Ja du kan nog vända dig till en vårdcentral och be att få prata antingen med en kurator eller en psykolog, berätta då vad du behöver hjälp med. Så kan de slussa vidare dig om det behövs. Jobbigt att du har social fobi, det har jag också, det är skitjobbigt.

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia

Sluta ej på kursen, försök och försök igen hela tiden, ta varje timme och dag för sig.

Jag vet inte om jag har social fobi men det känns så då jag får riktigt kuslig ångest som är värst 24 timmar jag ska göra något (ex. skola, träffa vänner, ringa, etc). Jag har missat lektioner och umgås aldrig med vänner på grund av det.

Får kolla upp vårdcentralen där jag bor :)

Tack.

Var noga med att berätta allt. Många skäms över sin sociala fobi, det gjorde även jag.

Jag känner mig så dum bara när jag säger det, senaste gången fick jag en skum blick ifrån kuratorn som bara kort svarade "Men du har ingen diagnos". Jag tänker hela tiden att jag måste ta mig i kragen för det finns de som har social fobi på riktigt.

# 4 Precis!

Det finns en otrolig skam i att ha något psykiskt hinder. En skam som inte borde finnas, vi skäms ju inte när vi har ont i magen, har huvudvärk eller när vi har brytit armen.

Bara för att man inte har en diagnos betyder det inte att man inte har sjukdomen/problemet/hindret. Det betyder bara att läkaren inte har satt några bokstäver och siffror på ett papper. Be din kurator om hjälp så du får din diagnos.

Skriv gärna ner det du har problem med och i vilka situationer. Att prata med en läkare är heller ingen lek om man har social fobi, då är det skönt att ha allt på papper så man kan ge fram det om det brister.

Ta gärna med någon om du har nån som vet om det här. Det blir ett stöd för dig och ett vittne till vad och hur läkaren säger. Vissa diagnoser blir ofta bortviftade om läkaren inte anser dem "intressanta" och "svåra" nog.

#5 Tack för hjälpen!
Hur går det till när de sätter diagnos? (Jag har insett att det känns bättre när jag har ett hum om situationen jag ska befinna mig i)

Jag ska försöka skriva ned.

mvh,
Alta

Jag tycker att du är jätte klartänkt över din situation och tar tjuren vid hornen.

Det är jäkligt starkt att visa sig svag och be om hjälp! Det har jag alltid haft svårt för!

Jag ångrar att jag inte gjorde som du för 20 år sedan. Du gör alldeles rätt!, för skiten går inte över av sig själv och man kan inte fly problemet. Det kommer bara att leda till en massa biverkningar.

Genom att du är medveten om dina problem och vill ha hjälp och det verkar som du söker hjälp ganska tidigt i livet är jag säker på att det kommer att gå jätte bra för dig.  Om du får kontroll på det här kommer du bli jätte stark och kunna hjälpa andra männsikor.

Om det fanns fler som gjorde som du skulle mycket av skammen försvinna och fler och fler skulle söka hjälp och samhället skulle tvingas att se över sitt sjuka stressamhälle där bara fler och fler mår dåligt!

# 6 Du kan läsa om kriterier och hur doktorn ställer diagnosen här.

# 7 Jag har så svårt för det bara. Jag har alltid varit i stöttande position, jag anses hela tiden vara den där starka personen som inte behöver stöd.

Jag hoppas att du har det bättre nu i alla fall. :)

# 8 Tack så mycket, det hjälpte oerhört!