Låter jättejobbigt…men vad är det för en läkare som är så hjärtlös genom att uttrycka sig så till dig när du är så tydlig med hur du känner?!

Finns det nån annan stans du kan vända dig, nån jourmottagning eller liknande? Du måste ju bli tagen på allvar, det är hemskt att gå med de tankarna och känslorna inombords.

*kramar om*

Tack för att du svarde mig Froddel.

Ja det är otroligt jobbigt. Tårarna bara rinner utan att jag kan göra ett smack.

Det känns som om jag är helt osynlig. Ingen förstår hur nere i mörkret jag är.

tack ännu en gång

Usch, vad hemskt att du mår som du gör och inte blir tagen på allvar. Finns det ingen mottagning typ Vuxen Psyk som kan hjälpa dig? Här har jag haft stor hjälp av dom. Dom har till och med varit ute och kollat till mig när jag mådde som sämst.

Grejen är ju att du måste ta kontakt med dom och det kan vara jobbigt när du mår så dåligt. Har du någon kamrat som kan hjälpa dig?

Många kramar till dig…….

Hej

Nej jaghar inga vänner…. Konstigt? nej… Jag har kraftig social fobi och lyckas inte få mig att lita på någon.. Det är så jobbigt…

Jag skulle så gärna vilja ha någon jag kände förtroende för..

Nu låter det som om jag inte försökt, men detta är inte nytt. Jag har varit sjuk sedan jag var 8 nu är jag 48 … trött trött trött

kramoch tack för svar

Det låter inte bra. Önskar jag kunde göra nåt. Vet inte vad jag ska råda dig till.

Kramar till dig……

Hej Svava!

Har det hänt något jobbigt som har fått dig såhär ur kurs?

Jag förstår dina tankar där med läkaren och det är ju inte dom svaren man vill höra när man är så nere..det är då man behöver all hjälp i världen för att ta sig uppåt igen och då helst med en förstående läkare också.

*varm kram*

Eva

hej

Illernettan: bara att du svarar och finns är skönt.

tack

rocktjejen:

Nej det är så konstigt, det bara hoppar på mig. ligger i skuggorna och lurar, så en dag hoppar det fram och sliter mig i stycken

kram till er

#7 Det var så lite .

Men det är bra att du skriver här för det kan lätta lite. Ibland kan vara skönt att bara få bluddra av sig. Men jag är orolig för dig.

Kram till dig

Usch vad jobbigt och hemskt för dig att ha dessa mörka tankar. Fy vilken hjärtlös, känslokall läkare som sade så där till dig. Han/hon verkar heller inte intresserad av att hjälpa dig framåt eftersom du fick höra att "du haft de där tankarna i flera år nu".

Hur kan man bara säga något sådant? Och dessutom utan att visa intresse för att hjälpa dig komma ur de där tankarna.

Finns det ingen möjlighet för dig att byta läkare?

Många styrkekramar /isa

Hur ser din vardag ut? Jobbar du eller är du sjukskriven? Orkar du med ekonomi m.m.? Har du någon hobby som får dig att må bra? Har du barn? Kontakt med någon släkt eller så?

Beklagar verkligen att du mår som du gör. Kanske borde du försöka hitta kraft någonstans och försöka begära en neuropsykiatrisk utredning?! Har du någon samtalskontakt?

Jag är precis som du. Helt plötsligt orkar man bara ingenting mer och man bara gråter och gråter och vemodet, ensamheten och i mitt fall också självföraktet, bara tuggar och tuggar inom en tills det bara är tomt och ingenting finns kvar. Ingen ork, ingen vilja, ingen styrka.

Skrev just "vill du prata med någon så är det bara att skriva till mig" men insåg sen att jag troligtvis inte kommer orka svara nå speciellt snart tyvärr. =(

Styrkekramar

Tack för styrke kramar, det värmer

Jag är sjukpensionerad, 3 underbara ungar.. Vuxna med egna liv.

Min släkt har  jag väldigt lite kontakt. Inga vänner.

min kropp har rasat, mina händer är nästan ur funktion. Av en skala på hundra i mått har jag bara 16 och 12 kvar i dom. så några direkta hobbys blir det inte.
Jag önska att någon hade orkat hjälpa mig att komma ut en gång om dagen, inte änns det orkar jag. Även om jag bestämmer mig för något, blir det inte av.

Ingen kraft kvar. Jag  famlar i mörkret och faller. .

Tårar tårar

kram svava

Jättejobbig situation du befinner dej i,du behöver få stöd och hjälp att komma igång och kunna skapa dej  bättre livskvallitet.  Den där läkaren ger jag inte mycket för,försök få en annan. Eller kanske det finns någon kurator eller terapeut som kan hjälpa dej?

