Hejsan!

Jag var i det där resonemanget för två veckor sedan. Nu har jag själv precis börjat med piller. Har försökt att tänka mig ur min panikångest, försökt med träning, självhjälp, strategier, you name it. Ibland behöver man hjälp. En tid.

Kanske är det så för din pojkvän oxå.

Han måste ju ta ansvar för sitt liv på det sätt han anser är bäst. Om han anser sig behöva piller så är det så. Du bör ur ett medmänskligt perspektiv också respektera hans rätt att fatta sitt eget beslut i frågan. Om ni är oense tror jag att diskussioner kring detta är mest produktiva när han är frisk igen….

Lycka till!

Detta är en svår fråga! Man kan behöva medicinera även om man inte är "allvarligt psykiskt sjuk" för att få sin vardag att fungera. Grejen med panikångest är just att man inte vet att man ska klara sig, det finns inte på kartan, och förväntansångest är väldigt lätt att utveckla. För att inte tala om en enorm rädsla inför nästa attack, just eftersom man är helt övertygad om att man ska dö på fläcken i enorma plågor.

Du har helt rätt till dina åsikter. Det finns massor med folk som tagit sig upp själva, sen finns det en hel drös till som tackar medicinerna för sina liv, för de hade inte klarat det själva. Allt är så olika oss människor emellan, och det handlar inte om mental styrka eller något sådant. Vi har så många olika förutsättningar, både fysiska och mentala.

Har han valt att medicinera så är det hans val. Visst, de tidigare kallade "lyckopillren", SSRI-preparaten är rätt enkla att få ut om man vill det, men jag kan inte se vad de kan göra annat än att bota ångest, depp och ge biverkningar. De är inte beroendeframkallande i sig. Nu kanske du har en annan definition på "lyckopiller" för det finns ju en uppsjö av mediciner. Jag har själv haft panikångest, och bara tanken på att det ska komma tillbaka gör mig knäsvag. Har dock "vanlig" ångest nu, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag, när det är som allra värst, har ångestdämpande att ta till, annars skulle jag förlora vettet rätt fort.

Absolut, att tänka positivt och våga tro på en förbättring är superviktigt! Precis som du säger, jag håler helt med dig där - men (alltid ett men :P) det är inte så enkelt. Det är en del av sjukdomen att inte tro på en förbättring, hade det vart så enkelt som att tänka positivt och kunna göra det så hade inte så många mått som de gör idag om jag får gissa. Han kommer behöva jobba en hel del med det, för det är jätteviktigt precis som du säger, men det är inget som ändras över en natt.

Har han någon att prata med? En samtalskontakt eller så? Det skulle jag säga är det viktigaste. Där kan man börja bena i allt, få de verktyg man behöver för att sakta börja reparera sin grund til det stadiga, stabila liv man ska ha. Om han inte har så stötta honom till att skaffa en. Annars kan jag inte ge så mycket till tips. Du betyder antagligen enormt mycket bara genom att finnas. Man känner sig otillräcklig, men det värmer enormt. Jag är både vän och sjuk själv men det absolut bästa mina vänner och min sambo gjort för mig är att bara vara, visa att de finns om jag skulle behöva och även om jag aldrig tagit deras hjälp så är det just vetskapen om att den finns som kan göra att jag vissa kvällar faktiskt somnar med ett leende på läpparna. Det är guld värt för mig iaf.

STOP! Jag måste bara säga att vissa tror verkligen dom ska dö om dom missar sin medicin och jag tycker att älskar du han ska du stötta även om han äter "lyckopiller" och du är imot det. Jag har en kompis som verkligen fått för sig att hon inte kan leva utan dom och jag säger till henne att visst kan du leva utan men du måste känna efter själv vad du tycker o hur du mår. Samtal är bra att gå på med :)

Varför må dåligt utan tabletterna, när man kan må bättre med dom? Jag tar medicin och mår mycket bättre med dom, än utan dom.

Grunden i KBT är att negativa tankar kommer automatiskt, dvs man sitter ej och tänker nu ska jag tänka så här och sen så här. Utan att negativa tankar bara överöser en, då är det svårt att må bra. Visst man kan jobba med att försöka ändra sina tankar, men det är ej så lätt när de negativa tankarna bara överöser en.

När jag mår bra kan jag jobba med KBT etc, men när man mår dåligt går det ej så bra (om än alls).

