mycket och där är det auto piloten som sätts igång så fort jag går upp på morgonen.Jag har många ggr okontrollerad ångest,så jag förstår va du menar..och pressen som du säger inför nästa sommar/denna sommaren..är nog så jobbig..man ska vara lättklädd,vara glad för det är fint väder ute,inte sitta inne utan ta vara på det fina vädret,ligga på stranden o helst vara brun också så alla kan se vad fin man är,åka på semester för det gör ju alla,ha fint på altanen/balkongen med blommor,grill kvällar med vänner är ett måste också för det gör ju alla andra o har skoj,också så ska man vara smal o fin också o helst bantat under vintern /våren etc…Dtta är jag i ett nötskal.
Jag gillar hösten också då man får lova att bara vara o kan krypa ihop i en mysig filt o ha tända ljus..
Kram eva
Det är möjligt att jag känner igen mig.. När jag "lever på nålar" när jag känner mig som mest stressad, vilket jag är i vissa perioder, så kan ångestattackerna och smygångesten få mig att känna mig som en helt annan person. Någon jag inte vill veta av egentligen.. Jag menar inte scizofreni nu, utan får någon sorts uthållighet som inte går att förklara riktigt.. Jag kan skrika i timmar och vara helt söndergråten utan en riktig anledning, jag kan öppet stå och tjuta som en liten 5 åring och inte ens kunna hejda mig när jag ändå känner skam för mitt fruktansvärda beteende. Men ändå hoppas jag att de runt om mig ska ha förståelse..
Och håller verkligen med #2, varför ska man göra saker helatiden bara för att man kan det? Jag kan färga håret brunt och det skulle förmodligen se bättre ut, men jag har helt enkelt ingen lust :)
Starta ny diskussion