"Inte läsa av situationen" väldigt bra beskrivet!

Först vill jag bara säga att jag känner igen mig i det du skriver men jag tar aldrig till gråt, istället blir jag stirrig och skärmar av mig, vet inte vad som är bäst.

Har du någon gång fått KBT?

Denna situation kan du analysera och svara på följande frågor:

Detta hände:

Vad jag tänkte:

Vad kände och hur mycket (skattning 1-10):

Vad jag gjorde:

Vad hände efteråt:

Vad jag tänkte:

Vad jag kände:

Jag läste någonstans att personer som får panikattacker sviker sig själva, liksom överger sig själva, det ligger nog något i det.

Kaoset är inte ens omgiving "fel" utan det finns på insidan men avslöjas vid påfrestning från utsidan.

Jag tycker det ska bli spännade och lärorikt vad du svara på "frågorna" och det hjälper fler som läser dina svar.

Kram/Lakrits

Detta hände: Jag var enormt trött(inte sovtrött utan slutkörd), det såg ut som fan hemma eftersom jag inte orkat städa på ca 2 veckor. Jag hade dåligt samvete för att sonen inte aktiverats tillräckligt. Det var marknad på byn och min särbo och hans mamma kom förbi oanmält. Häver mig upp ur soffan svärandes och börjar plocka grejer i panik. Öppnar dörren, grinfärdig redan där. Ursäktar röran. Dom blir sittande ett tag innan dom bestämmer sig för att gå en sväng på byn och jag beslutar i sista stund att följa med för pojkens skull. Efter en hel dag inomhus behövde han komma ut. De andra klädde på sig fort och sonen trilskades med påklädningen. De stod i min trånga hall och väntade på mig och honom och han bara vägrade. Trött som jag var gav jag upp och sa att "gå ni, jag orkar inte ta striden". Tillslut gav han med sig ändå även om jag fick vålda på det sista. Svettig, och utan mössa(eftersom jag tappat bort den) gick vi ut på lilla byn. Hamnade i en klunga på ca 20 pers skulle jag tro. Jag fick panikångest.

Vad jag tänkte: Ja, jag visste ju att det inte var läge att gå ut men jag trodde vi bara skulle gå runt och kika och inget mer. När vi sen kom in i folkmassan och det fanns aktivitet med tomte och julklappar och jag blev tvungen att samla mig så visste jag att det var kört. Jag tänkte…ja egentligen ska nog nästkommande fråga ha kommit före denna. För mina tankar är baserade på känslorna. Jag vet att man brukar säga att det är tankarna som skapar känslorna men inte den allra första känslan i mitt fall. För mig handlar det inte bara om en tanke och en känsla. Det handlar om en enorm accelererande spiral av blandade hysteriska tankar och känslor som bara blir värre och spär på varandra.

Vad kände och hur mycket (skattning 1-10): Jag kände mig inträngd i ett hörn, hotad av situationen. Där jag stod, så trött som jag var, kunde jag inte urskilja ett enda ansikte förrutom min pojkväns och min sons. Jag kunde inte se tomten som de pratade om, eller julklapparna, eller mannen som sålde lotter till julklapparna. jag ville prestera för min sons skull. Göra mötet med tomten magiskt. Jag fick panik. Insåg att jag måste se panikslagen ut, fick mer panik, försökte gömma mig, kände mig mer hotad och inträngd av alla människor och intryck som jag inte kunde ta in, tårarna kom, kände mig utstirrad, visste inte var jag skulle ta vägen, sonen behövde mig. Äh shit, det går inte att hålla kort det här. Jag kände panikångest och ett hot av något slag, i det här fallet var det nog en 8:a. Det kunde varit värre.

Vad jag gjorde: Jag lyckades urskilja min särbos ansikte och när han nöp tag i min jackärm och tittade mig i ögonen förstod jag att han sett vad som hände med mig. Jag frågade om han, hans mamma och min lillasyster kunde ta över ansvaret för sonen, jovisst, jag lämnade lite pengar och sa att han skulle göra något av dom för pojken, och gick därifrån. Gick gråtandes hem och föll ihop skrikandes på hallgolvet.

Vad hände efteråt: De kom snart hem igen med julklappar till sonen. Jag torkade tårarna, bet ihop och engagerade mig hans glädje.

Vad jag tänkte: Tänkte att jag var värdelös som inte ens klarade av en sån simpel sak. Tyckte synd om sonen som hade en sån dålig mamma.

Vad jag kände: Kände skam inför de andra. Kände mig totalt värdelös, och tröttheten var ännu värre än förrut.

Och jo, jag vhar testat KBT! =)

"Vad jag tänkte:" Denna kan jag heller inte få ordning på!

