Hej Little Molly

Du kanske ska fundera på varför du så gärna vill att det ska vara något kroppsligt.

Kanske vad du skulle behöva är att söka i din ande, vad som känns fel.
Du skriver att du uppnått de mål som du hade, men inte är nöjd. Det kan inte vara så att du har satt fel mål i livet..
Vad betyder det rent själsligt att ha "rätt" sko på..
Har du någonsin tänkt på att tex ta ett Volentär jobb nått år och resa för att se hur det är i världen..För att vidga dina vyer utanför dig själv
När man gör det blir ofta effekten, att man upptäcker att det finns viktigare saker i livet än prylar..

Jag hoppas inte att du tar detta som ett elakt brev, för det är verkligen inte meningen,, men jag kan inte få till det på ett annat sätt…

Kram Svava

Ingen fara, jag tar absolut inte illa upp. Tack för att du tog dig tid att svara.

Mina mål är jag säker på, jag vet att de är rätt. Det känns skönt för karriären är det enda jag är säker på i livet. Jag älskar min utbildning och jag har mått mycket bättre sedan jag påbörjade den fast jag mår ju ändå inte riktigt bra. Det är hela tiden någonting som gnager i mig men jag vet inte vad… känns som att det är något som fattas ibland.

Konstigt nog har resor aldrig lockat mig, men du kanske har rätt i att jag borde prova. Men det får vänta isåfall, det är så mycket jag inte bara kan åka ifrån. Mina katter, utbildningen, vännerna… jag är inte redo att lämna allt det.

Jag tror, att det skulle kunna hjälpa dig att försöka leva mer i nuet, uppskatta det du har nu än att hela tiden titta framåt och leta efter det grönare gräset på den andra sidan. Mål, drömmar och ambitioner är jätteviktigt att ha men man får inte glömma bort att stanna upp i nuet och se på det man har och uppskatta dom små sakerna i livet. Medveten närvaro kanske vore något för dig? Det finns en del böcker i ämnet, kommer inte på några på rak arm men kolla på biblioteket eller sök på nätet.

Sen är det normalt att det går upp och ner och att man ibland inte tycker att livet är sådär värst fantastiskt. Naturligtvis ska man inte må "riktigt kasst" som du beskriver det. Hur känner du då? Händer det ofta. Hur svänger det? Är det långa perioder du är glad och sedan långa du är nere eller korta perioder som svänger om vartannat mest hela tidnen?

HannaM är en klok människa..

Att leva här och nu är så klart en väldigt viktig del i livet. Stanna upp och lukta på rosorna är helt klart underbart.

Jag tycker det är helt underbart att du känner att du valt rätt. Och vill verkligen understyka, med dubbla steck, att jag inte menar att gå på dig.
Men just detta med att du tycker att det är så hemskt viktigt att ha "rätt" saker, måste vara jätte jobbigt.
Kanske du skulle må bättre om du sökte vem du är.. Det kan ju ta en livstid, men det är spännande och intressant..Och ibland blir man glatt överaskad..

Jag hoppas att du fortsätter skriva här och talar om för oss hur du mår..

kramis svava

Kanske det låter elakt när jag säger att jag blev lite glad när jag hittade ditt inlägg. Inte över din berättelse, det är ju absolut inte kul att känna att man aldrig mått riktigt bra. Men du undrade ju om det fanns någon som känner igen sig i dig, och det gör jag! Precis som du beskriver kan jag ena dagen känna mig som världens lyckligaste människa och dagen efter kan jag tycka att precis allt är skit! Har också sökt på nätet och letat på något som passar in på vad jag känner. Jag hittade något som kallas för manodepressiv, vet inte om det kan vara det! Har gått hos psykolog och hon har gjort en utredning på mig. Men jag vet inte jag tycker det gick lite fort. Hon tycker iaf att jag har social fobi och generaliserad ångest, men det känns fortfarande som att det är så himmla mycket pusselbitar som fattas..tror inte riktigt hon förstår mig!