Jag det var min åsikt i frågan. *Ler STORT*.

4, ja helt rätt vi är alla olika vissa funkar itne utan och gör med då med att ta ett par tabb så vad är problemet. Jag tycker man ska känna efter själv det kan ta flera år innan man kan minska ner :) Himmla söt liten hund du har är det en söt liten tax? skit gullig bild på söt liten vän :)

5. Håller med dig också. *Ler*. Nej det är ej min hundvän. Jag hitta bilden på nätet. Men jag hade en strävhårig tax hundvän när jag var liten och tom 2004. Men sen gick hon bort. Men jag är sugen på att ha en till liten sötnos. Men jag vet ej vilken ras ännu. Längtar dock efter en liten hund. Men en dag när jag hittat ett passande jobb, så ska jag skaffa en liten hundvän. Söt bild på din hundvän på din hemsdia här också.

Med Vänlig Hälsning Ambrosia

Kan vi sluta kalla detta för lyckopiller? Jag har inte bilvit lyckligare av att äta mina piller, jag har bara lite mer återgått till den person jag var innan jag fick OCD och ångest. Men det är ju inget jäkla uppåttjack som man knaprar.

Tyvärr har antideppresiva medel fått kritik i media, och att det skrivs ut hur som helst. Men va fan, ingen tvekar ju att ta pencillin vid en allvarlig lunginflammation (merparten gör inte det iaf)

Absolut att man kan påverka mycket själv, och lära sig tänka på ett visst sätt osv. MEN ibland är man så nere och upptagen i sin ångest att man behöver en knuff i rätt riktning för att kunna tänka på ett annat sätt.

Dock bör man väl kombinera tabletter med ngn form av terapi för att få ett hållbart resultat.

7 jag skrev lyckopiller för att #0 skrev det, sen är vi väl olika jag tar inte illa vid mig om nån säger jaså har du ätit lyckopiller. Tycker att det ser illa ut att du svär. Men tycker du har rätt där bör kombinera det med terapi :)

Jag brukar inte vara på den här ifokus-sajten eftersom jag själv inte har ångestproblem.

Men när jag såg den här rubriken kunde jag inte låta bli att reagera.

Antidepp är ett MÅSTE för vissa som har psykiska besvär. De botar inte och de är inga uppåttjack. Men de höjer serotoninhalten så att man får kraft att ta itu med sina problem.

Jag har recidiverande depressioner och har de senaste 5 åren gjort 3 försök att sluta med medicinen. Fått återfall i depressionen varenda gång.

Tycker det känns olustigt att en del personer fortfarande tror att det är "tankens kraft" som ska läka ut en ångestproblematik eller depressioner. Att bara man "tänker" ordentligt, så vips ska sjukdomen försvinna?

"Jag tror även starkt på att man kan ta sig ur depressioner genom sunt tänkande, motion, aktivitet osv.". Det biter kanske på lätta depressioner, eller lätt dysterhet. Men inte på medelsvåra eller svåra depressioner. Sådana personer kan bli liggande, totalt oförmögna att stiga upp, helt stela i ansiktet, vägra att äta, osv. Där måste medicin till för att de ska börja känna sig bättre, och SEDAN orka ta fatt med ätande och motion igen.

Skylta inte med dina åsikter om hans medicin. Stötta honom, han behöver det för att känna sig trygg och orka lägga kraft på tillfrisknandet. Det är inte särskilt konstruktivt av dig att fördöma medicin. Alla människor reagerar olika på depressioner / ångest. Sorry för min kritik, men det är viktigt för anhöriga att veta hur de ska bemöta en som är sjuk.

Tipsar dig om att läsa på så mkt som möjligt om depressioner och ångest så att du lär dig mer, ta även gärna kontakt med en anhörigförening, för det är jobbigt att ha en nära anhörig som har psykiska besvär.

Det är inte säkert att din kille fått rätt preparat. Ibland kan man behöva pröva sig fram med att testa flera olika mediciner innan man hittar den som passar en själv bäst. Nästa gång han ska till läkaren, be att få följa med och förbered frågor tills dess.

Hoppas han känner sig bättre snart!

#9 Bra sagt! Underbart….

Jag använder antidepp för att hålla mig på en bra nivå, utan tabletterna hoppar jag från glad till ledsen över ett par minuter, och så håller det på. Lyckopiller är det långt ifrån, men de hjälper mig att leva mitt liv.