Det är inga tankar förstprecis  som du skriver utan mer som en värsta känslostorm som vill flyga bort med en och man kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar.

Men det blir bara ett kaos och man tappar kontakten med sig själv!

Vad kände och hur mycket (skattning 1-10): Känner igen mig på pricken fram till att du skriver att du börjar gråta.

Inom psykologi pratar man det det stora jaget och det lilla jaget. Det stora jaget ska skydda och hjälpa det lilla jaget, i detta fall lilla Pernilla.

Här "peppar nog mitt stora jag mig genom att säga ungefär: bit ihop för fan, skärp till dig men jag blir inte stark utan helt tom och vill bara inte vara med och kniper och kniper ihop eller tar mig därifrån på något sätt.

Vad säger ditt stora Jag?

Terapeuten frågade mig vad jag vill att det stor jaget ska säga till mitt lill jag och då blir jag väldigt klyven för om det stor jaget hade sagt snälla och varma saker till mig hade jag börjat att stor lipa och det vill jag verkligen inte.

Det du skriver nedan känner jag också igen…

Du skriver att har testat KBT, har du haft en panikattack någon gång tillsammans med terapeuten?

Har du bra kontakt med din sambo? Då kanske du kan anförtro honom när det händer så att han inte bara blir åskådare. Jag menar inte att han ska hoppa in och göra en massa sker utan att han blir mer införstod med hur du mår i stunden.

Jag ska försöka när nästa panikattack börjar att anförtro mig till någon jag känner i gruppsamlingen ( som jag känner) genom att säga helt odramatiskt att jag känner mig lite orolig och vet inte varför( bara att säga det till sig själv eller till någon annan gör att man lättar lite på trycket. Och sedan måsta jag våga att försöka liksom ta in andra männsikor och ta hjälp. De behöver inte göra något alls utan de är mer jag som måste lära mig att jag inte alltid kan vara stark utan måsta släppa in folk till min själ utan att det är farligt. Det gör man inte via prata utan det är en stämning man får tillsammans med andra och den är jag jätte ovan och rädd för.

Jag har cirkulerat inom psykiatrin i ungefär 8 år nu(är bara 24 år) och har aldrig någonsin hört uttrycket "stora och lilla jaget". Det är ju genialiskt, och någonting man kan komma långt med.

Jo jag har fått panikångestattacker inför henne. Hurså?

Jag har ett stort och ett litet jag men inte bara det, jag har även ett nedtryckande jag. Jag har det här stora jaget som försöker säga åt mitt lilla jag att rycka upp sig, som du säger, sen har jag mitt nedtryckande jag som lägger sig i den här kampen mellan de båda delarna och som säger åt mig hur förbannat stört och värdelöst det här lilla jaget är och att jag aldrig kommer kunna lösa den här situationen som jag skapat själv. Kampen är inte längre en kamp utan bara kaos och självförakt. Mitt hat till mig själv tar alltid över och jag börjar spöa skiten ur mig själv systematiskt och jag gråter mest av ilska mot mig själv för det mesta. Började tänka nu på ett textdokument jag skrev när jag var tillsammans med min sons pappa. Det skrev jag när jag hade panikångest efter ett av våra otaliga gräl och han gått isäng utan att ha sagt ett ord till mig. Jag satt uppe hela natten och grät och kaoset i mig blev bara värre och värre. Tillslut skrev jag ner tankarna, rakt upp och ner som dom kom.
Funderar på att lägga upp den texten här så att ni får läsa om ni vill.

Hur länge sedan var det ni separerade?

Jag har också ett mörkt och tråkigt förhållande bakom mig. Vi var "ihop" i 10 år och i 10 år var jag tvungen att berabeta det.

Du får jätte gärna skriva ned dina brev här, det finns säkert någon som känner igen sig som kan inflika med något klokt som du inte själv ser.

Om du har panikattik tillsammans med terapeuten hade jag hoppats att man mer kunde komma åt utlösaren till problemet…

Jag tycker du förstår dig själv bra och kan sätte ord på det, jag känner mig mer vilsen och frustrerad än dig.

Jag är också lite rädd att sätta bestämda ord på mina känslor som kanske inte stämmer, för om jag övertygar mig själv att så är det så kanske det blir så, placeboeffekten och den riktiga känslan/tanken inte "avslöjas! som kanske är roten till det onda.

"Självförakt" smakar på detta ord och tänker är det de jag känner?, kanske!

Jag tycker inget som jag gör är märkvärdigt och beröm är det värsta  jag vet. Vill inte att någon ska hålla om eller krama mig, antgaligen för att jag känner att jag inte fötjänar det.

