När du själv känner att du tycker att det är allvarligt nog att be om hjälp så är det det. Känner du att behöver hjälps så ska du också få det.

Att man undervärderar sitt eget mående och tänker att det inte är så illa, andra har det värre och så vidare. Man behöver faktiskt inte må sämst av alla för att ha rätt att få hjälp heller. Tycker man själv att det är ett problem så är det också det.

Jag väntade länge med att söka hjälp och tyckte mest att jag var mesig och att andra hade det mycket värre och så vidare. När jag ävl kom i kontakt med psykiatrin slutade det med tvångsvård, såpass dålig var jag trots att jag själv mest tyckte att jag var mesig och självömkande.

#1 Jag känner ju själv att det påverkar jobb och framförallt mina relationer, dom få jag nu har. Jag har sökt till en kurator, väntar på att få en tid hos henne.

Jag vet dock inte om det kommer hjälpa, jag är även livrädd att dom ska tycka att jag slösar deras tid och att jag inte alls har nåt där att göra :S

Har psykiatrin hjälpt dig nånting?

Inga problem är för små för att tas upp hos en kurator eller så. Det är patientens egna uppfattning som räknas. Personligen kan jag ju kanske tycka att en person som går i taket för att smörknivarna har fel nyans kanske inte har ett stort problem, men för denne kan problemet vara stort. Detta var dock bara ett exempel.

Psykriatrin är inriktad på att hjälpa. Allt går inte supersnabbt alla gånger och ett tillfrisknande tar tid och kräver en hel del av en själv. Tyvärr kan psyk bara förse dig med kryckor och verktyg och stöd för att du själv ska hjälpa dig ur din sits.

Jag har ju tagit kontakt med en kurator, väntar på att få första tiden hos henne. Jag vet ju att det tar sin lilla tid, och att det kräver en massa jobb av en själv.

Min fundering var mest liksom hur man löser det praktiska runt omkring. Om jag redan nu är såpass dålig att jag sjukskriver mig dom dåliga dagarna, hur jobbigt ska det inte bli när allt börjar komma fram?

Så länge man förnekar att man är "sjuk" kan man ju smyga sig igenom dagarna ändå, men när det kommer ner på djupet och saker och ting ställs i ljuset lär ju livet bli ännu mer förvirrande än det är nu…

Eller är jag helt ute och cyklar där? Jag personligen tycker då att efter jag börjat fundera på mitt psyke och även börjat läsa en massa som jag länner igen mig i så har det blivit jobbigare, att gå igenom varje dag medveten om allting är nästan värre än att grina utan synlig anledning.

Men jag är hellre frisk än mår såhär det vet jag iaf. Jag är helt klart villig att lägga all energi jag har på att bli bättre. Men hur orkar man med allt annat i livet under tiden?

Ta det när det kommer.. antingen blir du bättre med än gång av att prata, förändras inte eller så blir det tyngre och då ska du kunna bli sjukskriven.

Många säjer ju att det svåraste är att inse att man behöver hjälp men jag håller absolut inte med, det svåra för mig var att berätta för de som bryr  sig om mig hur illa jag mådde.. att berätta för en teraput var inte så svårt eftersom att han inte tillhörde kategorin "nära o kära"…

Såhär kan en ångest attack se ut när man har ex. tvångsyndrom:

Stadie1 - Gör allt för att övertala sig själv om att ingenting är fel medan en annan hälft som vänder de goda tankarna mot en.
Stadie2 - Ångest trycker i bröstkorgen, man blir antingen rastlös eller svimfärdig och börjar hyperventilera
Stadie3 - Man inser att det inte finns någonting att göra för att rätta till felet
Stadie4 - Gråt och skrik tills man bit för bit blir lugnare och börjar tänka ut saker som kompletterar felet ex. jag försov mig, nu får jag gå upp kl 2 inatt som straff.
Stadie5 - Självömkan och tyst gråt för att man inte vill gå upp 2 på natten…

Detta kanske inte är som ditt problem men om det är någon som har den här sortens tvång så har jag massor av råd. Jag har träffat 3 olika psykologer/teraputer och ingen kan rikting klura ut vad som är det exakta felet mer än tvångsyndrom, jag är tydligen som någon sa: Ett mycket udda fall.

# 6 Jag har inte riktigt sån där ångest men jag kan tänka mig att det är jobbigt att ha det så.

Mina ångestattacker kan se ut på olika sätt beroende på vilken situation jag är i. Oftast kommer det när min pojkvän ska åka nånstans eller gå ut på krogen, vilket är det värsta. Jag känner mig så bortglömd och får panik över att vara ensam trots att jag egentligen vet att det inte är farligt och att han inte alls kommer lämna mig. Han måste komma ihåg att säga det gärna en dag innan så jag hinner förbereda mig, ändå kan jag få panik när han väl ska gå. Det har börjat gå lättare men det är fortfarande väldigt svårt vissa gånger att ens ta sig upp på affärn och handla.

Det värsta med det är att jag känner mig så klängig, jag vet ju att han har ett eget liv och jag försöker att inte låta min ångest påverka saker han vill göra men jag vet ju att om han lämnar mig ensam kan jag lika gärna sätta mig i badkaret med rakblad. Tankarna och demonerna som finns inuti kommer i sån hastighet så jag hinner inte alltid märka det. Pang bara så sitter dom där och hånskrattar åt mig för att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag känner mig så hemskt skyldig för att jag bara är en belastning för honom. Och för resten av världen också för den delen.

