Jag bär på så mycket, så mycket ångest och känslor som jag aldrig blir av med.. Jag måste skriva av mig lite. Det blev väldigt långt, förstår om ingen orkar läsa. Men som sagt, måste skriva av mig..

Jag har social fobi. Det känns bara att säga det. Jag har aldrig sagt dom orden högt förut, jag har sagt något liknande till min syster för ett tag sen, men jag har aldrig sagt det rätt ut, för jag känner mig så larvig. Jag tänker alltid att jag ska skärpa mig och inte gnälla, för det finns dom som har det så mycket värre än mig och dom gnäller inte. Förstår ni?

Men jag måste säga någonting. Få ut det på något sätt. För jag vill inte leva såhär längre.

Jag tror jag fick SF i högstadiet, men då tänkte jag bara att jag var blyg kanske eller nåt. Innan högstadiet så var jag alltid glad och utåtriktad.

Nu går jag andra året på gymnasiet. Eller jag pluggar på distans. Jag började på ett gymnasium. Grundskolan som jag gick i hade jag gått på i 9 år, så där kände jag mig trygg, det kändes bra där. Gymnasiet funkade inte för mig alls, jättemånga nya människor och jag kände inte en enda. Oftast, inte alltid, när jag går in i ett rum så känns det som att alla stannar upp med det dom gör och stirrar på mig.

Det året som jag bytte skola var det värsta året i mitt liv, och bytet av skolan var bara droppen som fick bägaren att rinna över tror jag, då bröt jag ihop.

Jag känner mig verkligen otursförföljd. Hela det året var konstigt illa. Det började med att jag var tvungen att lämna ifrån mig min ponny, (Dom som inte har djur kanske inte förstår, jag vet inte. Man har ju en sån speciell relation till sin häst, hästarna kan verkligen styra mitt humör. Jag älskar mina hästar helt enkelt, dom är det bästa jag vet och dom får mig att må bättre.) I alla fall, att lämna ifrån min ponnyn var det jobbigaste jag någonsin gjort, jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då. Och jag fick panikångest nästan varje kväll, det kändes som det satt i jättelänge. Så köpte jag en ny häst, den blev halt efter 4 månader för säljaren ljög om hästen, den var egentligen skadad osv. Så blev det 4 månader medicinering av nya hästen, inget gick som det skulle. Och så gick jag ut nian, och paniken kom. Och sen blev jag skickad till sjukhus för att kolla upp någonting som läkaren trodde kunde vara cancer. Hypokondriker som jag är, får ju såklart ännu mera panik. Sen var jag och syster med i en bilolycka, så bilen och hästsläpet fick skrotas (Det var ingen häst i släpet, bara min moppe som tog stryk). Sen fick jag och syster hem vår tränares två hästar, och den ena fick jag "byta ut" mot min häst som var skadad, tills den blev frisk. Så jag red den hästen lite, tyckte mycket om den. Och så blev den snabbt svårt sjuk, ingen vet vad det var. Jag tog ut den i hagen på morgonen och hästen mådde fruktansvärt dåligt, ramlade flera gånger, reste sig, tills han tillslut ramlade ihop och krampade tills han slutade andas. Och jag stod och såg på, jag kunde inte göra någonting. Jag ringde veterinärer i panik, ingen svarade, ingen kunde komma dit. Så hästen dog.

En vecka efter det började jag på gymnasiet, då fick jag sjukt stor panikångest. Dagen efter "första dagen" så fick jag köra in min egen storhäst till akuten, där han stod och opererades några gånger innan han fick avlivas, pga ett misstag av en veterinär. Några veckor hoppade jag av skolan, klarade det inte längre. Och kort därefter dog min morfar. Däremellan så var det massa små saker också som jag såklart gick och grubblade över, ångestfylld som jag är.

Jag vill känna mig normal, göra allt som mina gamla klasskompisar gör, allt verkar så enkelt. Ung och glad och livet leker, så ska det väl vara?

Jag är så himla pessimistisk också, kanske märks.. Det är i allafall så jag är, jag ser på världen med väldigt skeptiska ögon och det går inte att ändra på. Jag ser bara problem, inte möjligheter. Jag tror att alla människor är onda, tills motsatsen är bevisad. Så jag går och grubblar om allt. Och jag lyssnar på andras problem, och även det tynger ner mig. Att höra mina syskon vara ledsna, det är som ett hugg i hjärtat. Det gör ont. Och jag kan inte göra någonting för att hjälpa dom.

Livet känns tungt helt enkelt..

Allt jag vill är att bli av med social fobin. Sen 2008 har jag sakta hittat tillbaka lite till mig själv, men det är långt ifrån bra.

Jag kan gå på stan, i butiker och åka buss, det är inga problem. Men medan jag gör allt det här så är det enda jag går och tänker på, vilka situationer som kan komma upp som gör att jag blir får uppmärksamhet, hänger ni med? T.ex. när jag handlar mat, då gör jag alltid självscanning. Då undviker jag att prata med människor, och när jag ska betala så får jag en klump i halsen för "tänk om det blir avstämning, då måste jag prata med kassörskan". Det är så fåniga problem jag har egentligen, så det är pinsamt att prata om. Det är väl mycket därför jag inte gör det.

Dom personer som jag umgås med, är mina syskon och en nära kompis. Hon vet inte om att jag har SF, när hon frågat om jag vill med ut och festa någon gång så har jag bara sagt att jag tycker det är lite jobbigt att träffa nya människor. Även fast jag har känt henne sen årskurs 3 så tvivlar jag alltid på saker när vi gör planer, bestämer att vi ska göra någonting och sen när hon ställer in pga. någonting. Då tänker jag alltid att hon inte vill träffa mig. Och så grubblar jag över det… Suck..

Min pappa flyttade till utomlands för ca 3 år sedan, han orkade inte med Sverige längre. Innan dess var han och min mamma separerade i många år, träffar honom några gånger om året. Han är ingen person jag direkt saknar, han är inte Guds bästa barn. Men jag har märkt på senare år att jag saknar en pappa. Inte nödvändigtvis just honom, utan bara en pappa.

Han har alltid sagt till mig att jag gör en höna av en fjäder, att jag ska sluta vara så känslig och sluta gnälla. Jag tror det är därför jag inte pratar om min problem med andra, jag vill inte besvära folk, som han får mig att känna att jag gör.

Jag tycker inte att jag är känslig. Jag är en stenvägg jämfört med dom jag träffat. Jag är i stort sätt oförmögen att visa känslor. Det går bara inte. Jag har en spärr någonstans, det bara hindrar mig.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Kanske bara få veta att det finns en själ där ute som förstår. Jag behöver nog bara skriva av mig..