OK! Vårt uppdrag blir att lära oss att älska oss själva mer!

Man kanske ska sluta helt att gräva i gammalt och bara se framåt och läsa på mer om detta ämne istället så fallar allt annat på plats sedan!? Panikattack känsla kanske inte ens uppstår om man älskar sig själv mer!?

Jag har alltid satt min son i första hand och levt många år bara genom honom och sett till att han ska ha det bra, supermamman men nu är han 16 år och nu känner jag att han växer om mig snart mentalt och det är inte rättvist varken mot mig själv eller mot honom.

När man mår så här pissigt som vi gör och länge så  stannar man liksom upp i växten, vi blir lite som tonåringar med en massa otrygghet, vi är ganska egocentrsika och har inte energi att mogna som jämngamla gör. Vi kommer liksom på efterkälken. Det märker jag väldigt tydlig för jag är snart 40 år.

Jag orkar nästan ingenting idag och jag är orolig över hur jag ska orka ha min son här nästa vecka onsd-månd. Jag körde över en isklump med min särbos bil igår så plasten och grillen fram sprack och så lyckades jag för första gången dra på min en parkeringsbot p.g.a. att jag var så otroligt stressad. Kom på fem kvart innan att jag hade möte på asta-teamet och hade en timmes bilresa.
Nu vet jag inte om jag vågar låna bilen något mer, är hur som helst pank nu efter att boten är betalad och månaden har knappt börjat.
Jag orkar inte forsla min son till och från dagmamman eftersom jag är så himla slut, orkar nästa inte gå vissa dagar alltså, men jag orkar inte ta hand om honom hemma hela dagarna heller. Jag vet inte vad jag ska aktivera honom med heller.

Min terapeut har inte sagt någonting om mina panikångestattacker.
Tänkte lägga upp texten som jag nämnde i förra kommentaren. Det som hade hänt var att den här personen som jag var tillsammans med var porrberoende. Vårat förhållande gick i stort sett ut på en kamp om huruvida han skulle göra sig av med dessa bilder och filmer. Jag blev kontrollerande och började snoka i hans grejer och jag tror att det här var en sån gång då jag konfronterat honom med vad jag stött på och han vänt det till att det var jättehemskt av mig att titta och att det var helt normalt att ha sånna grejer och att han var offret. Han hade alltså bilder och filmer i mängder på när han och hans ex hade sex. Nu kallar jag honom R i texten. Det där med sonen handlar om att R jämt lade skulden på mig att vi bråkade så mycket och att det var onormalt att man var arg och att det skadade sonen.

Såhär ser mina tankar ut i stort när jag får panikångest men om olika saker. Det är uppstädat i efterhand eftersom mycket inte gick att läsa då jag dels hade tårar fulla ögonen och skrivit allt väldigt snabbt och utan punkter och sånt.

"Fy fan vad jag är dum i huvudet. Jag bara sabbar allt för fan. Djävla idiot. Jag förtjänar inte att leva. Jag borde ta livet av mig. Fy fan i helvete för dig ditt djävla äckel. Dra åt helvete. Fy faaaaaan.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill ta livet av mig… men jag kan inte för att det skadar sonen. Fan jag kommer aldrig klara det här. Det är omöjligt. Det är fan helt omöjligt. Det vore lättare att bara leva ensam resten av livet. Då skadar jag ingen. Då är jag inte en plåga för någon. Då kan jag inte förstöra något och få andra att må dåligt. Då kan jag inte såra dom jag älskar. Fy fan vad jag är en dålig människa. Jag borde inte få finnas. Hur fan kunde gud skapa någon som mig.

Usch fy fan vad jag hatar mig själv. Jag är så djävla ful och äcklig och dum och värdelös och ond.

Hur fan kan en människa bli såhär djävla misslyckad. Hur. Hur. Det är helt jävla sjukt.

Fan jag vill att någon ska slå mig. Så att jag får vad jag förtjänar. Snälla stick en kniv i mig eller förgifta mig eller kör över mig. Det skulle vara så djävla skönt.