Många som mår så där dåligt brukar  kunna få boendestöd några dagar eller timmar i veckan. Någon som kommer hem till dom och stöttar upp med det som behövs, någon att prata med,gå på promenad,handla,uträtta ärenden,eller annat

Du behöver ju komma igång på något sätt och bryta isoleringen,har man ingen släkt eller vänner så skulle en kontaktperson kunna vara ett alternativ som första steg.

mayolica

Så du tycker inte det spelar nån roll att jag gjort flertalet försök att avsluta mig. det första när jag var 12..
Tycker du att det ska tas på allvar när ja misslyckats så många gånger..

usch inte änns det lyckas jag med.. Nä nu börjar jag böla, så jag avslutar med ett

Tack

Det är klart att det spelar roll,det tyder ju på att du inte alls mår bra och har mått dåligt i många år. Nu är inte jag så insatt i just din historia,men alla människor har rätt att bli tagna på allvar. Här låter det som att läkaren förminskar dina problem.

Hej Svava!

jag vet att detta inte är det minsta lätt, men tänk på allt posetivt som har hänt och försök att vara så glad som möjligt! :) jag vet att det inte är lätt, men det är väll alltid värt ett försök! :)

*kram*

Hej Svava!

Det var jätte länge sedan jag befann mig i ett sådant mörker du gör just nu! Jag vill och vågar inte ens förnimma mig om det tillståndet. Men en sak är säkert jag förstår verkligen hur jobbigt du har.

Oftast har jag varit upptagen med att kämpa med olika "projekt"i livet (eller att överleva), som besvärliga ex, dålig ekonomi, coacha min son, fixa studier, flytta, sjukdomar, olika verklighetsflykter så det har inte blivit så många svarta hål som har hunnit grabba tag i mig.

Det verkar som om du är väldigt lugn och har stannat upp väldigt mycket just nu och allting står stilla vilket nog kan vara bra, men du behöver komma på rätt köl!

Läkare vill gärna åtgärda saker och ting och om de inte kan blir de frustrerande och trött på en! Sjukhuset är inte rätt ställe för dig!

Har du någon kontakt med någon psykolog? Jag tror att det blir billigare via din läkare…har du bett om någon remiss till någon? Annars bör du verkligen få tummen ur och söka själv och satsa tid och pengar på detta.

Här lite konstruktiva tips när man känner sig låg:

Ljudböcker är mycket värmande och kan få gång den segaste hjärnan.

Sätta upp pyttesmå mål! Har du några mål? Det behöver inte vara stora, t ex byta gardiner…

Baka och frysa in lite är alltid gott och mysigt!

Fundera på vad som tidigare har varit dina intressen eller nya som du kan börja med i liten skala…på den vägen kan du träffa männsikor utan att uppmärksamheten blir riktad direkt mot dig utan mer till intresset.

Lyssna på radio, det brukar vara mycket intressant på p1 med tankar och diskussioner, sådant är nyttigt för oss med socialfobi för vi missar mycket om andra människors känslor och tankar.

Är du något med dina barnbarn? Om inte kanske du kan berätta för dina barn vad du mäktar med och bestämma bara t ex några timmar varje onsdag så att du kan planera och orkar med. Det kan nog lätt med kaos med en massa barnbarn och barn som själva är ehlt upptagna med sitt.

Tända ljus, med lite fin musik och lägga pussel, gärna ett som håller i flera dagar, det är så tllfredställande att det blir klart.

Något jag själv är jätte förtjust är odling, växthus är min stora dröm och en frukträdgård men det kanske inte är din!? eller så vill och orkar inte din kropp?

Väva verkar också kul, jag har sett att de säljer billiga på begagnde på blocket. Det hade varit kulatt ta vara på gamla lakan med mera och sedan ge bort fina mattor och dukar i present.

Det finns säkert fler tips..kanske någon annan som har något? Jag vill gärna själv ha tips, det är fanemä inte lätt att vara människa!

Sedan det bästa av allt, gullisar! Jag själv har katt och hund, de har alltid betytt enormt mycket för mig enda sedan jag var liten. De är riktiga små kärlekspaket. Om du inte har djur skulle jag starkt rekommendera att du köper en katt. ( om det inte kan bli en utekatt köp en Ragdoll för de kräver inte så mycket spring).

Katter spinner så gott! Myssssss!

En jätte kram på dig Svava!

