Det var ett tag sen jag skrev här, har inte haft ork. Men för det mesta har jag inte behövt det. Men nu är jag här igen.

Tänkte höra hur andra som varit i min situation gjort. Jag avslutade min kontakt hos psykiatrin innan sommaren förra året. Det var inte helt frivilligt för min psykolog skulle flytta, men jag kände ändå att jag blivit mycket starkare osv.  Och just på grund av att jag känner så har jag börjat prata med familj och vänner om varför jag mått som jag mått och varför jag reagerar si och så i vissa situationer. Det har resulterat i att alla jag pratat med tycker att jag verkar må mycket bättre i och med att jag faktiskt klarar av att prata om vissa händelser i mitt liv. Men kruxet är ju att NU när jag KAN öppna upp mig så har jag ingen "utomstående" att prata med. Visst har jag stöd från familj och vänner men det blir aldrig riktigt samma sak. Att ta kontakt med psykiatrin igen är väl ett alternativ, men med tanke på att jag mår avsevärt mycket bättre så är jag nästan "för frisk" för dem. Vart kan jag annars vända mig? Visst finns det forum och "kristelefoner", men jag vill träffa någon irl.

Hur går man tillväga? Vad kostar besök hos privata psykologer?

Sen har jag funderat ifall den här saknaden efter att prata med någon kan ha att göra med att jag saknar en vuxen (jag är 20, så lite äldre än så) person som jag kan prata med. Min pappa….han har aldrig varit en pappa för mig så jag undrar om det är där problemet är. Jag saknar en manlig vuxen person att prata med. Som bryr sig och som lyssnar. Nu när jag skriver ned det så låter det himla knäppt men, - var hittar men en sån?