Djävla kärringjävel. Nej jag vet inte vad jag ska göra längre. Det är kört. Det finns ingen framtid för mig längre. Jag har sabbat allt nu. Jag har förstört allt. Allt. Det finns ingenting. Bara döden finns för mig nu. Inget annat. Det finns inget annat sätt. Det är det bästa alternativet. Det blir bäst för alla. Jag är inte oumbärlig i den här familjen. Jag är inte värd någonting och ingen kommer att sakna mig. Jag har ingen plats här. Men gud jag kommer att sakna sonen så djävla mycket. Även i döden kommer jag att sakna honom. Kommer han att sakna mig? Fan han slog mig och jag förtjänade det. Han straffade mig för att jag gjorde honom illa. Han har helt rätt. Jag förtjänade det. Och det kändes bra. Det var någon sorts respons på det som hade hänt. Någon som vände sig till mig och gav mig vad jag förtjänade. Hur fan kan du bara lämna mig hängande såhär? Fattar du inte hur dåligt jag mår. Jag vet inte vad du känner. Han hatar mig. Jag vet det. Jag vet att han hatar mig. Han har säkert bestämt sig för att lämna mig nu. Han slänger ut mig imorgon. Han älskar mig inte längre. Nu har jag bränt den sista bron. Det finns ingen väg tillbaka nu. Det är kört. Hur fan ska jag klara mig själv? Å jag saknar sonen redan . Hur ska jag klara mig utan honom? Och utan R. Mina älskade pojkar., Jag kan inte leva utan dom. Snälla lämna mig inte. Snälla snälla snälla snälla. Jag gör vad som helst. Snälla lämna mig inte. Jag älskar er så djävla mycket. Ni är det bästa som har hänt mig. Jag kan inte leva utan er. Snälla gå inte, Snälla. Jag ska aldrig vara dum igen. Jag ska fixa det här. Jag lovar. Snälla förlåt mig. Snälla snälla snälla snälla snällaaaaaaaaaaaaaaaa. Jag döööööööör. Jag älskar er så mycket. Det var inte meningen att göra sådär. Jag ville inte såra er. Förlåt. Å förlåååååt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte leva utan er. Jag är så djävla dum. Fy fan alltså. Förlåt mig. Förlååååååååt.

Nej lugna dig nu. Det spårar ur här. Det är inte verkligt. Han har visst pratat med dig. Han sa faktiskt till att han skulle gå och lägga sig.

Nu har jag varit och snutit mig. Det bröt ganska bra. Nu är jag lite lugnare. Mår väldigt illa men annars lever jag. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver sova men jag vet att om jag går och lägger mig kommer jag börja gråta igen för att då är jag nära R. Så egentligen borde jag sitta här och gråta till jag nästan däckar av uttorkning. Men då har klockan blivit så mycket så det är bättre att vara uppe hela natten. Försöka komma på ett sätt att gottgöra R. Å jag önskar att han bara kunde prata med mig. Slå mig och skrika åt mig eller vad som helst. Inte bara lämna mig hängande. Bara var ärlig. Det spelar ingen roll hur mycket ilska det är som kommer ut. Bara han kunde säga nånting. Vad som helst. Jag blir galen annars. Det är det värsta straffet han kan ge mig. För då tvingas jag straffa mig själv och dom orden jag slänger på mig själv är mycket värre än dom R skulle ha slängt på mig. Im freeking out.

Nu är jag så slut så det helt plötsligt bara blev tomt på känslor. Avdomnad blev jag. Ja jag antar att det tog slut här helt plötsligt."

Man tänker inte klart när man bråkar, det blir lätt pajkastning och så försvarar man hela tiden sin egna åsikt.

Det finns verkligen många konstiga förhållanden där de står ut med varandras exter men om man inte gör det och mår dåligt av det då får man lämna förhållandet man kan inte ändra på den andra personen. Detta är jag själv lite bättre på att förstå idag men bara lite*S*

Du skulle inte försökt förklara för ditt ex att han gjorde fel eller att han var onomal utan du skulle helt lugnt talat om för honom att du mår jätte dåligt av alla hans porrbilder  av främmande kvinnor inkl ex och att du inte leva med honom han inte slutar själv eller söker hjälp.

Om han då skulle försvarat sig och tyckt att du överdrev då har han gjort sitt val, det är inget du kan göra något åt men du kan faktiskt bestämma över ditt eget liv.

Jag tror vi kommer tillbaka till det här med att älska sig själv. Om man gör det då utsätter man sig inte får sådant här, man tycker att man är värd mer och är mer rädd om dig själv.

Allt det du skriver i kursivt handlar om just detta, du älskar inte dig själv tillräckligt men du har en otrolig kämpar anda men lägger krutet på fel saker. Hoppas att du inte missförstår mig när jag skriver så men jag känner igen mig och det är väldigt lätt och se vad andra håller på med när man själv inte är uppe i en massa starka känslor.

Du har däremot all rätt i världen att vara arg och besviken på honom, det har skönt att prata av sig med andra och spy galla på honom. Det låter lite som att du har blivit orättvis behandlad och vill ha någonslags upprättelse.

SKIT I DET! Han är inte värd det*S* Vi är så dumma som lägger ned så mycket tid på sådant här.