Det är absurt… "Peter och vargen menatliteten" ska inte få finnas inom vården, framförallt inte inom psykiatrin. Det spelar ingen roll hur många gånger man kännt att man inte vill leva, hur många gånger man försökt ta livet av sig eller skadat sig. Det ska ALLTID tas på allvar när man säger sådana saker. Oavsett om det är första eller trettiofemte gången. Vad är det som säger att det inte är just den sista gången när ingen bryr sig som personen faktiskt avslutar sitt liv.

Det är inget man ska behöva lära sig att leva med. Ingen av dom som yttrar dom orden kan ha stått där längst ner och bara velat avsluta allt. Det är inget som går att leva med. Förr eller senare orkar man det inte. Det är något som ska tas på allvar och tas itu med. Man ska få hjälp, fungerar inte ett sätt finns det faktiskt många kvar bara det att vården inte alltid informerar om att dom finns då dom kan vara dyra eller svåråtkomliga.

Du säger att du inte orkar, inte kan berätta för läkaren. Är det lättare om du får skriva ner det? Skicka ett mail eller lämna över ett brev? För mig är det mycket lättare att uttrycka mig med skrivet ord än talat. Det är ju inte alltid den samtalstid man har är precis då man kan fokusera tankarna och orkar beskriva problemet.

Jag önskar dig stort lycka till och hoppas innerligt att du får den hjälp som du precis som alla andra som mår dåligt förtjänar. Oavsett om det är en nyinsjuknad artonåring eller en pensionär som har haft besvär i fyrtio år.

Ni är så himla fina människor, som i eran sorg orkar bry er om en sån som mig.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, mer änn att säga att om ni behöver nått och jag kan hjälpa er, så skriv bara en rad.. Kan jag hjälpa så kommer jag att göra det.

Jag har funderat så mycket på vad läkaren sa, men varje gång brister jag i gråt.

Jag kanska ska försöka få ner det på papper, det är ju så ofta som man, när man är så full av tårar att inget kommer fram, så blir det väldigt svamligt..

Jag har två kissar, dom känner direkt när matte inte mår bra, det är konstigt, men då kommer dom hela tiden.. ibland sätter dom sig bara och tittar på mig.. Mina underbara…

Om jag hade haft en enda lite gnutta ork så hade jag bakat och donat. Då jag är väldigt kreativ saknar jag detta.
Men jag har ju dessutom tappat min hand styrka. på en skala på 100 har jag 16 på höger och 12 tror jag det var på vänster, så jag kan ju inte göra något längre.. Inte så att jag inte försöker, Men när jag inte änns kan  reda ut mitt egna hår, känns det så himla hopplöst.

Men tack igen för att ni bryr er
det värmer mer än det mesta

Svava

Vad har hänt med dina händer? Reumatism?

Läkaren verkar pucko! Det  verkar som de inte kan hantera självmordstankar inom vården och psykiatrin. När jag själv sa att jag funderar på självmord, sa min kurator, ja det funderar nog alla människor på ibland. Hon tog det inte så allvarligt. Men det kanske inte är så allvarligt, eller? Just tanken att vilja försvinna, att vakna varje morgon och bara känna att det bara är en massa tid som man måste möta/fylla med nåt.

Men du är för underbar för att förvinna, tänk på det. Och jag tror att det är en mening med att vi är här.

STOR Kram Ambrosia

Nu ser jag att det är typ tre månader sedan sista inlägget i den här tråden.. Hur har du det nu och hur har det gått? har du fått någon hjälp?

Jag tycker den där läkaren skulle anmälas, fanimej (ursäkta uttrycket).. Patientnämnden, kan inte dom gå in och "stötta" genom att hjälpa till med vårdkontakter eller att man blir remitterad till något annat ställe? har för mig att det är så..

I våran kommun har vi något som kallas mobila teamet, som åker hem och kollar till en och pratar lite och så. Nu vet jag inte var du bor någonstans men det borde ju finnas knutet till alla psykiatriska enheter, väl?

Hoppas du mår lite bättre nu iaf

Kramar

#21 Oh no, mobila team finns icke överallt. Min del av stockholm saknar. Eller jo, fram  till 22.00 finns det men sen är vi övergivna och hänvisade till att ta oss till spykakuten om det är något.

#22 Men vad hemskt…i stora Stockholm dessutom!! Om man mår riktigt riktigt skit, hur lätt är det att ta sig iväg då?! Själv isolerar jag mig totalt, o skulle själv vilja att det var nån som kom hem istället för att jag skulle behöva samla krafter som inte ens finns för att ta mig iväg nånstans. Psykiatrin i ett nötskal

#23 Jo ser du.. då tar man en taxi.. om man hade haft råd.

Ja, pengar ja…det har man ju gott om Det är makalöst att folk som jobbar (el ledningen snarare el vem det nu är som bestämmer sånt) där har så lite förståelse för så mycket..