Sen har jag givetvis ångest över en massa andra saker, det lät nästan som att det bara är pojkvännen jag har ångest för. Dock är han det enda jag har nu som kan hindra den på något sätt. Hundarna hjälper ju lite men när jag nu är sjuk fysiskt också kan jag inte vara ute med dom hela dagarna.

Mina föräldrar gör så gott dom kan men jag orkar inte vara en belastning för dom med. Jag har förstört nog mycket för dom :(

Jag förstår hur du känner, på ett visst sätt.. jag är inte rädd för ensamhet men jag känner igen den där känslan av att vara en klängig börda.. När jag haft mina värsta tvångshandlingar så har det ofta handlat om andra och vad de gör och det värsta: oron att de man bryr sig om ska sluta tycka om en.

Men för vad det är värt så tycker ja du borde testa att vara ensam men kanske hålla dig sysslesatt så du inte tänker så mycket på att du är det.
När mitt huve strular så brukar ja lyssna på hög musik som gör mig glad, ha film-maraton, baka/laga något som kräver mycket passning ex. småkakor, städa ex. dammsuga,  prata i telefon etc.

Är det något du har provat att göra?

Jag har testat allt som finns att göra för att hålla huvudet i styr. Som jag skrev innan så är jag fysiskt sjuk och se film, lyssna på musik mm funkar bara en viss tid. Direkt jag slutar så kommer tankarna dundrande, liksom med dubbel styrka för att "straffa" mig för att jag tog en paus.

Förr var jag väldigt aktiv jämt, hade häst och sådär så då fick jag ju trötta ut kroppen också, nu går inte det heller.

Och jag har tänkt tanken att dumpa killen och försöka ta hand om mig själv men som jag känner nu så vet jag att om jag släpper allt jag har, vilket han är så kommer jag krascha så hårt att jag är helt säker på att jag inte överlever det. Jag skulle säkert överleva ändå men övertygelsen om att jag dör om jag blir ensam är så stark så jag vågar helt enkelt inte försöka.

När jag har ångest orkar jag inte göra nånting heller, jag blir som paralyserad. Jag orkar inte tag i nånting, vare sig städning, laga mat eller nånting. Allt bara stannar och just nu så är det enda som håller igång det min pojkvän. Om jag inte hade honom hade jag bara suttit hemma och inte gjort annat än det jag verkligen MÅSTE göra, typ pissa och dricka vatten. Jag hade knappt gått ut med hundarna, och jag hade definitivt inte kommit nånvart med tankarna i skallen.

Jag vet inte om detta är något bra råd men du kanske skulle testa att utsätta dig själv för det du är rädd för och se om du kan komma ur traumat?

Mitt ångestframkallande självplågeri minskade från 80% till 30%, (kändes det som) när jag äntligen knäcktes. Jag pressade mig själv så hårt att hjärnan bara plötsligt slappnade av, som om den plötsligt fått morfin elr något.

Det var den utan tvekan jobbigaste men en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag har försökt det, det slutade på pskakuten sist jag testade. Jag kämpar varje dag med att försöka inse att saker och ting inte är farligt, för det känns liksom som att det jag är rädd för lr har ångest för inte är sånt som egentligen är farligt.

Det är nog helt enkelt så att jag är lika värdelös som jag tror och det är därför alla överger mig. Som jag själv tror iaf, nu gör dom ju inte det.

Jag har påbörjat en ny aktivitet också. Jag sitter varje dag och klurar ut vilka som betyder nånting, vad som är mina egna ideer och vad jag hämtar in från andra. Jag har börjat försöka sortera ut sånt jag inte ska ha och sånt jag behöver. Det gör ganska ont att få höra saker man behöver men som inte alls vill ha och ännu ondare gör det nog att inse att jag inte kan bli förbannat för att nån säger det jag behöver höra. Inte det jag vill höra, för då kommer jag ju fan ingenstans.

Men detta med att utsätta sig för saker man är rädd för.. Jag är mest rädd att jag ska bli ensam, och om jag blir lämnad ensam så funkar det bara en viss tid. Jag behöver veta exakt hur länge jag ska vara själv för annars börjar jag hyperventilera osv. Det har blivit lite bättre och jag räknar med att det blir ännu bättre så fort jag får samtalsterapi, vilket är om mindre än två veckor. Så än så länge tror jag inte att det funkar…

Ja, det har du nog helt rätt i. Alltså att besöka teraputer är bland det bästa  mot sånt här. Men känn bara ingen press att om det inte hjälper så är du ett hopplöst fall utan var rak på sak när det gäller saker du vill ha hjälp med och prata om och tala om när någonting går allt för långsamt. Istället för att gå hem o undra.

Jag har besökt 3 olika teraputer ang mitt problem pga att jag inte kände att de hjälpte mig så mycket som ja önskade och ja önskar at jag bara hade sagt det istället.. Jag berättade om teraout problemen med min 3:e teraput och då fick han mig att inse detta : )

Lycka till