Jag har en stark fobi för krabbor, kräftor och hummrar. Jag vet inte om det finns något namn för detta

Sen finns det ju saker jag är rädd för, med denna är min enda fobi.

har skräck främst för getingar och humlor! de ger mig panik! förr innan jag fått barn. gallskrek jag o sprang iväg… men det tvingade jag mig till att sluta med, då jag såg min första sons reaktion, han började reagera likadant!! men panikkännslorna finns kvar o jag kan inte släppa dessa odjur med blicken, då dom kommer nära. o kan jag så försvinner jag illa kvikt från platsen! ormar är en annan fobi. men den förvärredes efter min älsta son blev huggormsbiten, o höll på att dö!

det satte verkligen igång min rädsla o panik, på allvar.

Jag har också höjdskräck och upplever den precis som du beskriver.

Sen har jag social fobi också som gör att jag inte kan åka hemifrån utan att få panikattacker.

Jag har klastrofobi och har en jätte stor cellskräck!

Vet inte hur jag ska bli av med den, kan inte åka hiss, håller någon en dörr så att jag inte kommer ut får jag panik och börjar skrika och gråta och bankar och sliter i dörren…

Vet verkligen inte hur jag ska bli av med det men det är hemskt! Och jag kan må ganska dåligt av de ibland - men de possetiva är ju att jag får träna ben och kondition igenom att gå i trappor :P

:/

Jag har en enorm spindelfobi. Har dock blivit lite bättre, kan se en spindel utanför fönstret etc, men inte inomhus i tex terrarier.
Och absolut inte inomhus! Tv och foton är också grymt obehagligt.

Min andra stora fobi är sprutor.
Så fort jag ser en spruta får jag kallsvettningar, ännu mer om jag vet att det är jag som ska ta den. När det väl är dags för att ta sprutan blir jag hysterisk, skriker, gråter, sparkas, och det resulterar då i att flera personer får komma in och hålla i mina armar och ben och det ger mig ännu mer panik.
Senaste gångerna har jag fått dricka någon vidrig dricka som skulle vara lugnande, men det hjälper inte alls.
Sista gången så fick jag åka till operation och var tvungen att andas in lustgas så jag blev alldeles trött och dåsig. Då gick det bättre, mest för att jag inte orkade göra motstånd.
Men det är oerhört jobbigt med sprutfobi, och jag hoppas verkligen att det växer bort på något sätt.

Sen har jag även cellskräck, inte lika mycket som förr. Men det är som #4 säger, får panik om någon håller för en dörr. Det värsta för mig är dock om någon blockerar min väg (med flit), då blir det samma symptom som när jag ska ta spruta. Tankar som "den här människan vill mig illa" invarderar skallen och jag blir helt hysterisk.
har även svårt att åka bil med människor som en gång gjort mig illa, kan exempel inte åka bil ensam med min pappa, det kan jag inte ens föreställa mig. Att sitta i en låst bil är också svårt.

Är även väldigt rädd för utländska män (med risk för att låta rasistisk), det är inte roligt alls. Särskilt att säga det, då blir man stämplad som rasist. Det är jag verkligen inte.
Å andra sidan är jag väldigt rädd för män överhuvudtaget. Inte dom jag känner sen tidigare, men om en okänd man kommer in är jag väldigt försiktig och får smått panik.

Sen har jag ju en massa små rädslor som jag inte kommer på nu.

cellskräck, torgskräck, insekter, socialfobi, höjdrädd.. torgskräck och sicoalfobi kanskr är samma iofs.

Jag har fobi mot sniglar och maskar,värst är det med dom stora skogssniglarna och mördarsniglar.

En del menar att skräckfilmer, skräckböcker och tivoliupplevelser har ett syfte och många männsikor söker detta för att bygga upp psyket, de blir liksom bättre utrustade.

Folk har i alla tider frossat i skräck! Undra hur detta hänger ihop?

Jag skyr skräck av alla slag som pesten men jag vet att många "gillar" detta och de är väldigt livsbejakande människor!

Thriller  gillar jag  därimot, det är mer psykologiskt och det onda kommer mer smygande, man hinner att fundera och kontrollera det kommande. I skräckfilmer kommer allt så överraskande, ingen ordninga allls. Jag skriker och flyger flera meter upp i taget vi dessa effekter. Antingen blir man väldigt road av mitt sällskap eller så funkar jag som ett skräckkatalysator!

