Usch och fy och stackars dig!! När man blir sjukskriven finns det en punkt på läkarintyget där läkaren får fylla i om andra resor till och från arbetsplatsen kan underlätta för att jobba. Kommer inte ihåg exakt hur det är formulerat men skulle du må bättre om du fick åka säg taxi till jobbet? Där du kan säga att nejtack, jag orkar inte, kan vi stanna? Tänkte om det är något fk och vården kan ordna ihop. Har ingen erferenhet av det alls, bara en tanke som slog mig.

Annars tycker jag det låter som du behöver få vila ut, kanske vara sjukskriven ett tag och ha möjlighet att vistas ute i naturrexervatet och hämta krafter. Jag äter inte heller mediciner och vet vad man kan få höra från andra men jag vägrar tro att enda lösningen är piller.

#1 Tack snälla Hanna. Jag hade såndär taxibil ( färdtjänst ) från Förnedringskassan som jag fick bråka länge om innan jag fick den,.

Jag fick ha bilen i ett halvår, sen bara helt plötsligt en dag så krävde de att jag skulle börja åka kommunalt. De bara drog in bilen. Så kan man inte göra anser jag . Man måste få närma sig det man är rädd för i små steg. Och detta var för ett par år sedan. Då åkte jag också bussar.

Men jag ska till min psykolog i morgon.Jag ska be henne skriva något för jag tror det är dags för taxibilen igen, i alla fall i detta akuta skede som det är nu.

  Jag glömmer aldrig hur skönt det var att ha den där bilen. Framför allt , som du skriver, att jag bara kan be chauffören att stanna till ett litet tag, och svänga åt sidan. Ingen taxameter som tickar, för det betalar "Förnedringskassan".

Den gången var det hon som opererade mig för min Endometrios som kryssade i en ruta på läkarintyget. Rutan heter någonting om att man kan jobba ändå, men då med hjälp av resor till och från arbetet.

Jag vill ha taxin igen - känner jag. Men jag orkar inte bråka om det.

Hoppas min psykolog kan hjälpa mig med detta .

Kram isa

Hoppas hoppas att det kan ordna sig så du slipper bråka mycket. Ser det ut som det kommer krävas mycket prova att kontakta ett personligt ombud? Numera i stockholm så finns alla under stadsmissionen om ajg inte minns fel.

Bra möte hos psykologen idag. Jag ska få gå på KBT-kurs i grupp med andra som har panikångest. Kursen startar den 29:e Oktober. Bara vetskapen om att jag kommer att få hjälp, gör att det känns lite lättare.

#3 Taxin orkar jag inte "bråka" om just nu.Har även kommit på att eftersom jag har varit med om incidenter både på tågen, tunnelbanan och bussen så vad är det som säger att inte taxin kan krocka eller hamna i trafikkaos.

Helst av allt vill jag kunna promenera eller cykla till jobbet, som jag gjorde för cirka 10 år sen. Jag håller alltid ögonen öppna för något jobb inom min kommun.

När jag är starkare ska jag kolla upp det där med personligt ombud. Tack snälla Hanna för tipsen du har gett mig.

kram isa

Vad skönt! Med kbt alltså. Har du provat förut?

Visst kan en taxi hamna i kö men där är det ju bara du som åker också så du kan gå av, inte samma blickar som om man skulle be en buss stanna så man kan gå av. Men jag förstår att du inte orkar kämpa för det, vem tusan gör det när man är nere.

Jag kan ju känns en stor beundran över att du överhuvud taget ger dig ut när du vet att detta händer..

Jag klarar inte av att gå ut, för min Panikångest..

Kanske är jag även lite avundsjuk på dig att du kan..

kram svava

Tycker att det är vansinnigt att tvinga på människor antidepp,mot panikångest.

Men atackerna är mycket påfrestande och sliter så mycket på kropp o själ,så det är nödvändigt med tid för återhämtning. Risken är annars att attackerna bara ökar så dom blit tätare och värre tills man bränner ut sej helt.

Går det för långt kanske man måste ta ångestdämpande medicin till slut,det är bra om man slipper det eftersom dom är beroendeframkallande.

#6 Du ska inte vara avundsjuk. Du ska se att en dag vågar du dig ut igen. Det är hemskt och ett ständigt kämpande varenda dag. Jag är totalt slut när jag väl är hemma. Kroniska smärtor av min sjukdom , gör ju också att jag är ännu mindre stresstålig.

#7 Det där har du alldeles rätt i. Jag frågade psykologen igår om de där Atarax- behovsmedicin. Men hon tycker att jag tar tag i problemen så bra ändå, så jag ska inte äta lugnande.

Hon verkar tyvärr inte riktigt förstå hur utmattande detta är , fast jag sade att jag får kraftiga efterdyningar med ångest, dålig sömn, förlorad aptit med mera som kan hålla i sig i en hel vecka numera.

På KBT-kursen kommer det att finnas med både en läkare och en psykolog. Ska tala mera med dem om detta. De kanske förstår bättre.

mvh isa

#8 Tror att det kan vara svårt att förstå för någon som inte varit med om det själv.Tyvärr är dom nya riktlinjerna som sjukvården har att jobba efter att försöka få bort sjukskrivninga,många mår bättre av att komma ut och arbetadet men det slår fel om man inte ser till människors olika behov.

# 0 Jag har ungefär samma problem som du, få panikångest i "konstiga" situationer, iaf tycker min pojkvän att det är väl inget att få ångest över när det kommer folk och hälsar på utan att säga till i förväg :S

"Skulle bara vilja ta med mig min katt bosätta mig i ett varmt tält i mitt naturreservat och stänga ute hela samhället just nu."

Det känner jag igen. Jag brukar säga att jag vill bo under en gran med en igelkott som sällskap och bara få vara ifred.