Jag vet faktiskt inte….Har varit sjuk i 13 år nu och mått RIKTIGT dåligt med djupa, svåra depresioner, självmordsförsök, tvångsvård i bälten på grund av hysteriska aggresionsutbrott mot personalen mm. Alla dessa år har genomsyrats av att jag inte velat leva längre - bara velat bort från allt. Men under alla de här åren så har jag haft underbar vårdpersonal och läkare runt mig som hållit mig vid liv och stått vid min sida oavsätt om jag velat det eller inte.

För ca 2 år sedan när jag började att se lite mer ljus mellan "återfallen" så kunde jag också ta till mig hjälpen på ett annat sätt - att få prata, prata och åter prata. Få hjälp, tröst och stöd av vårdarna på akuten och i öppenvården där jag går nu. Jag börjar sakta att inse att livet nog är värt att levas, men också att det är mitt ansvar att ta hand om mig själv på ett sådant sätt som gör att jag mår bra.

För 1,5 år sedan insåg jag efter mycket om och men att jag inte klarar av att leva "normalt" familjeliv om jag ska må bra. Jag flyttade ifrån min karl och son, till egen lägenhet och idag är jag särbo med mannen. Jag kan själv påverka hur mycket familjeliv jag klarar av utan att jag börjar att må dåligt igen. Jag umgås inte heller med mina syskon och åker inte på fester och kalas mm. Helt enkelt för att det får mig att må dåligt.

MEN det som gör att jag mår BRA så är mina hundar och mitt hundintresse, iform av att träna och tävla med dem. Jag umgås med likasinnade och känner mig fri när jag får hålla på med hunderiet. Det är mitt liv och kanse så är det min mening med livet.

Mina beslut har inte varit enkla och jag har fortfarande skuldkänslor jänte mot familjen, för att jag inte bor hos dem hela tiden. Att jag är egoistisk mm. Men de inom vården och min KBT terapeut säjer hela tiden att det är bättre att jag mår bra NÄR jäg är med dem, än att jag mår dåligt för att jag tillbringar all tid hos dem. Så det är väl så.

Man kommer tillslut till en punkt i sitt mående och sin psykiska sjukdom där krafterna börjar återvända och man är beredd att ta itu med återhämtningen. Det kan vara tufft och det är bra om man har en terapeut som hjälp. Eller som jag - en grupp likasinnade i öppenvården som tillsammans jobbade med en en terapeut om just återhämtning från psykisk ohälsa. Vilket var väldigt givande….

Så det finns hjälp att få för att "hitta meningen med livet" Men man har ansvaret själv att sträcka ut handen när man är redo, för att någon ska kunna ta den.

Kram

Vad som gör/gjort mitt liv uthärdigt då jag mått som sämst är framförallt hoppet om att det en dag kommer se annorlunda ut.
Den enorma viljan - jag ska må bättre än såhär. Kärleken till min familj, min pojkvän, mina vänner och KATTERNA. Oj, vad katterna har hjälpt mig genom svåra stunder. :)

Hej.

Meningen med livet har varit en ständig fråga för mig sedan jag var ca 15 år. Under stor frustration ställer jag mig alltid frågan, men får inget svar…så jag börjar undra om det kan vara så att meningen med livet är bara att  uppleva det man upplever, att leva det. Jag tror alla skapar sin egen mening. Man undrar ju vilken mening psykisk sjukdom spelar…kanske är det större än man tror. Sen tror jag att meningen med livet skiftar beroende på vilket livsskede man är i. Tex är en nybliven mor inte så tveksam inför sin livsuppgift…

Jag har aldrig velat fundera på meningen med livet. Det gör mig mest bara ledsen.