Hannah M: När jag mår riktigt kasst känns ingenting roligt, inte ens det som brukar vara roligt annars. Jag har inte lust att göra någonting då, vill bara dra täcket över huvudet och sova och vänta på bättre tider. En enorm irritationskänsla som jag inte riktigt kan applicera på nåt brukar infinna sig också.

Hur länge de här perioderna varar varierar. De kan komma precis när som helst och vara alltifrån en timme till flera dagar. Jag har funderat över hur länge de varat som längst men kommit fram till att jag inte minns. Det kan komma helt plötsligt. Ibland sitter jag ensam hemma framför datorn, ibland är jag hemma hos en kompis eller ute på stan.

svava: Ja… kanske borde jag söka efter vem jag själv är… Tidigare har jag alltid varit skeptisk till det här med identitetssökande. När jag var i tonåren talades det mycket om att "tonårstiden handlar om att söka sig själv" men jag förstod aldrig riktigt det där, varför man skulle grubbla så. Istället ryckte jag på axlarna åt allt det där och fortsatte att bara vara. Jag har alltid tyckt att det är när man bara är som man är den man är, men kanske har jag haft fel hela tiden. Nu börjar jag faktiskt fundera på det…

Jag har gått hos olika psykologer och läkare men aldrig vågat prata riktigt om vad som faktiskt är problemet. Blir ju liksom bortkastat att gå hos en psykolog då… Får erkänna att jag har jättesvårt att verkligen öppna mig…

xxgerberax: Ingen fara, jag är bara glad och lättad över att någon känner igen sig. Jag har också fått diagnosen social fobi och det tycker jag iofs stämmer på vissa plan, med undantag för att jag älskar att uppträda och att synas. I mitt fall är det vissa situationer där det handlar om att interagera som är jobbiga, typ som att umgås i stora grupper och vissa "på stan"-situationer, som att handla i en folktom butik. Att gå till frisören är nog det absolut obehagligaste tror jag. Däremot älskar jag att klä upp mig, spela teater och andra situationer där jag får stå på scen. Det är då jag mår som allra bäst.

Just nu kan jag inte sova för att jag grubblar på den där neuropsykiatriska utredningen. Jag har en tid för bedömningssamtal nu på tisdag men vet ännu inte om jag ska gå dit eller ringa och tacka nej till en eventuell utredning. Jag är rädd att en diagnos skulle stjälpa mer än hjälpa och den skulle kanske skada en blivande karriär… Jag har bestämt mig för att satsa på programledaryrket och det är ett yrke som det generellt sett snokas rätt mycket kring och det är otroligt lätt att få en stämpel på sig.

Dessutom leder en neuropsykiatrisk diagnos till att man inte får ta vissa försäkringar, vilket inte känns särskilt tryggt…

Samtidigt, om jag har nåt neuropsykiatriskt funktionshinder så skulle det kanske vara skönt att veta det…

Hmm, just nu är jag väldigt kluven.

#7 Jag upplever att min npdiagnos har hjälpt mig. Att få reda på varför jag inte fungerade osm det förväntas i en hel del situationer har kunnat göra att jag åtminstone i teorin kan sluta skuldbelägga mig själv för saker jag inte kan. Öppnat mina ögon för varför vissa saker inte fungerar och när man vet det kan man börja se sig om efter sätt att lösa dom problemen på så att det fungerar. Det finns ju också medicinering som kan hjälpa mot okncentrationssvårigheter och sånt.

Däremot ser jag inte så mycket i ditt inlägg som jag tycker påminner om adhd eller asperger men det kanske är saker du inte skrivit ner?

Hur har dina relationer till folk varit? Det är min största fråga.

Och hur gick det för dig i skolan?

Men utifrån det jag läser tänker jag mest på bipolär sjukdom.

Jag har själv AS och känner inte så mycket igen mig i det du skriver…

HannaM: Vad skönt att din NPF-diagnos hjälpt dig!