Fy vad jag mådde dåligt efter The ring, den japanska versionen! Den där scenen när den där lånhårig människan kräla ut ur tvn. Nu kan jag skratta åt det men fy vad jag blev dålig efter den filmen, fick värsta dödsångesten.

Jag har social fobi, dödskräck, parasit och kackerlacksfobi samt djupt vattenfobi.

Dödsskräcken ger mig enorm ångest och ibland låter jag bli att göra saker just på grund av rädslan för att dö.

Jag avskyr allt som är parasiter ex mask i magen, fästingar, loppor, löss osv. Klarar inte av det. Kan exempelvis inte klappa katter om jag misstänker att de kan ha mask.

Kackerlackor har alltid varit ett stort no, no. Jag mår illa bara jag tänker på dem. Jag reser inte utomlands till varmare ställen just pga kackerlackorna. Vet att de finns här i Sverige med men inte lika vanligt.

Jag avskyr att åka båt, broar över vatten och tunnlar under vatten. Kan inte simma pga skräcken som sätter in i mig. Inte ens på den ljupa delen i simbassängen med helt klart vatten.

Om jag mot förmodan badar i någon sjö så går jag aldrig ut på djupt vatten. Har inte badat utomhus på ungefär 8-9 år.

Folk

spindlar

platser med folk

#2 Jag har också stor skräck för getingar. Dock funkade det med KBT emot dom rackarna. Men när jag inte utövade KBT en sommar, så har jag fått tillbaka skräcken emot dem igen. BLÄ- getingar är elaka! Det är det enda djur i hela världen som jag är rädd för……….och dom som är så små men äckliga och dumma, jag avskyr deras surrande också. Det låter inte som sett snällt ljud……

Jag har rätt stor fobi för eld inomhus. Typ tända ljus och så vidare… vet inte varför - för jag tror inte att jag var med om något speciellt när jag var yngre, men det har bara blivit så.

Utomhus kan det också vara lite jobbigt, typ om någon står nära en brasa måste jag gå därifrån för att jag inte klarar av att titta på.
Och när de jäkla majbrasorna som finns överallt kommer är det jobbigt för att det springer runt massa småglin som ska hålla på och tävla om vem som kan gå närmast ungefär…

Och det här kommer låta lite konstigt… men döda fiskar klarar jag inte av alls. Levande fiskar i akvariet är helt okej, men så fort någon kommer utanför akvariet eller ligger och flyter på ytan så kan jag inte äta ordentligt på flera dagar för att jag tänker på den där fisken. Och så trippar jag runt på tå stirrandes i marken för att jag tror att jag ska trampa på en död fisk (vad är det för beteende liksom?! )

Och om jag ser någon spola ner fisken i toaletten så kan jag inte gå på den toan på hur länge som helst, också. Som tur är så har vi två toaletter, hehe  ;)

En gång så skulle jag rengöra akvariet (en av de jobbigaste sakerna jag ska göra regelbundet, ifall man hittar någon död liksom) så skulle jag dra händerna genom stenarna som jag hade tagit upp ur akvariet för att "skrubba" den, och jag fick upp en död fisk. Den hade alltså varit ur vatten jättelänge och var död redan innan vi började städa, för att vi inte sett den på rätt länge, och vi antog att den blivit uppkäkad…

… efter det så gick jag och kräktes, så rädd är jag!
Men levande fiskar är jättefina!

Jag känner igen både eld inomhus och dödfisk oron!

Man är helt enkelt överkänslig och oroar sig för mycket!

Problemet är att det tar sådan energi och när man blir så låst och fixerad av vissa saker för att undvika faror så kan det i sin tur paradoxalt nog just leda till olyckor för att man blir så perplex och fumlig.

Har haft världens kräkfobi, men sedan jag började med p-piller som jag kräktes av är jag inte längre rädd för att kräkas själv, men däremot är jag numera livrädd för att någon i min närhet ska kräkas så jag ser eller hör det.
Kan ligga vaken halva nätterna då jag sover med pojkvän bara för att jag är rädd av att vakna av att han kräks. Sjukt, jag vet. Och på nätterna kan jag inte vara på samma våning som min lillebror eftersom att jag tror av någon anledning att han ska vakna och kräkas.

Annars är jag livrädd för att det ska börja brinna (det kom efter en tragisk händelse i somras då mina katter höll på att brinna inne), har världens tandläkarskräck och klarar inte av djupa vatten. Eller höjder, för den delen. Spindlar är inte heller min vän, gråter som ett litet barn om jag överraskas av en åttabening.  
Har social fobi som jag jobbar med också.