Du ska inte må dåligt av att jobba. Det är min ståndpunkt. Visst, alla dagar kan inte livet vara på topp och allt kul men man ska inte må dåligt, inte få ångest av det inte bli så deppad att resten av livet faller bort. Fortsätter man trots att det känns så så står den där berömda väggen och bara väntar på att man ska springa in i den igen.

Jag har inte en aning om vad du ska göra, men som Hanna säger så ska man ju inte må dåligt av jobbet och få ångest mm av det. Visst, jobbet är inte kul alla dagar, men man ska inte bli psykiskt sämre av det. Jag ser det som ett tecken på att du inte är helt redo än. Hoppas det löser sig för dig.

Jo, de går på hårt på FK… De skulle tvinga upp mig till heltid också, körde samma stil… Jag hade så och så lång tid på mig. Tack och lov bet min underbara psykiatriker ifrån på skarpen och sa att det inte var tal om att jag någonsin skulle klara av heltid. Är nu deltidssjukskriven fram till juni, sedan blir det förtidspension - eller aktivitetsstöd eller vad de nu döpt om det till, same shit different name…

Du ska stå på dig! Prata med din läkare - vad säger han/hon? Känner du att du har stöd där?

Det är jättetufft att börja jobba igen… Man är själsligt så ömtålig att det är som att gå barfota på krossat glas… Och när det känns så måste man få skynda långsamt - springa går bara inte! Att dessutom känna hotet från FK som en giljotin över nacken som snart ska falla ner gör ju bara att man mår ännu sämre…

Du ska inte ta det här… Vet att det är så svårt att orka strida för sin rätt när man knappt har energi alls… Men jag tycker du ska kontakta din läkare och berätta precis hur orimligt detta är för dig.

Hoppas allt löser sig!

Tack för era svar. Tårarna rinner så det är svårt att se tangentbordet… Jag ska ringa min läkare i morgon. Han är jättebra och har hela tiden sagt att vi ska ta det lugnt. Det var jag själv som ville börja jobba, tyckte att jag mådde bra när jag var hemma och borde då klara av att jobba lite grann. Tyvärr är jag dålig på att stå på mig i vanliga fall, och det är ju inte lättare nu precis. Men jag måste för min egen skull!

Ikväll är första gången jag på allvar förstår de som skär sig. Hade nog kunnat göra det, men jag tog hundarna och dottern på promenad istället. Det bara kryper i kroppen och jag vankar mest runt och vet inte vad jag ska göra. Tur att barnen och hundarna håller mig igång. Har en underbar man också som kramar och stöttar även om han inte kan förstå hur det känns.

evrekaw: Det du skrev om att gå på krossat glas, det stämmer precis!

Jag hoppas din läkare lyssnar på dig och förstår.

Det hörs att du är trasig i själen! Har du fått någon rehab?

Du måste kontakta din läkare igen!

Jag tror att du skull må bra av aktiviteter som stimulerar din högra hjärnhalva som så många andra här, inkl mig själv.

Höger halva styr vårt välbefinnande och förmågor som musik, bild, hantverk, smak, lukt, känsel m m.

Titta på nätet!

Jag skulle hemskt gärna vilja börja väva trasmattor, så rogivande och givande det skulle vara.

Jag skulle vara glad om nån hjärnhalva funkade hahahaha

Svava: Ja eller hur, det vore ju nice! *Ler*. Your funny!

Ja! precis!

Men om inte höger mår bra, mår inte heller vänster bra…