Det som gjort att jag misstänkt Asperger, ADHD eller nåt liknande är att jag är väldigt motoriskt klumpig samt att jag har svårt att tänka praktiskt. T.ex. tog det jättelång tid innan jag plockade fram skärbrädan per automatik när jag skulle skära grönsaker och fortfarande blir jag stolt över mig själv när jag kommer på att det blir bekvämare att sitta vid soffbordet om jag skjuter fram det en bit, att jag kan vinkla kattlådan åt olika håll när jag gör rent osv. Dessa saker har hämmat mig så mycket att jag aldrig klarat av att behålla ett jobb. Iofs har jag vantrivts på de jobb jag haft av helt andra anledningar men det känns ändå pinsamt att jag inte fattar saker som jag borde fatta. Enda platsen på ett jobb där jag fungerar "normalt" är i fikarummet.

Jag har hört att många med AS eller andra NPF-diagnoser har sociala problem och det är väl där som jag inte känner igen mig. Jag var väldigt folkskygg när jag var liten och har i vuxen ålder blivit diagnosticerad med specifik social fobi som visar sig i några enstaka sociala situationer, men annars är jag betydligt mer extrovert än introvert… det är väl det där med motorisk klumpighet och svårigheter att tänka praktiskt som jag har fastnat på när det gäller NPF.

Nu har jag iallafall bestämt mig för att inte göra någon utredning, åtminstone inte just nu. Är rädd att nackdelarna kommer att överväga fördelarna och det känns som att en diagnos skulle kunna sabba hela min karriär och den risken vågar jag inte ta.

BusHanna: Jag umgicks inte så mycket med andra barn när jag var liten. Eftersom jag var så klumpig och inte kunde tänka praktiskt så blev andra lätt irriterade på mig och då drog jag mig undan. Detta var väldigt plågsamt eftersom jag i grund och botten var en väldigt social unge som inget hellre ville än att ha massor av vänner runt omkring mig.

I skolan gick det bra (med undantag för gymnastik, hemkunskap, syslöjd och sådant) och jag gick ut grundskolan med betyg som låg något över medel. Sedan gick jag in i en djup depression och gick aldrig gymnasiet. Istället läste jag in gymnasiet på folkhögskola och där trivdes jag superbra. Sysslade mycket med teater där vilket gjorde att jag fick utlopp för mitt behov av att stå på scen.

Har ud läst om DCD? Det är motorikstörning.

Ja, det har jag läst om och jag tycker att det stämmer på mig. Har mailat en ny psykolog idag och tänkte ta upp det när jag kommer dit. Har bestämt mig för att nu ska det här tas itu med en gång för alla. Bara att hoppas att den nya psykologen är bra och lyssnar, inte bara sitter och hummar eller vill remittera mig till öppenvården efter två samtal med motiveringen att "jag vet inte vad det här kan vara".

Du vet att man är motoriskt klumpig när man har AS va?

Jag misstänker av vad du har skrivit till hannaM och mig att det kan vara AS.

Shit vad jag känner igen mig i det du skriver. Det hade lika gärna kunnat vara jag själv som skrev.

Jag har dock ingen aning om vad det kan vara men en psykolog som jag träffade på akutpsyk när jag var dit för jag fick en ångestattack av en anledning jag ska skriva om senare, han trodde att det kunde vara åt bi-polära hållet. Rent spontant alltså när jag träffade honom då och förklarade lite hur det varit i min uppväxt.

Jag känner att jag får lite tröst i detta att söka sig själv och vem man är. Jag vet ännu inte vem jag är och har i stort sett precis börjat inse att allt kanske inte är som det ska. Jag har iaf börjat läsa lite böcker som dels handlar om personligheter, beteendepsykologi och divers psykiska saker. Den jag läser nu heter "Energi-tjuvar" och är skriven av Ingalill Roos. Den förklarar på ett riktigt bra sätt att man inte behöver få en diagnos lr en "stämpel" för att kunna komma underfund med vissa pyskiska svårigheter man har och detta är saker som alla kan göra, inte bara såna som har officiella psykiska problem.

Det enda "rätta" är väl att vara intresserad av sitt eget psyke och därigenom kan man söka vad man bör göra åt det. Det är inte rätt väg för alla att få en diagnos. Du kanske bara behöver fundera ut vad du står för, vilka människor du bör ha omkring och vilka energier du sänder ut. Vet du det har du kommit en bra bit på vägen tror iaf jag :)