Att han missbrukar porrbilder är faktiskt ett jätte problem han har, det blir ju inte roligt för nästa flckvän heller men detta är hans problem inte ditt.

Tar han hand om eran son bra eller sitter han dagarna i ändan och kollar porrbilder?

Det du ska göra nu är att koncentrera dig på själv istället, kanske skriva in listen på sådana saker du är bra på och en sidan som du kan blir bättre på och sedan sakta sakt jobba med sådant du kommer att må bättre av.

Kram/LAkrits

Till Pernilla: Du är ej äcklig som du skriver kursivt, i dina tankar. Jag tycker du verkar underbar. Så vacker och härlig som person.

Kram Ambrosia

#8 Jag instämmer. Dessutom är du väldigt stark och ärlig som vågar skriva så utlämnande på forum.

Problemet var att han intygade att det bara var en miss, att han inte hunnit ta bort dessa bilder, men att han inte ville ha kvar dom. sen sakta sakta drog han nytta av min förlossningsdepression och vaggade in mig i tron att det var fel på mig som inte ville acceptera hans porr och samtiudigt bedyrade han att han skulle ta bort det men efter 2 år så insåg jag att det bara var lögn. han tog inte bort någonting. Han bröt ner mig psykiskt totalt. Fick in mig på psyket.

Svårt att förklara i korthet men du kan läsa mer om det här.

Ambrosia: tack för de fina orden. Jag är inte riktigt lika illa däran nu. Det där skrev jag när jag var mitt i den värsta vevan med R.

Orkar inte skriva mer än såhär just nu.

Tack till dig också Santhe! =) Det var fint sagt. Men känner inte att jag behöver dölja någonting för jag är ju den jag är.

#11 Skulle själv önska att jag vågade skriva mer, men är väl för paranoid och dessutom så ältar jag allt och får ångest över allt jag säger och skriver.

Men jag tycker det är bra att du gör det för då kan sådana som mig inse att det inte är farligt.

Haha, ja sånna som du och sånna som jag. =D

Jag är väl kanske lite blåögd också och tänker att ingen skulle använda det emot mig, trots att jag har efarenhet av annat.

Men det är någonting jag får ta då.

Hej igen!

Jag skrev detta i ett annat tillägg idag…

Jag har "fibromyalgi" som min terapeut tror beror på min sociala fobi.

Hon menar att jag har spänt mig och pressat mig i så många år att kroppen inte orkar att vara i alarmberedskap hela tiden och jag blir överkänslig och får värk av minsta stress.

Det kan nog stämma för när jag nu undviker männsikor och situationen som jag inte klarar av och gör allt i min takt har jag inte ont.

Jag riktigt myser nu när jag inte har ont men nu vill KBT teamet ha ut mig i den kalla vekligheten igen där alla rättar sig i ledet och jag känner att jag vill inte och då blir jag arg på hela min situation och mig själv, för hur ska de kunna hjälpa mig om jag inte vill själv.

Jag vill inte vara bland människor, det lockar mig inte och jag känner ingen positiva känslor bland folk.

Det blir som att stå mitt i en motorväg och sedan lära sig att andas rätt men grund problemet är jag längtar inte till att kunna stå där mitt i mototrvägen och inte få panikattack!

Jag känner mig jätte ledsen och arg idag efter KBTn.

Jag vill bara vara ifred och bo i en stuga mitt ute i skogen. Men det vore inte rätt gentemot min son och jag måste kunna försörja mig…

läser dina inlägg o känner igen mig i mycket. medicinerar du mot PÅ? jag har levt med detta många år, oxå som ensamstånde mamma till 4 barn. innan jag fick diagnosen vart det många ambulansfärder både med o utan barn, oftast nattetid. mina barn har fått gå igenom mycket tyvärr men samtidigt lärt sig en del. att mamma bara är en människa som oxå kan må dåligt. att det är en sjukdom fastän den inte syns och inte deras fel. att jag nu kan hantera den för det mesta(har akutmedicin o undviker situationer som utlöser den). ett tag bodde dom heltid hos pappa vilket var jättejobbigt men vi pratade mycket(på respektives ålders nivå) om att det var för att jag skulle bli lite bättre som person och mamma… Nu kan jag oftast parera anfallen men medicin och/eller andning..  man behöver ofta nån o prata med. inte nödvändigtvis nån psykolog elr likn men nån som vet hur det är, hur man kan må och som kan bekräfta och stötta. hittar man en sån person(ofta nån utanför släkt o vänner) är det guld värd. ge inte upp och dölj inte det för pojken, dom fattar mer än man tror…