Panikångest från ingenstans, vad gör jag?
Jag har social fobi i botten och just som det ser ut nu så klarar jag mig bra, eftersom jag inte har något direkt tvång av att gå ut. Jag känner mig trygg hemma och mår sällan dåligt hemma om jag inte vet att jag måste någonstans.
Igår satt jag här och var själv hemma och hade planer för dagen och mådde ganska bra.
Rätt som det är så mitt i ett andetag så får jag inte luft, får hjärtklappning och blir alldeles yr, skakis och tror jag ska svimma.
Paniken kommer ju självklart eftersom jag vet att jag är ensam hemma och inte känner igen detta sen innan.
Är jag ute bland folk så blir jag illamående, genomsvett och det blir svart framför ögonen istället.
Hur som helst så går jag ut och försöker andas lugnt och tänka på något annat, men så fort jag går in så kommer det tillbaka.
Det försvann efter någon timme och återkom på eftermiddagen men var snabbt övergående och kom tillbaka sen på kvällen igen och släppte inte ur, blev rädd för att sova och av att vakna och inte få luft.
Sov oroligt och yrade i ett halvsovandes tillstånd fram till 4.00 och hade ont i magen och svårt att somna om, steg sen upp vid 7.30 och hade fortfarande ont i magen och mådde illa också - livrädd för magsjuka!
Jag mår fortfarande illa, har hjärtklappning och skakar och det liksom darrar när jag andas ut (tror jag är spänd).
Vad är det som händer?
Att det hör ihop med någon form av ångest tvivlar jag inte på, men vad kan utlösa det utan anledning?
Jobbar på min sociala fobi när jag mår bra och sätter upp små mål och hoppar över om det inte känns bra.
Det mål jag satt igår var att åka till posten, sällan en människa där.
Men jag tänkte med en gång att jag ska inte åka till posten idag, ändå försvann det inte.
Så detta är nytt för mig!
Hur ska man kunna bearbeta något när man inte vet vad som utlöste det?
Vill känna mig trygg i mitt hem och inte känna panik så fort jag blir själv hemma, har tills igår känt som en befrielse när jag är ensam.
Idag sitter jag helt passiv och vill inte göra något, bara längtar efter att familjen ska komma hem.
Jag är också nyfiken på svaret!
hej jag är inte med här från början ,men tänkte jag kunde tala om lite om min panik ångest och ett sätt som hjälpte mig utan jag visste om det , jag tror att drabbas man av panik så är dt nåt som har drabbat en i livet jag har varit med om otrevligheter hela livet först nu , och då är jag över 50 kan jag slappna av lite men det händer att det kommer , det är undermedvetet man framkallar det själv utan att att kunna styra över det jag blev oerhört när jag skulle presentera mig förklara vem jag var ,annars hade jag hållt långa tal ,men plötslig hände det jag fick panik,provade allt tyckte jag , jag hade ångest tyckte jag och självkänslan var väl inte på topp efter enrad av år med sjuka föräldrar och allannan komplicerad historia som väl kan bli , föräldrar går bort det tar tid att komma över sen börjar man repa mod bygger sakta upp sig på nåt sätt , så börjar allt kännas bättre inte bra men bättre man slår näven i bordet nu får det f räcka , bli av med ångesten tänk inte på vad du får panik av strunta liksom det är ju bara en dans var det nån som sa
Tackar för svaret, och får väl försöka tänka annorlunda när det väl kommer.
Detta har upprepade gånger under veckan kommit när jag i stort sett inte gjort nånting.
Ena gången sitter man och läser tidningen på nätet, nästa läser man en bok och idag satt jag och åt när jag mitt i en tugga inte fick luft igen.
Då var jag dessutom inte själv hemma, så det smyger sig på tätare nu än när det startade förra veckan och jag fasar för den gången jag kommer vakna mitt i natten och inte få luft.
ja det är kollosalt obehagligt när det sätter in svårt att beskriva hur obehagligt det är , att bryta ett mönster men man kan nog behöva läkar hjälp också om man behöver ex medicin ,ev motion tror jag kan vara bra om man klarar det stärker en liksom rätt mat osv , mvh vän
Starta ny diskussion