Skriva av mig
jag kan inte andas längre. Det tar stopp. Jag kan aldrig slappna av vilket gör att jag är jättetrött dygnet runt. Jag orkar inte hänga med i skolan heller. Mitt betyg i matte gick från mvg+ till g- alldeles nyss.
Jag orkar helt enkelt inte med det här.
Det känns som om en sten faller i bröstet hela tiden, dygnet runt. Jag kan sitta och stirra på ingenting i timmar utan att göra något.
Skolan orkar jag inte gå till. Istället sitter jag hemma och tittar upp i taket.
Min puls rusar, och jag svimmar jättelätt.
Jag har inte längre någon matlust och det enda som jag äter är sånt som inte tar någon tid att göra; godis och chips typ.
Jag börjar gråta av ingenting, och spyr hur lätt som helst.
Jag håller allt detta inom mig. Ingen vet något, förutom en internetkompis som bor 70 mil ifrån mig.
Jag är "sjuk" om dagarna, och låtsas ha migrän eller magsjuka hela tiden. Mina anledningar att vara hemma börjar ta slut, och jag vet inte hur jag ska lösa det här. När jag väl är i skolan äter jag lite sallad bara för att det ska se bra ut och skyller på att jag åt jättemycket till frukost. Jag halvsover på lektionerna och skyller på att jag inte sov något under natten för att jag var på fest. Jag har börjat tjuvröka, själv. Inte grupptryck och inget sånt, verkligen inte. Utan jag gör det själv. Ingen vet om det, förutom jag. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag får panik av att vara hemma, min mamma städar hela tiden och klagar för att jag inte orkar gå ut med vår hund eller för att jag inte hjälper henne. Hon tycker jag vänder på dygnet och fattar inte att jag måste gå och lägga mig vid 4 på dagen för att överhuvudtaget orka gå upp kl sju nästa morgon.
Hon slår mig när jag inte gör som hon säger. Hon är expert på att få det att verka som om det är jättesynd om henne när hon ex. städar och kan fälla kommentarer som "ush, det enda jag gör är att städa och städa efter er hela tiden.."
Min pappa är aldrig hemma och när han är det blir han bara irriterad över att man inte vill göra såna saker som han tycker om att göra.
Min bror förstår inte, men han är så gullig ändå.
Jag orkar inte mer. Jag vill bara dra något över mig och sova. Mitt liv är inte värt att leva ännu. Jag längtar som fan till gymnasiet och att få starta om.
Hela mitt liv är upp och ner. CRAP.
Jag orkar inte.
behövde bara skriva av mig lite.. hoppas att det inte gjorde något…
Hm, herregud. Låter inte lätt. Du ska nog gå och pratat med någon. Har du inga kompisar du kan umgås och pratat med? Jag tror visst du 'orkar' Ta tag i ditt liv. En bra början för att få styr på sitt liv är att gå till skolan. Annars kommer det blir svårare och svårare för dig. Försök att få i dig lite mer mat också
Annars är det ju inte konstigt att du inte orkar göra nåt! Lite undrande, citerar:Hon slår mig när jag inte gör som hon säger O-o?
Lycka till iaf!
Så ska det inte vara. Varken ditt mående eller din relation till din mamma. Jag tror, eller är rätt säker på att du behöver någon att prata med då du låter deprimerad och beskriver symptom som pekar på ångest. Att gå och bära på det själv kommer bli för tungt. En kontakt med skolkurator/skolpsykolog BUP, ja vad det finns att tillgå skulle jag rekomendera. Som du mår just nu skulle du kanske behöve en sjukskrivning och då slippa ljuga om varför du behöver vara hemma. Och, du ska inte behöva bli slagen. Det är förbjudet med barnaga i sverige och allmänt förbjudet att slå folk. Hon behöver kanske prata med någon? Eller så behöver du kanske få komam hemifrån och slippa det? Eller både och?
Finns det någon annan vuxen du vågar lita på? Som kan hjälpa dig att få kontakt med någon som är professionell inom psykiatri? Det finns olika saker att erbjuda från vården, terapier, samtalsstöd, medicin… Något passar förhoppningsvis dig. Har ud ingen du vågar eller vill prata med finns BRIS att ringa till, det är gratis och syns inte på telefonräkningen. Vi finns också här om du behöver skriva av dig.
Jättekram och hoppas något av mitt svammel kan hjälpa till!
Men vännen, inte ska du gå utan att prata med någon.
Detta är inget att skämmas över, jag håller med HannaM helt om att du ska inte behöva ta slag och hugg. Inte heller är det rätt att du ska behöva ta verbal skit heller. Om din mamma vill städa livet ur sig, så är det inte ditt bekymmer. Visst som familj måste man hjälpas åt, men det finns gränser.
Om din mat, där blir jag verkligt bekymrad, för när man lägger ner att äta, så får man verkligen ingen kraft att änns försöka göra nått åt saker och ting. Gå till en dietist, du kan få hjälp i form av närings pulver att strö på det du äter, eller närings dryck att dricka några gånger per dag. Det är ingen lösning, men det håller alla närings ämnen uppe, så du inte blir så sjuk och trött..
Sedan måste du verkligen sluta skämmas… Detta är jätte vanligt och det finns så otroligt bra hjälp, bara man vågar be om det. Du ska veta att när du tar det där steget och går till någon vuxen, Typ kurator eller vårdcentral eller BuP, så kommer det att lätta trycket nått otroligt mycket.
Du kanske blir ledsen till att börja med, men man får gråta och man får gråta mycket och länge, om man behöver det.
Och dela med dig till dina närmsta vänner, domkan vara till stöd för dig.
Det finns mycket du kan få hjälp med.
Och hit kan du alltid skriva. Vi läser och i den mån vi kan skriver vi och försöker hjälpa.
Stor styrkekram
Svava
tack. ni är verkligen underbara.
vet inte vad mer jag ska skriva. tack.
det är väl inte så att du måste skriva så mycket mer… jag tror att vi förstår din situation, men det är alltid skönt att få höra hur det går för dig..
Du är alltid välkommen att lätta på trycket här
sköt om dig
kram svava
Starta ny diskussion